Morgonpromenad

En av de stora fördelarna med att ha hund är att man kommer ut på morgonpromenad. Varje morgon - även de där regnet hänger som ett fint dis i luften. Extra skönt är det ju på helger och semestrar när man inte behöver tänka på klockan, på frukost och på att vara på jobbet i tid. Idag var det en sån morgon - hunden och jag gav oss iväg ut i naturen kl 06.45 på morgonen medan husse belåtet sov vidare, förmodligen drömmandes om en ovanligt sällsynt skalbagge eller något.

Vi (eller rättare sagt jag, det är ju ändå jag som kör och alltså får lov att bestämma resmålet) gav oss iväg till Rögle dammar där vi vandrade längs alla fem dammarna. Inte en endaste fiskare såg vi till, men de är kanske inte så morgonpigga? Gärna för mig, då kunde Hampus få vara okopplad, och han traskade morskt iväg före mig längs vägen. Jag förstår inte hur man kan se så kaxig ut när man är så liten och har så korta ben, men på något sätt utstrålar hela hunden att han är störst, bäst och vackrast. Vilket han ju också är!

Det är skönt att gå och tänka på livet i största allmänhet och meningen med det hela när man är ensam ute på morgnarna. Det luktade också högsommar, extra mycket så eftersom allt var lite lätt fuktigt, som säden till exempel. Om det nu var korn eller råg undandrar sig mitt bedömande, jag är inte så insatt i våra fyra sädesslag. Vete var det inte, och inte havre heller så mycket känner jag i alla fall igen.

I alla fall gick jag där och tänkte på hunden - vi har svettats en hel del på tävlingsbanorna, vi har gått fritt följ som varit väldigt fritt, men desto mindre följ, det har suttits när det skulle liggas, smugits efter när det skulle stannas, morrats på domaren vid tandvisningar. Ändå så känner jag hur innerligt nöjd jag är med honom. Han är så lätt att ha att göra med. Han stannar när man säger till, går vid sidan när man säger "få fint", han kommer när han ska (även om han ibland "ska bara...", han drar aldrig iväg, jagar inte, vill inte hälsa på allt och alla. Han får mig att skratta så många gånger om dagen att mitt liv borde ha förlängts med decennier!

Efter Rögle gick vi bort till Billebjer och badade i det gamla stenbrottet. Ja det vill säga, Hampus badade och jag kastade i pinnarna som han modigt simmade ut efter. En västgötaspets (i alla fall enligt min ringa erfarenhet) är ingen naturlig badare. De ser inte en vattensamling och tänker "hurra! var är min badanka, nu ska här simmas!", men Hampus har lärt sig simma och tycker nu det är lite kul att stila med att hämta in kastade pinnar. Det hela går till så här: matte kastar i en pinne på lite lagom håll, inte alltför långt ut till att börja med. Hampus den Djärve går i så långt han bottnar och viftar med framtassarna för att besvärja pinnen att komma till honom. Han ser ut att tänka "kom hit pinnjävel" (här ber jag om ursäkt för språket, men Hampus vokabulär lämnar mycket att önska, han är inte den som talar poetiskt och välformulerat, han är mer "ska du ha på flabben, va?!, stick-och-brinn, ah-vaddå-då, osv). Nu tappade jag visst den röda tråden här. Nåväl, efter att ha viftat med tassarna och insett att det inte hjälper så inser Hampus den Modige att om pinnen inte kommer till Hampus, så får Hampus komma till pinnen. Med dödsförakt kastar han sig ut och simmar efter pinnen, med skräckblandad förtjusning kommer han in till matte, ruskar av sig på henne, avlämnar pinne, avkräver matte en frolic som belöning, och vill sen ha pinnen ikastad igen. Så håller vi på. Efter väl förrättat värv skakar vi sedan av oss en sista gång på matte, rullar oss i det jordigaste grus vi kan hitta och traskar sedan vidare.

Vi går där och kikar på husen längs grusvägen, undrar vem som bor där, kikar på deras trädgårdar och ser om det finns några idéer att sno, morsar på fåren i hagen. Längs vägen tillbaka till bilen går vi förbi ett hus som stått tomt i många år, det har legat där alldeles ensamt, med en rucklig lada och naturen har trängt sig alldeles inpå. Nu har dock någon köpt huset och det renoveras, röjs och byggs. Det gör mig glad, huset såg ut att vara ett sånt vänligt hus, och nu ser det så belåtet ut över att bli bebott på nytt.