Viljornas kamp

Huliganen och jag skulle gå på kvällspromenad med Grannen och lille Linus. Grannen och Linus, de har minsann varit iväg på kurs i många dagar och är därför peppade, tränade, målmedvetna, planerade och allt det där som vi inte är så värst mycket.

Huliganen gjorde sin vanliga tjurrusning utför trappan med vidhängande matte i kopplet. Ute på trottoaren mötte vi Linus och Grannen.

- Vi ska träna på att gå fint, sa Grannen. Pinka när jag säger det är ok, inte dra i kopplet, följa mattes takt. Vi har gått kurs, sa hon sedan glatt.

- Jättebra idé, utbrast jag hurtigt och beundrande, alltmedan Huliganen gjorde små volter i kopplet.

Vi traskade iväg. Linus pinnade på, alltmedan han kastade beundrande blickar på sin målmedvetna matte. Huliganen var redan längst fram i flocken, med kopplet som en spänd vajer mellan mig och honom. Här kastades inga blickar på matte alls, och framför allt inga beundrande sådana. Jag halade in honom. Placerade honom vid sidan. Kommenderade "gå fint!"

- Va'?! sa Huliganen oengagerat och frånvarande och försökte kasta sig efter en fet duva som djärvt och dumdristigt hade landat på gräset i närheten av oss.

Jag halade in honom igen och sa på nytt:

- Gå fint. F-I-N-T bokstaverade jag sedan för säkerhets skull. Huliganen tittade tvivlande på mig.

- Alltså, hur menar du? Fint, hurdå fint, ska jag skutta med hoppsasteg, dansa fram som i wienervals, marschera i takt?

- Du ska då alltid överdriva, sa jag småsurt. Det räcker med att du traskar här bredvid mig i lagom takt. Drar inte. Jagar inte duvor. Gör inga 180 gradersvändningar för att pinka på varenda mojäng som sticker upp. Släpar inte runt på din medgörliga matte. Kort sagt, traskar på i min takt, vid min sida.

Huliganen rös. "Du menar att jag ska... - här fick han svårt att uttala ordet - LYDA?! Jag?? En fri och självständig västgötaspets, ska jag bete mig som en dresserad cirkussäl??" frågade han indignerat. Jag påtalade att det skulle han bara må bra av, nu skulle han uppföra sig så det såg ut som det anstod en västgötaspets som minsann tävlat lydnad både här och där.

Och så fick det bli. Emellanåt fick man harkla sig så att gomseglet fladdrade som i orkanvindar, emellanåt fick man påminna om att det räckte inte att gå fot i 3 steg och sen tycka att man uppfyllt sin kvot, emellanåt fick man hala in ynglingen igen. Men jag kan vara väldigt envis när jag vill, och till slut så gick han där och såg ut som en liten välartad västgötaspets.

När vi kom hem igen sjönk han ihop på golvet och somnade bums, det är minsann ansträngande att uppföra sig. Fast han borde ju inse att det är minsann lika jobbigt för matte att verka sådär målmedveten och konsekvent hela tiden. Jaja, vi får se hur länge vi orkar upprätthålla skenet.