Det finns skäl att vara tacksam

Ända sedan jag läste Lottis inlägg om hallongrottor och alla kommentarer om kakor och bullar så har jag gått och grämt mig lite.

Grämt mig över att jag faktiskt ÄR ett kakmonster, även jag försöker tämja det med hjälp av hela min pondus. Det hjälps liksom inte, emellanåt så bryter sig monstret loss och bara måste frossa i kanelbullar. Hallongrottor. Rabarbermuffins. Ja allt som kan benämnas kaka.

Det är liksom en olycklig kombination att ha denna kaklast och samtidigt ha mina viktproblem. Det är inte så att 1 + 1 blir 2. Det finns en multiplikatoreffekt i det hela vilket gör att en kanelbulle resulterar i 1 kg plus på vågen trots att bullen i sig själv bara väger en bråkdel av detta. Varför det blir så vet jag inte riktigt, men jag tror att det har något med relativitetsteorin att göra. Förmodligen är det integraler och primtal och sånt inblandat också. Kanske kvadratrötter också, men där känner jag mig faktiskt mer tveksam.

Sen är det ju inte bara det där med vikten, det känns lite barnsligt att vara så förtjust i kakor. Det vore ju oändligt mycket coolare att säga att "jag har en liten svaghet för selleri. Fast det ska vara gulstrimmig selleri som odlats i kalkhaltig mulljord helst". Det hade verkat vuxet och moget och som om man hade oerhört vältrimmade och exklusiva smaklökar. Inte kanelbullesmaklökar.

Sånt går jag och roar mig med att fundera över.

Men så idag så kom jag på; det finns faktiskt en sorts kaka som jag inte bara inte gillar, jag tycker de smakar direkt illa! Vilken lättnad, ni anar inte hur bra det känns! Tänk att lite nonchalant kunna svara att "nej tack, ingen kaka för mig - du har inte en bit selleri i stället?".

Tack gode gud för att det finns chokladbiskvier! Och för att de är så himlans räliga.