Semesterlektyr

Häromdagen var vi på biblioteket, maken och jag. För första gången på flera år - jag förstår egentligen inte varför, jag är princip uppväxt på ett bibliotek, jag har släpat hem tonvis med böcker genom åren från biblioteket. Ändå har jag fått för mig att böcker ska man köpa, vilket (eftersom jag är gift med en ännu större boksamlare) lett till att de förökat sig som kaniner och bokhyllorna inte räcker till. Varför kan man fråga sig, när det faktiskt går alldeles utmärkt att låna böcker, man behöver inte nödvändigtvis äga alla själv.

En annan lite sorglig sak med böcker är att jag tappat förmågan att förlora mig i en bok, så där som man kunde förr. När man försvann från omvärlden och lite lätt förvirrad dök upp igen ett antal timmar senare. Var tog den vägen? Den försvann väl bland matlagning, jobb, hämta/lämna barn, handla osv. Nuförtiden är det sällan jag blir riktigt fast i en bok. Men när det händer är det så mycket roligare.

I alla fall: nu lånade jag (100 år efter alla andra, eller åtminstone 8 eftersom den kom ut 2001), Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère. Kan man låta bli att tycka om en sån bok? Formuleringar som "Men att en människa inte är dömd att till sina dagars slut gå med hjärtat ituslitet, att en trädgård kan foga ihop hälfterna igen säger Strindberg ingenting om. --- Strindberg är en mycket svensk författare, ett geni på att beskriva ett inferno och aldrig ett tips på hur man kommer ur det." Eller: "Börjar man tillskriva växter känslor står man snart där och förnekar fotosyntesen och bejakar skapelsen, korsfästelsen, påven och sen är det inte många trappsteg kvar till talibanerna."

Åh så roligt att ha hittat en bok som det är en fröjd att läsa!

Men jag undrar; Bodil Malmsten skrev den när hon var 55 och uppenbarligen hade gripits av trädgårdsintresset i stor skala - vad är det som gör att kvinnor i den här åldern helt plötsligt, likt en arme av Candidskor känner ett behov av att odla sin trädgård, vad beror det på?