Men alltså!

Här går man på Historiska muséet för att titta på Uppåkra-utställningen, Barbaricum. Kilian Stobaeus kuriosakabinett lockar ju också (eftersom jag ju är gift med en synnerligen kuriös man så tycker jag ju att detta är precis platsen för oss). Fulla av förväntan cyklar vi dit, vi har ju varit på flera av visningarna i Uppåkra och vill nu se lite mer av fynden lite mer ordnat. Att besöka Uppåkra har varit väldigt spännande, men man får ha mycket fantasi för att från en liten fyndplats med tilltrampad lera kunna se framför sig hur det en gång varit. Vi kliver in, betalar inträdesavgift och får två fina böcker så nog fick man valuta för avgiften, i alla fall så långt.

Sen går vi in i själva uställningen, och vad finner man? Att historiska muséet tycks ha gripits av någon strävan att efterlika storebror i Stockholm, det är estetiskt, artistiskt, men är det upplysande? Nej det är det inte. Kalla mig gammalmodig, men jag vill få saker och ting insatta i ett sammanhang. Jag vill gärna skämmas bort med information, jag vill ha små fina lappar att läsa på, jag vill helt enkelt förstå vad det är jag ser. Och innan någon magsurt nu kallar mig bakåtsträvare så vill jag påpeka att jag vill inte ha gamla dammiga glaslådor fyllda med 1 723 stenyxor med vidhörande inventarienummer. Jag vill bara ha en förklaring. Jag vill inte ha 6 glasmontrar fyllda av föremål bredvid varandra, och med en förklaringstext på väggen brevid första så att man får springa fram och tillbaka för att kunna läsa vad föremål 4 i monter 6 är. Och dessutom upptäcka att föremål 3 i monter 3 som är upptagen på informationstavlan helt enkelt saknas i montern. Stavfel gör mig också irriterad. Så visst, tilltalande för ögat men inte särskilt upplysande.

Däremot upptäckte jag när jag kom hem att själva boken som man fick, den var utmärkt. Där fanns allt det som jag saknade på utställningen, men inte ställer man sig och läser igenom en hel bok inne på muséet innan man tittar runt? Nej det får helt enkelt bli ett besök till.

Kuriosakabinettet var bättre, massor att titta på och läsa. Roligt presenterat, kanske lite rörigt och svårläst, man fick läsa på kors och tvärs och fick nackspärr av att försöka se vad som stod längre upp - det är inte lätt när man är imponerande 1.59 lång.

Vi vandrade dock vidare, muttrande för oss själva om modern museikultur och hamnade inne på domkyrkomuséet som ju hänger ihop med historiska muséet, och ser man på - där hittade vi en ny utställning om domkyrkan som var precis allt det som man vill ha - fantasieggande, informtiv, hänvisande till föremålen, rolig och intressant. Den var inte stor, men den var bra!

Ett litet visdomsord fick man också med på vägen, det hade stått på en lapp som någon förnumstig person tappat ner under korstolarna någon gång för många hundra år sedan; "skallig blir man genom att tappa ett hårstrå i taget". Så sant som det är sagt. Det känns skönt att veta att vissa sanningar liksom förblir sanningar genom århundradena.