I all synnerhet som vi fick sällskap! Så vi vandrade längs samma stig och snusade i allsköns samförstånd. Vi hängde i baren och skuttade i högt gräs, våra frisyrer blev vindrufsiga och livet var skönt och fritt!
söndag 31 juli 2011
Promenad på heden
Det var varmt. Det var soligt. En perfekt dag för en promenad på heden!
I all synnerhet som vi fick sällskap! Så vi vandrade längs samma stig och snusade i allsköns samförstånd. Vi hängde i baren och skuttade i högt gräs, våra frisyrer blev vindrufsiga och livet var skönt och fritt!
Vi mötte även diverse vilda djur på heden. Se bara på denna vildsinta fjäril!
Vi kom dock hem med livhanken i behåll, nöjda och belåtna med vår utflykt.
I all synnerhet som vi fick sällskap! Så vi vandrade längs samma stig och snusade i allsköns samförstånd. Vi hängde i baren och skuttade i högt gräs, våra frisyrer blev vindrufsiga och livet var skönt och fritt!
Besöksstatistik
Förra året skrev jag ju långa litanior om Bilprovningen och min golgatavandring där. Då fick jag ju bums besök i min blogg av bilprovningens server.
Idag roade jag mig återigen med att titta på besöksstatistiken; jag gör det ibland och undrar vem som döljer sig bakom alla servrar och vem det är som följer mitt liv med maken och huliganen, ja förutom de närmaste då som mer eller mindre är tvingade att läsa min blogg. Vad såg jag väl då? Jo att Ängavallen AB varit inne på min blogg i inte mindre än 7 minuter, och den som har ett bättre närminne än jag kommer kanske ihåg att jag i gårdagens inlägg skrev om det mindre lyckade besök vi hade där. Inte för att inte gården är vacker (det är den), eller att maten skulle vara dålig (kan jag inte uttala mig om), utan för att vi helt enkelt inte fick någon som helst service; när det är tre (3) sällskap som ska äta lunch ska man väl inte behöva sitta och vänta i närmare en kvart utan att någon som mycket som hälsar en välkommen, ger en menyn eller åtminstone säger att de kommer så fort de hinner? Två bastanta skåningar kan man väl liksom inte direkt missa i matsalen?
Så kära Ängavallen, skulle ni hedra min blogg med ett nytt besök, lämna gärna en kommentar!
Och när jag nu ändå sitter här och undrar, så undrar jag faktiskt vem det är i Canada som rätt ofta läser min blogg? Väldigt roligt att ha en läsare där måste jag säga, men lite kittlande för nyfikenheten. Jag kan ju inte direkt påstå att Huliganbloggen är en av de större bloggarna... men jag tittar på den lille Huliganen och säger till honom att han minsann är en internationellt känd Huligan! Huliganen plirar på mig, gäspar och rullar ihop sig igen och sover en stund till - han tycker det är självklart att alla vill läsa om honom.
I vilket fall som helst, vi uppskattar alla våra läsare! Även de från Bilprovningen och från Ängavallen. Ni är alla varmt välkomna hit!
Idag roade jag mig återigen med att titta på besöksstatistiken; jag gör det ibland och undrar vem som döljer sig bakom alla servrar och vem det är som följer mitt liv med maken och huliganen, ja förutom de närmaste då som mer eller mindre är tvingade att läsa min blogg. Vad såg jag väl då? Jo att Ängavallen AB varit inne på min blogg i inte mindre än 7 minuter, och den som har ett bättre närminne än jag kommer kanske ihåg att jag i gårdagens inlägg skrev om det mindre lyckade besök vi hade där. Inte för att inte gården är vacker (det är den), eller att maten skulle vara dålig (kan jag inte uttala mig om), utan för att vi helt enkelt inte fick någon som helst service; när det är tre (3) sällskap som ska äta lunch ska man väl inte behöva sitta och vänta i närmare en kvart utan att någon som mycket som hälsar en välkommen, ger en menyn eller åtminstone säger att de kommer så fort de hinner? Två bastanta skåningar kan man väl liksom inte direkt missa i matsalen?
Så kära Ängavallen, skulle ni hedra min blogg med ett nytt besök, lämna gärna en kommentar!
Och när jag nu ändå sitter här och undrar, så undrar jag faktiskt vem det är i Canada som rätt ofta läser min blogg? Väldigt roligt att ha en läsare där måste jag säga, men lite kittlande för nyfikenheten. Jag kan ju inte direkt påstå att Huliganbloggen är en av de större bloggarna... men jag tittar på den lille Huliganen och säger till honom att han minsann är en internationellt känd Huligan! Huliganen plirar på mig, gäspar och rullar ihop sig igen och sover en stund till - han tycker det är självklart att alla vill läsa om honom.
I vilket fall som helst, vi uppskattar alla våra läsare! Även de från Bilprovningen och från Ängavallen. Ni är alla varmt välkomna hit!
lördag 30 juli 2011
Nördarnas paradis
Jag har kanske nämnt vid något tidigare tillfälle att maken har en viss svaghet för att skaffa sig hobbies av de mest märkliga slag. Ja han kan helt enkelt inte passera en hobby med anstrykning av nörderi innan han raskt och geschwint anammar den.
Nu har maken gjort en ny bekantskap, en som i all oskyldighet nämnde att det finns en tidning som heter Riksettan. Detta är uppenbarligen en tidning som behandlar våra gamla riksvägar, sträckning, gamla mackar, 50-talskaféer etc. När maken hörde talas om detta tändes det en intresserad glimt i hans ögon - självklart kunde han inte stå emot frestelsen att till alla sina övriga intressen foga ett sånt praktexemplar till nörd-hobby.
Maken är en man som går grundligt tillväga. (Är någon förvånad?). Han scannade in Lantmäteriets kartor och ritade ut sträckningar, inte bara 50-talsvarianten utan även den från sekelskiftet 1900. Häromdagen var det så dags för premiärturen. Hunden (aka Huliganen) och jag var lätt skeptiska, men följde med. Jag för att köra medan maken läste kartor, Huliganen för att jag mutade honom med frolic.
Vi skulle gå ut lite lätt med att följa Rikstvåan från Lomma till Trelleborg - och dessutom köra 50-talssträckningen ner och sträckningen från 1900 hem. Ja ni förstår hur spännande det var!
Bilen styrde kosan mot Lomma och skulle där köra Strandvägen. Då stötte vi på första hindret!! Någon, förmodligen en helt historielös vandal, hade spärrat av Strandvägen - ja man baxnar.
Så småningom skulle vi köra vidare söder om Malmö söder om Petersborgs gård ("Sveriges minsta fideikommiss" upplyste min egen käre nördmake mig om), och där såg man återigen hur historielösa vandaler varit i farten. Hmpfff!!! är det minsta man kan säga.
Vi färdades alltså vidare, ända tills vi kom till Ängavallen.
- Här kan vi äta! utropade jag som började bli rejält hungrig. Ängavallen är en vacker gård och har en fin restaurang och ljuvliga omgivningar av skånskaste slag
Ja faktum är att det blev ingen mat här heller! Nä, för servicen var urusel, för att inte säga helt obefintlig. Vi körde således vidare mot metropolen Trelleborg. I Trelleborg regnar det och längs gågatan finns det diverse matställen som i stort sett serverar kebabpizza allihop, eller möjligen grillburgare.
Till slut hittade vi dock en pub där vi intog en dagens som visade sig vara oväntat smaklig och med en rapp, glad och tillmötesgående personal. Där hade vissa (typ de på Ängavallen) kunnat gå på kurs.
Därefter skulle vi köra hem igen - oj vilken spännande dag det var! Och nu skulle vi då köra vägen från sekelskiftet 1900!! Det var så att man fick gåshud av upphetsning.
Vi gick ut hårt med att köra in på ett industriområde och virra runt där ända tills jag tog saken i egna händer och vägrade köra in på varenda liten återvägsgata där. Trelleborg (och Rikstvåan för den delen) vann inga popularitetspoäng där kan jag ju säga.
Men på ringlande vägar och med god vilja tog vi oss ända mot hemmet. Den här gången via Bjärred, där maken föreslog att vi skulle stanna vid Långa Bryggan och äta glass, förmodligen i en svag känsla av att lilla hustrun kanske behövde blidkas lite med en sån.
P.S. Jag älskar maken varmt - trots (eller tack vare?) alla hans ...hm.... udda intressen!
Sommarlunch
Sommarlunch tycker jag normalt sett ska intas i trädgården. Något svalt, något lätt - men nu är det ju inte direkt sommarväder, så då för man taga vad man haver och göra det bästa av situationen. I all synnerhet som man hemsökt sitt västra grannland inte mindre än TVÅ gånger denna vecka.
Alltså får det då bli smörrebröd till lunch.
Och eftersom man lyckligtvis har en systerdotter som gift sig klokt med en man som är en fena på att brygga öl, så får man även ett gott sådant till.
Det kunde varit värre.
Alltså får det då bli smörrebröd till lunch.
Och eftersom man lyckligtvis har en systerdotter som gift sig klokt med en man som är en fena på att brygga öl, så får man även ett gott sådant till.
Det kunde varit värre.
torsdag 28 juli 2011
Semesteraktiviteter
Semestervädret har ju lämnat en del övrigt att önska. Med "övrigt" förstås lite sol emellanåt. Inte alltför mycket regn. Kanske rentav kunna sitta ute?! Va? Ja kraven är inte så höga längre.
Igår var det i alla fall fint väder. Vi har ju tillbringat semestern hemmavid, men nu tyckte maken (eller om det var jag?) att vi skulle dra till utlandet! Jojomensan, helt wild-and-crazy var vi. Syster vidtalades att vara huliganvakt och maken och jag drog mot sol&bad¶plydrinkar... eller vänta nu, så blev det ju inte. Men det blev tåget till Köpenhamn, lunch på uteservering (jo minsann, somrigt värre!) och sen så "råkade" vi hamna i garnaffären på Fiolstraede.
Eller snarare, jag "råkade", maken klev ner, stirrade förbluffat på mängderna av garn och gjorde en snabb reträtt till antikvariatet snett mittemot. Själv kände jag på så många garner som tänkas kunde och gjorde ett litet inköp.
Vi passerade också Runde Tårn, och då sa maken som är en sån som blixtsnabbt kan komma på nya planer och idéer och alls icke är fast i förutfattade meningar om att man bara ska gå i garnaffärer och antikvariat, då sa han, bara så där som en blixt från en klar himmel
- vi går in!!
Det visade sig nämligen att ingen av oss varit uppe i Runde Tårn fast vi passerat det så många gånger. Så då gjorde vi det. Såna är vi. Typ spontana alltså. Och när vi sedan ändå var inne i turist-mode så strosade vi i Kongens Have också och åt glass. Besökte Rosenborgs Slott som var väldigt gulligt, lite slott i lekstugestil. Ungefär.
Efter det hittade vi en trevlig liten servering precis utanför, och då var vi så där dådkraftiga igen, så då klev vi in och drack ett glas riesling. Att sitta där, omgiven av grönska, med slottet i fonden och nöjd i vetskapen om att garnet vilade tryggt i ryggsäcken, ja då var livet ganska behagligt. Då kom jag på att jag kan ju ta ett foto med mobilen för att fira detta lyckliga ögonblick. Hos mig är tanke och handling ett (ibland kommer "tanke" först och ibland "handling", det är lite en chanstagning hur det blir), så då gjorde jag det!
Nu tror man kanske att man här i bloggen ska få njuta av en bild av maken drickandes riesling. Men då blir man besviken, för maken såg så rolig ut på bilden att han lagt in sitt veto mot att omvärlden ska få njuta av denna åsyn. Ni får alltså göra er en mental inre bild av detta ögonblick.
Och sen, ja sen var det dags att åka hem igen, hem till Huliganen, syrran och lilla Zoya. Mycket bra dag! Trots avsaknad av paraplydrinkar.
Igår var det i alla fall fint väder. Vi har ju tillbringat semestern hemmavid, men nu tyckte maken (eller om det var jag?) att vi skulle dra till utlandet! Jojomensan, helt wild-and-crazy var vi. Syster vidtalades att vara huliganvakt och maken och jag drog mot sol&bad¶plydrinkar... eller vänta nu, så blev det ju inte. Men det blev tåget till Köpenhamn, lunch på uteservering (jo minsann, somrigt värre!) och sen så "råkade" vi hamna i garnaffären på Fiolstraede.
Eller snarare, jag "råkade", maken klev ner, stirrade förbluffat på mängderna av garn och gjorde en snabb reträtt till antikvariatet snett mittemot. Själv kände jag på så många garner som tänkas kunde och gjorde ett litet inköp.
Vi passerade också Runde Tårn, och då sa maken som är en sån som blixtsnabbt kan komma på nya planer och idéer och alls icke är fast i förutfattade meningar om att man bara ska gå i garnaffärer och antikvariat, då sa han, bara så där som en blixt från en klar himmel
- vi går in!!
Det visade sig nämligen att ingen av oss varit uppe i Runde Tårn fast vi passerat det så många gånger. Så då gjorde vi det. Såna är vi. Typ spontana alltså. Och när vi sedan ändå var inne i turist-mode så strosade vi i Kongens Have också och åt glass. Besökte Rosenborgs Slott som var väldigt gulligt, lite slott i lekstugestil. Ungefär.
Efter det hittade vi en trevlig liten servering precis utanför, och då var vi så där dådkraftiga igen, så då klev vi in och drack ett glas riesling. Att sitta där, omgiven av grönska, med slottet i fonden och nöjd i vetskapen om att garnet vilade tryggt i ryggsäcken, ja då var livet ganska behagligt. Då kom jag på att jag kan ju ta ett foto med mobilen för att fira detta lyckliga ögonblick. Hos mig är tanke och handling ett (ibland kommer "tanke" först och ibland "handling", det är lite en chanstagning hur det blir), så då gjorde jag det!
Nu tror man kanske att man här i bloggen ska få njuta av en bild av maken drickandes riesling. Men då blir man besviken, för maken såg så rolig ut på bilden att han lagt in sitt veto mot att omvärlden ska få njuta av denna åsyn. Ni får alltså göra er en mental inre bild av detta ögonblick.
Och sen, ja sen var det dags att åka hem igen, hem till Huliganen, syrran och lilla Zoya. Mycket bra dag! Trots avsaknad av paraplydrinkar.
tisdag 26 juli 2011
Empirisk studie
Nu har jag haft en veckas semester, ja är rentav inne på den andra och sista. Väldigt skönt med semester är det ju, det har man liksom en spontan känsla av.
Det finns dock ett orosmoln! Nämligen oron för att hjärnan ska gå i ide och skrumpna ihop under ledigheten. Det vill man ju inte vara med om, alltså har jag trimmat de små grå hjärncellerna med diverse tankenötter under ledigheten så att de ska fortsätta att vara spjångiga och alerta.
Jag har bland annat roat mig med att fundera på om det verkligen är så att semestermorgnar är lite behagligare än jobbmorgnar? Jag har vägt för och emot, grunnat, grubblat, lagt pannan i djupa(re) veck.
Men så kände jag att ingen möda får vara ospard, är man vetenskapligt lagd, så är man! Alltså tog jag mig till jobbet igår. Jag kunde genast konstatera att jo, det kändes tyngre. Måhända beroende på att det är uppförsbacke hela vägen till jobbet. Onekligen ett tungt vägande bevis! Men man vill ju inte dra några förhastade slutsatser, alltså kände jag noga efter. Gjorde + och -listor.
Efter mycket övervägande kom jag fram till att jo, det är nog trots allt så att det är lite angenämare med semestermorgnar! Denna slutsats underbyggdes också av att cykeln på hemvägen rullade väldigt lätt...
Idag kom det slutliga beviset, nu när jag är tillbaka från min utflykt till grottekvarnen. Hör bara här på dessa otvetydiga bevis:
Glasklart eller hur? Vi kan nog säkert dra slutsatsen att semestermorgnar är lite lättvindigare än andra morgnar. Kalla mig Sherlock.
Och nu kan hjärnan få gå lite i dvala ett tag - tills det åter är dags att damma av den gamla velocipeden och bege sig mot den plats som håller huliganhemmet med frolic och havregrynsgröt.
Det finns dock ett orosmoln! Nämligen oron för att hjärnan ska gå i ide och skrumpna ihop under ledigheten. Det vill man ju inte vara med om, alltså har jag trimmat de små grå hjärncellerna med diverse tankenötter under ledigheten så att de ska fortsätta att vara spjångiga och alerta.
Jag har bland annat roat mig med att fundera på om det verkligen är så att semestermorgnar är lite behagligare än jobbmorgnar? Jag har vägt för och emot, grunnat, grubblat, lagt pannan i djupa(re) veck.
Men så kände jag att ingen möda får vara ospard, är man vetenskapligt lagd, så är man! Alltså tog jag mig till jobbet igår. Jag kunde genast konstatera att jo, det kändes tyngre. Måhända beroende på att det är uppförsbacke hela vägen till jobbet. Onekligen ett tungt vägande bevis! Men man vill ju inte dra några förhastade slutsatser, alltså kände jag noga efter. Gjorde + och -listor.
Efter mycket övervägande kom jag fram till att jo, det är nog trots allt så att det är lite angenämare med semestermorgnar! Denna slutsats underbyggdes också av att cykeln på hemvägen rullade väldigt lätt...
Idag kom det slutliga beviset, nu när jag är tillbaka från min utflykt till grottekvarnen. Hör bara här på dessa otvetydiga bevis:
- Igår, självaste jobbdagen, regnade det på morgonpromenaden. Ja faktiskt hela vägen till jobbet.
- Idag, semesterdag, kom solen fram och regnjacka var alls icke nödvändig.
Glasklart eller hur? Vi kan nog säkert dra slutsatsen att semestermorgnar är lite lättvindigare än andra morgnar. Kalla mig Sherlock.
Och nu kan hjärnan få gå lite i dvala ett tag - tills det åter är dags att damma av den gamla velocipeden och bege sig mot den plats som håller huliganhemmet med frolic och havregrynsgröt.
söndag 24 juli 2011
Släktbesök
Ibland blev jag kanske lite för närgången med kameran... man kan ju vilja vara lite privat emellanåt!
Vi är synnerligen nöjda med detta vackra tillskott till familjen!
fredag 22 juli 2011
Blekt, glåmigt och rödörat...
...så vaknade vi imorse. Det bleka och glåmiga (och för all del rödörade) berodde inte på ett kvälls utsvävningar i den större stilen, tyvärr. Nix, det kom sig av att det åskade här i natt. Och med en hund som blir mer och mer åskrädd vartefter åren går är det liksom svårt att sova då.
Man vaknade miss-i-nassen av att något frenetiskt försökte ta sig in under sängen (det var inte maken). Utrymmet mellan sängkanten och golvet är mycket trångt, så Huliganen gav upp försöket, men jag, som är en klok och insiktsfull matte insåg att nu, nu är det nog åska på gång!
Mycket riktigt, åskan kom närmare och Huliganen blev mer och mer panikslagen. Uppenbarligen är det oerhört lugnande att försöka gräva sig ner genom mattorna (själv har jag inte provat), så det var vad han gjorde. Nu tycker jag inte vi är onödigt petiga i det här hemmet, men vi tycker väl inte att mattor ska ha stora hål i sig, så jag försökte lugna honom. Vi stängde in oss i badrummet, drog för gardinerna och sjöng små lugnande visor. Den enda effekten var att Huliganen blev fast övertygad om att nu hade det totalt slagit slint för matte, sitta där och sjunga i mörkret mitt i natten?!
Vi drog oss in mot sovrummet igen och rullade ihop mattan. Medan jag rullade tog Huliganen ett pantersprång upp i sängen.
- Maken märker nog inte en västgötaspets i sängen, tänkte jag lättsinnigt då.
Och det kanske han inte hade gjort - om inte Huliganen försökt gräva sig ner UNDER husse. Och när någon försöker trycka sig ner under den kudde man själv försöker sova ovanpå, ja då vaknar man.
- Det gör inget, det är synd om grabben, sa maken då. Är det konstigt att man älskar denne praktmake? Va?
Vi halade dock ut hunden under kudden och sen fick han ligga hos mig medan jag klappade honom lugnande. Åskan drog bort och hunden hoppade ner ur sängen. Fast helt nöjd var han ju inte, så han kom på att om man ligger på sidan och sparkar och sprätter, ja då kommer man ändå in under sängen. Om man bara vill tillräckligt mycket. Och det ville Huliganen.
Sen sov han under sängen, och vi sov i sängen tills morgonen randades, regnig och mörk men saligen åskfri.
Det röda örat? Ja det får man om man är så trött att man somnar på ett öra som vikt sig.
Och nu är det vissa som är tar sig en extra tupplur efter en ansträngande natt.
Man vaknade miss-i-nassen av att något frenetiskt försökte ta sig in under sängen (det var inte maken). Utrymmet mellan sängkanten och golvet är mycket trångt, så Huliganen gav upp försöket, men jag, som är en klok och insiktsfull matte insåg att nu, nu är det nog åska på gång!
Mycket riktigt, åskan kom närmare och Huliganen blev mer och mer panikslagen. Uppenbarligen är det oerhört lugnande att försöka gräva sig ner genom mattorna (själv har jag inte provat), så det var vad han gjorde. Nu tycker jag inte vi är onödigt petiga i det här hemmet, men vi tycker väl inte att mattor ska ha stora hål i sig, så jag försökte lugna honom. Vi stängde in oss i badrummet, drog för gardinerna och sjöng små lugnande visor. Den enda effekten var att Huliganen blev fast övertygad om att nu hade det totalt slagit slint för matte, sitta där och sjunga i mörkret mitt i natten?!
Vi drog oss in mot sovrummet igen och rullade ihop mattan. Medan jag rullade tog Huliganen ett pantersprång upp i sängen.
- Maken märker nog inte en västgötaspets i sängen, tänkte jag lättsinnigt då.
Och det kanske han inte hade gjort - om inte Huliganen försökt gräva sig ner UNDER husse. Och när någon försöker trycka sig ner under den kudde man själv försöker sova ovanpå, ja då vaknar man.
- Det gör inget, det är synd om grabben, sa maken då. Är det konstigt att man älskar denne praktmake? Va?
Vi halade dock ut hunden under kudden och sen fick han ligga hos mig medan jag klappade honom lugnande. Åskan drog bort och hunden hoppade ner ur sängen. Fast helt nöjd var han ju inte, så han kom på att om man ligger på sidan och sparkar och sprätter, ja då kommer man ändå in under sängen. Om man bara vill tillräckligt mycket. Och det ville Huliganen.
Sen sov han under sängen, och vi sov i sängen tills morgonen randades, regnig och mörk men saligen åskfri.
Det röda örat? Ja det får man om man är så trött att man somnar på ett öra som vikt sig.
Och nu är det vissa som är tar sig en extra tupplur efter en ansträngande natt.
torsdag 21 juli 2011
Huliganen har fått en kusin!
I februari var jag och syrran och systerdottern och tittade på valpar - ja faktiskt inte bara valpar utan även charmerande vuxna hundar.
Nu var det så att man vet ju hur det är, man har en hund och rätt vad det är så har man en hel hög. 11 till exempel. (fast vad vet jag om det, jag som bara har en (1) hund, sa hon lite bittert.... å andra sidan, det är ju en sjujäsikens hund! sa hon, genast betydligt gladare).
Som sagt, man insåg att mängden hundar kanske skulle vara något mindre - och då kom man på att min syster, hon skulle bli en utmärkt matte till en fin liten papillondam! Och det hade man alldeles, alldeles rätt i. Så nu har lilla Zoya flyttat in!
Och eftersom syrran till all lycka fick punktering fick jag ju följa med och hämta hem vovven och passat på att kela med en hel hög med andra små piggelina hundar - då var det nära att det följde med ytterligare en i väskan kan jag ju säga!
Idag har Zoya fått träffa Huliganen - och då kan man ju genast dra slutsatsen att Huliganen fick träffa Zoya. Det var ögonblicklig kärlek från hans sida och han ville bums bjuda upp till dans och sedan bjuda hem henne för att kolla på etsningar. Zoya tyckte att han fick minsann uppföra sig, men sen tyckte hon nog ändå att han var en schysst grabb. Måhända något gapig, men snäll.
Själv hade jag ju tänkt ta en massa bilder i trädgården på kusinerna - men eftersom det hällregnade blev mina planer totalt tillintetgjorda, så vi fick nöja oss med att äta chokladfondant i växthuset medan hundarna pilade ut och in och blev blöta och glada.
Sen försökte jag fotografera inomhus, men dels var det för mörkt, dels fick jag liksom två hundar i knäet när jag satt på golvet och tog fram kameran. Inte lätt då, kan jag ju säga.
Men någon liten bild blev det ändå på underverket!
måndag 18 juli 2011
Hur man får tyst på en granne
Igår blev vi bjudna på kvällsmat av Ellenfamiljen. Väldigt trevligt! Inte blev det mindre trevligt av att vädret spottade upp sig så att vi kunde sitta ute i trädgården. Vi satt där och njöt av lantlivets frid och den ljumma kvällsvärmen.
Då började det låta inne hos grannen. Det lät av trummor och pling-å-plong och tro mig på mitt ord, det var inte trummor och pling-å-plong av njutbaraste slag.
Ellenmamman, som är en snabbtänkt och redig person, insåg att något måste göras!
- Här måste anläggas moteld! sa hon och ilade med raska steg in i huset och hämtade en gammal sångbok från min barndomstid, nämligen den oranga "Nu ska vi sjunga".
- Sjung! sa hon uppmanande till mig och placerade boken i mina nävar och Ellen i mitt knä. Och jag, som är en timid och blyg person, vågade ju inget annat. Jag sjöng om Kungens lilla piga och Ekorrn som satt i granen och Jag heter Annika jag tralalala och det ena med det andra.
Efterhand blev jag riktigt uppvärmd och i gasen och klämde i för kung och fosterland. Då blev det tyst hos grannen och jag hörde hur de gick in i huset och stängde dörren. Ellenmamman log triumferande.
Och Ellen somnade av pur utmattning - förmodligen för att slippa ifrån mer ylande.
Då började det låta inne hos grannen. Det lät av trummor och pling-å-plong och tro mig på mitt ord, det var inte trummor och pling-å-plong av njutbaraste slag.
Ellenmamman, som är en snabbtänkt och redig person, insåg att något måste göras!
- Här måste anläggas moteld! sa hon och ilade med raska steg in i huset och hämtade en gammal sångbok från min barndomstid, nämligen den oranga "Nu ska vi sjunga".
Efterhand blev jag riktigt uppvärmd och i gasen och klämde i för kung och fosterland. Då blev det tyst hos grannen och jag hörde hur de gick in i huset och stängde dörren. Ellenmamman log triumferande.
Och Ellen somnade av pur utmattning - förmodligen för att slippa ifrån mer ylande.
söndag 17 juli 2011
Den stora bataljen!
Från själva bataljen har jag inga bilder, men låt mig bara påtala att kampen böljade hård över fairways och greener. Hopp tändes! Hopp släcktes! Svordomar osade. Jubelrop klingade. Det var syrran och maken och systerdotter och svärson och sonen och jag som kämpade.
Vinsten var en buckla som systerdotter med make inhandlat på loppis. De, som hade sett tingesten i verkliga livet (IRL för den datoriserade generationen), verkade något tveksamma till att försöka vinna pokalen och ge den ett hem även om de kämpade på bra. Vi andra, som inte sett skapelsen och levde i lycklig okunnighet, stred som gladiatorer utan att hämmas av synvillor. Maken och jag tyckte oss ha en komfortabel ledning, men blev snöpligen omsprungna av lag Syrra&Son som på de sista hålen tog in och gick om.
Sen samlades vi hemma hos oss för lite mat och prat och firande i största allmänhet.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)