Därför försöker jag nu ihärdigt få maken att börja blogga, så jag inte ensam är bloggberoende i familjen. "Världen behöver en skalbaggsblogg" säger jag övertalande (att den skulle behöva en fideikomissblogg tycker t.o.m. jag känns för apart att försöka hävda). Maken är dock motsträvig. "Jag är ingen bloggare" kvider han. Nehejnej, säger jag då, men du kan ju inte bara tänka på dig själv. Det finns säkert massor av folk därute som vill läsa om långhorningar, nattlöpare, tordyvlar, ekoxar och allt vad det är. Höra talas om den rafflande historien när du och vännen A hittade en liten sällsynt skalbaggsrackare, långt ute på den gotländska vischan (och långt nere i en gotländsk fårbajs, jag vill inte veta hur de fick fram det åtråvärda fyndet). Ska de förmenas allt detta bara för att du inte är en bloggare? Man måste ta sitt samhälleliga ansvar hävdar jag.
Maken verkar dock tycka att hans samhälleliga ansvar inskränker sig till sånt trivialt som att rösta, betala skatt och dricka snaps på midsommarafton.
Vi får se hur det går.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.