I'll be back

Bloggen tar semester några dagar. Men kom ihåg vad Arnold sa!

Melodifestival med förhinder

Maken och jag, vi har inte sett en endaste lite minut av någon enda melodifestivalsnutt. Inga kvaltävlingar, inga deltävlingar, inga semifinaler. Inte nått. Totalt ovetande och okunniga har vi framlevt vårt omusikaliska liv, ganska nöjda och glada ändå. Men så ikväll så tyckte vi ju ändå efter en flitig och idog dag att vi kanske skulle titta på självaste Finalen.

Efter att ha petat i oss lite gorgonzolafylld lax med murkelsås (och tja för all del ett litet glas vin också) sjönk vi ner i var sin soffa.

Intresserat tittade vi på första inslaget och sen, tja sen gick det väl som det brukar göra efter en lång dag; zzzz lät det från min soffa. Med jämna mellanrum kämpade jag för att få upp ögonlocken och noterade att det ylades i tv:n och sen sjönk jag belåtet in i sömnen igen.

Då och då frågade maken mig lite lätt småspydigt; sover du? Men jag spärrade troskyldigt upp mina gråblå och svarade indignerat; sover? jag?! Pah!

Sen noterade jag att det lät liksom likadant hela tiden, det var hjärta och smärta och stora utspel och...zzzz....

Vid genomgången skulle jag ju ha min chans tänkte jag, att faktiskt få höra låtarna. Men tror ni det gick? Nähä, jag somnade igen. (Eller om man ska ser det mer som en sammanhängande sömn?)
Fast jag noterade faktiskt att på den gamla goda tiden så såg minsann inte Albanien ut som de gör nu - ja de såg ju inte alls ut, för då var de inte med! Det var då man visste att Storbritannien alltid hamnade långt upp och Sverige skickade ABBA och alla var nöjda och glada och trodde på Tomten och Folkhemmet.

Sen vaknade jag faktiskt upp, väckte Huliganen som också sov den rättfärdiges sömn, gick ut på promenad och störde ett kopulerande igelkottspar och nu, nu sitter jag här igen och noterar att

a) det är uppenbarligen ett krav att programledare alltid skriker
b) alla poänglämnare i olika länder uppenbarligen måste ha stöpts i ungefär samma form (utom möjligen Grekland då)
c) att jag fortfarande inte vet hur låtarna lät men att det
d) verkar som om Tyskland kommer att vinna, och att
e) snart kan jag väl få gå och lägga mig igen.

Godnatt!

Livet, mina vänner, är en fin manick!

Lördagen började mulen. Kall. Precis som de flesta andra dagar den här hopplösa majmånaden.

Men sen spottade den upp sig - solen kom. Huliganen lekte på gräsmattan. Aklejorna blommar tillsammans med syrener och tovsippor.

Och nu är det semester - skål!

Fredag kväll - igen!

Fredagar kommer med en fantastisk regelbundenhet. Det gör i och för sig måndagar också, men det är man lite mindre tacksam för.

Idag är dock inte vilken fredag som helst, ånej.

Idag har jag:

- planterat ut mina första egenhändigt sådda småblommiga tagetes, vaniljfärgad slingerkrasse, dubbla rosenskäror och dessutom fådda rudbeckior (någon timme senare åskade det och hällregnade och jag riktigt kände hur de små ömkliga plantorna hukade sig och undrade varför de hamnat i denna skärseld)

- sen har jag ätit entrecôte med vitlöks- och örtskum, nypotatis och sockerärter och till det druckit egenimporterat sydafrikansk cabernet sauvignon

- beslutat mig för att strunta i dammsugaren. Ha!

Men dessutom är det första dagen på semestern. Åjo minsann. Här ska semestras i flera dagar.

Det behöver vi alla, maken kom till exempel hem och utropade "herregud, nu har jag varit gift med dig i så många år, nu behöver jag semester!" samtidigt som han såg makalöst utmattad ut. Det förstår man ju, det kan suga musten ur vem som helst.

Nu önskar jag ju bara att alla får njuta av en lika skön fredag som jag.

Men alltså!

Här  har man gått iväg och köpt sig en ny kamera. Till och  med läst manualen!! OCH (triumferande trumvirvel!) gått på föredrag (där man kanske inte begrep så värst mycket om RAW-format, vitbalans och allt vad det var, men i alla fall alltså). Vad händer??

Jo man får besök. Ett väldigt trevligt besök som överöser en med god choklad, spännande te (i lösviktsform alltså, herregud ni tror väl inte människan hällde färdigbryggt te över mig?!) samt dessutom försåg en med nya små rudbeckior.

Dessutom kom besöket i form av paketlösning - two for the price of one, typ. Den minsta lilla filuren är 5 månader, knubbig, god och glad.

Då tänker man sig ju att fotografera allt det här fina. I all synnerhet mötet mellan liten Ellen och Huliganen, som för första gången blev klappad av en liten, liten bebishand. Då meddelar kameran prompt och skoningslöst att batteriet är urladdat. Va?! Ska det va' på det här viset? Nej nu tänker jag minsann skicka in en reklamation. Jag kan väl gå med på att batteriet laddar ur sig om man ska fotografera tråkiga saker. Typ bergenia och så. (Ja alltså jag är ledsen, jag HAR verkligen försökt se något försonande i bergenia, men jag tycker det är en otroligt tråkig och FUL växt, så den vill man minsann inte fotografera. Jag beklagar. Kalla mig gärna bergeniarasist. Jag skäms, men måste erkänna att så är det).

Så här sitter man nu och skriver ett alldeles bildlöst inlägg. Fattigt. För att inte säga fjuttigt.

Utmaningen

Jag har blivit utmanad!

Inte på att springa fortast (vilket är tur).

Inte heller på att sjunga (vilket också är en rasande tur för min omgivning)

Inte i armbrytning. Eller höjdhopp. Eller att recitera limerickar i halsbrytande fart.

Inte på något som kräver en större mental eller fysisk ansträngning vilket jag är oändligt tacksam för!

Utmaningen, som kommer från Nilla är att lägga ut en bild. Den tionde bilden man har lagrad. Överraskande nog är detta inte en bild på Huliganen eller en ros. Nej, detta är en bild på vackra Flisan, en liten häst med stor pondus och integritet. I likhet med Huliganen (och alla andra djur som funnits i vårt hem) var detta en dam med attityd. En som visste vad hon ville. Men där Huliganen är mer ett stort Fuck-you! så var detta en mild, blid och vänlig varelse. Väluppfostrad som få - men med en kärna av stål. Det ord som först kommer för mig är att detta var en Dam med Grandezza. Hon nådde nätt och jämt upp till storhäst-storlek men var den som styrde i stohagen. Hon skulle aldrig drömma om att bitas, sparkas eller vägra gå in i en transport - men hon tolererade heller inte dålig ridning. Man insåg snabbt att antingen rider man artigt, i god balans och väldigt väl, eller också kliver man av. För annars blir man avskickad.

I sex år fick vi förmånen att ha henne hos oss, men en förfärlig novemberkväll 2004 fick hon tarmvred och fick sluta sitt liv på Helsingborgs Djursjukhus.

Jag saknar henne fortfarande något alldeles förfärligt.

Utmaningen skickar jag härmed vidare, helt kravlöst, till:

Ellenmamman

Larsson

Lotti

Kungens Jea

Britta

Dogblogg

Hovslagaren

Syster

Det borde väl kunna bli en mycket varierad blandning av bilder?

P.S. Jag erkänner - jag har fuskat. Flisanbilden låg som nr 11. Nr 10 var en aptrist jobbrelaterad bild. Fy på mig.

Nu har jag varit begåvad IGEN!!

Det är ingen hejd på min list och slughet. Ja, jag är helt enkelt så smart så man baxnar. Visst gör man det väl? Lite i alla fall? Snälla säg att det är så!

Igår gick företagets årliga get-together-och-krama-varandra-och-mys-och-var-snälla-tjohejsan av stapeln. Det innebär boule i Stadsparken, och sen mat och dryck i långa banor på en lokal lokal. Hihi, nu fick jag till det - IGEN!!

Som pris i bouletävlingen hade den begåvade VD:n köpt in en flaska champagne. Den ville jag ju ha. Såklart. Här gällde det att lägga upp taktiken. Vässa formen. Framförallt se till att inget annat lag vann den åtråvärda drycken.

Hur skulle nu detta gå till?

Inga problem! Jag såg klart vad som behövde göras: - spela nu BRA! sa jag strängt till min partner. Min plan var vidare att han spelade bra och jag tog flaskan, en bra och rättvis fördelning. Just den delen av planen höll jag dock för mig själv, några överraskningar vill man ju ha kvar till slutet.

Men hur det nu gick så spelade han väl inte tillräckligt bra. Vad är det med MED dessa ynglingar, tränar de inte? Vi hamnade ungefärligen mitt i fältet. Trånande glodde jag på flaskan och tänkte att här blir det minsann inget bubbel för mig.

Sen uppstod det årliga debaclet om hur man egentligen räknar poängen: ska det vara brutto och eller netto och ska det vara antal vunna matcher eller poäng. Det hör liksom också till, alla ska tjafsa och  ha åsikter och tycka en himla massa.

Och då, liksom i en uppbarelse, såg jag Lösningen! Heureka! utropade jag tyst för mig själv, och sedan äskade jag ordet, talade om för kollegerna att jag löst den gordiska knuten: i sann demokratisk anda var vi ALLA vinnare, alltså kunde vi öppna flaskan där och då och så fick alla dricka champagne.

Och så mina vänner gick det till när jag fick dricka champagne en vanlig sketen måndagskväll.

Lysande, tycker jag nog själv. Blygsam som jag är.

Här går det undan

Vips! så var det helg. Och svoosch! så var den över. Alldeles för fort. Alldeles för tidigt sitter man här och bloggar också, vid en tidpunkt när man, morgonmänniska eller ej, borde ligga och sova sin skönhetssömn. Jag kan ju säga att det är inte för att jag inte behöver min sån (skönhetssömn alltså) som jag är vaken, ånej. I så fall borde jag sova till bortåt halvtre i eftermiddag.

Men nu är det så att barnen varit hemma och nu skulle dottern flyga tillbaka.

- Flyget går tidigt, meddelade hon. Så det går inga tåg direkt från Lund till Kastrup.
- Gör inget, sa den ömme fadern, jag kör dig till Svågertorp (sista stationen före Öresundsbron).

När han fick höra att detta innebar att han måste kliva ur sängen kl FYRA!! bleknade han, men vidhöll modigt att jo, han skulle köra. Därfär sitter vi nu här, Huliganen och jag och tycker att huset är så tomt, och timmen så tidig. Ja vissa av oss har ju redan somnat om på mattan. Det är inte jag.

Sonen körde hem redan igår. När han precis gav sig iväg kom jag på att oj, jag har ju glömt att ta minsta lilla bild, jag som har ny kamera och allt! Man hade nog inte passat till pressfotograf - vilken tidning vill ha en fotograf som glatt säger att ojdå, jag glömde visst att ta en bild på det kungliga brudparet/vulkanutbrottet/presidentbesöket? Jag for i alla fall ut som en skållad råtta och hann ta en bild innan det var alldeles för sent, men det var i sista ögonblicket!

Vi drog ut till Dalby stenbrott för att ta en promenad, Huliganen, dottern och jag. Det gick uppför och nerför och skuttades och skälldes.

Vi tog också små trevliga bilder för att visa upp den glada matten och hunden på bloggen:

Jamen se glad ut för sjutton! Öronen framåt!

Inte var det vansinnigt varmt, men somliga ville bada:

Den här pinnen blir bra, kasta den till mig, matte!

(Somliga har dålig uppfattning om hur stora de i själva verket är)

Med denna fjuttiga pinne fick Huliganen låta sig nöja

När man badat, så måste man ju skaka sig. Företrädesvis på matte.

Sen åkte vi hem och badade Huliganen igen, jo för han hade rullat sig i jord, luktade unket sjövatten och var allmänt icke-fräsch. Det tyckte han var högeligen onödigt. Jag vill bespara er onödigt lidande så ni får inte se någon bild på Mycket Olycklig Nybadad Hund (mest för att jag inte tog några, genomblöt som jag var efter den persen).

Sen var nästan helgen slut, men vi hade hunnit med massor:

- titta på karnevalsspexet

- gå på födelsedagsfika hos systerdottern i ljuvligt solsken och ätit massor av jordgubbstårta och hembakta kanelbullar

- träffat liten söt schnauzerflicka

- blivit utbjudna av dottern och sonen på restaurang och ätit så vi gick upp en storlek eller två

- shoppingrunda på stan med dottern

- sitta på altanen i solskenet

- attackera murgrönan för att få lite rättning i ledet

- krafsa i en eller annan rabatt

Nu blev ni imponerade va? Vavava?? Medge det!

Anledningen att vi blev utbjudna var att det faktiskt drar ihop sig till bröllopsdag i Huliganhemmet. Ett ohyggligt antal bröllopsdagar har det blivit, 30 närmare bestämt. Rysligt trevligt att bli utbjuden så, så vi erbjöd barnen på stående fot att detta kan de få göra om alla bröllopsdagar om de så vill, vi ska inte sätta oss på tvären.

För att säkerställa att det blir fler bröllopsdagar fick vi böcker: Don'ts for Wives/Husbands. Fulla av goda råd. Jag vill ju inte undanhålla er dessa recept på ett långt och lyckligt äktenskapligt liv, så jag delar frikostigt med mig av råden. Funkade de 1913 så funkar de idag! 

Don't let your husband sharpen lead pencils all over your drawing-room carpet. He will be none the happier for it and the carpet will suffer as well as the maid's temper

Don't say you can't go abroad if your husband wants to, because you don't like the Channel crossing and you hate foreign ways and foreign food. Subordinate your wishes to his for once, and you'll be surprised to find how much pleasure you might pick up by the way.

Don't try to regulate every detail of your wife's life. Even a wife is an individual, and must be allowed some scope.

Nu ser jag framtiden an med tillförsikt! Men jag undrar ju lite hur vi har klarat oss så pass länge utan att ha fått dessa goda råd tidigare?

Men VARFÖR??

Jamen det är väl själve f-n alltså!!!

Hörde ni? Detta är ett skri ifrån en plågad själ, en själ som bara blickar in i nattsvart misär, en själ som LIDER.

Ser ni något?

Nä, just det. Skåda ovan (ja alltså det som inte finns) orsaken till min själsvånda.

Vad man borde ha kunnat se, men inte ser, det är små pigga rudbeckior. Rudbeckior fådda av Ellenmamman, rudbeckior som hon inte vill ha eftersom hon inte gillar gult, men rudbeckior som är sådda av synnerligen exklusiva importerade fröer av damen-som-hade-huset-tidigare-som-numera-är-bebott-av-Ellenfamiljen (puh!).

Och nu undrar jag bara: varför? Why me? Varför straffas jag på detta sätt?

Jag tycker själv jag är en snäll person. Jag klappar maken och hunden med samma varma hand. Jag ler mot mina medmänniskor (ja inte när jag är arg förstås). Jag ger hunden frolic och maken mat. Jag skäller inte så ofta på mina kollegor. Jag slänger glas och tidningar på anvisad plats. Men något måste jag ju göra fel eftersom det blir på det här viset.

Om inte....

Kan detta vara boven i dramat? Månne?

Våren har sina poänger

Jag är en höstmänniska. Om ingen hindrar mig kan jag babbla på om krispiga höstmorgnar, härliga höstfärger, underbart höstdis, mysiga höstkvällar framför brasan, fräscha höstpromenader med hög, klar luft i det oändliga.

Men det är klart...

Den 26 oktober när jag kom hem från jobbet såg det ut så här när jag tittade ut i trädgården genom köksdörren:

Och idag såg det ut så här från samma köksdörr...

Det är klart, får jag välja mellan novemberslask och äppleblom så blir ju valet ganska lätt!

Vinterns snöhögar känns underbart långt borta!

Förberedelser

• Borsta hunden - check
• Handla lammstek - check
• Baka rabarberkaka med vit choklad, pistage- och valnötter - check

Och om nu alla som läser här kan hålla tummarna för att isländska vulkaner kan avhålla sig från att spruta ut aska åt Skottlands- och Halmstadhållet så kan man nog med tillförsikt se fram emot att dottern och sonen kommer imorgon.

Huliganen har redan börjat träna på välkomstskällandet. Vi är redo!

Rättning i ledet

Huliganen hade tråkigt. Och när Huliganen har tråkigt, ja då syns det liksom. Han är inte den som lider i det fördolda.

Ska vi träna lite linförighet? föreslog jag då för att muntra upp gossen. Han blev inte ett dugg uppmuntrad får jag nog säga, utan rullade raskt ihop sig och somnade...

Tänk om han bara låtsades sova? För att slippa träna lite lydnad menar jag. Jag tog mig en närmare titt:

Nog såg han sovande ut i alla fall. Det avgörande beviset fick man väl här:

Mycket avslappnade tassar. För att inte tala om

Mycket avslappnad svans! Så här ser den inte ut annars, då är den kaxigt uppåt hela tiden.

Sen vaknade Huliganen till och meddelade att han tyckte att bloggen urartat på senare tid.
- Det är för mycket tjafs om tulipaner och makar och mat och vin nuförtiden sa han ogillande. - Det är ju ändå JAG som är huvudpersonen, det är mig folk vill läsa om. Vad är väl tulpaner och vinkolkande mot en västgötaspets? Totalt ointressant! fnös han.

- OK sa jag. Idag är det din dag. Nu får du bestämma vad vi ska göra, så skriver jag om det sen, det är väl rättvist?

Då ville Huliganen gå till Stadsparken och titta på ankorna sa han.

Öh, var e' ankorna?

Fast egentligen ville han nog skälla lite på dem...

Notera svanspositionen! Nu ser den ut som den brukar.

Sen ville Huliganen hälsa på mattes pappa. Framför allt ville han tigga bulle.. Och visst blev det lite bullbitar!

När vi kom hem igen sa jag att jag var tvungen att pilla lite i trädgården. Gräva lite och sådär. Huliganen var till god hjälp!

Han for bort till en rabatt och började bums gräva bland den romerska malörten.

Sen hjälpte han matte att kratta lite.

Man kan ju inte bara arbeta och slita hela tiden, man måste ju leka lite också, så jag kastade lite boll till honom.

Hallå där? Vad gör du??!!

Tja jag råkade visst kasta upp bollen i päronträdet... så kan det gå när inte haspen är på!

- Gör inget, sa Huliganen. Då springer jag lite, det är också kul!

Väldigt vad dammigt du har det, tyckte Huliganen. Raskt greppade han dammvippan och for runt så dammet yrde. Nu är det väldammat. I alla fall upp till en höjd av ca 2 dm över golvet. Man får vara tacksam för det lilla.

Sen städade han upp alla sina leksaker. Det blir dyrt för matte, för Huliganen kräver sin tribut, en frolic för varje pinal. Dessutom kan man, om man är listig, plocka ur dem ur lådan igen och sedan kräva ny frolic för att lägga tillbaka dem igen... Matte, som är en godtrogen själ, går på det varje gång.

Sen ville Huliganen inte jobba mer, sa han. Han skulle väl inte behöva stå för allt jobb i Huliganhemmet? Något fick väl även vi göra?

Nu var han nöjd med sin insats, och såg fram emot att få läsa om den på bloggen.

- Inga jävla tulipaner! förmanade han mig

Såhär i efterhand kan jag bara konstatera

... att det var ett allvarligt misstag att inte ta på regnbyxor när morgonrundan runt Nöbbelövs mosse skulle klaras av. Jag skyller på DMI och SMHI; enligt deras prognoser skulle det ju inte börja regna förrän vid 11-tiden?

... att kapuschong ändå är en fiffig uppfinning.

... att man kanske skulle virat in Huliganen i plastfolie?

... att folk tittar konstigt på en när man svänger inom affären för att köpa citrongräs och paprika och man lämnar ett litet blött spår efter sig samtidigt som det säger "kipp, kipp" om ens skor.

Vad gör man när man får ledigt en torsdag?

Kristi Himmelsfärd idag. Vaknade tidigt. Låg ett tag och funderade på om jag skulle gå ut och lägga en madrass på gräsmattan. Ja om utifall han skulle ramla ner alltså.  För övrigt har jag full förståelse för det där med Himmelsfärd. Igår hade vi 4 grader. FYRA! Och iskall regn på tvären. Nog för att få vem som helst att fundera på en liten himmelsfärd.

Idag var det dock något bättre. Inget regn i alla fall. Och vad gör man, när man traskat runt morgonrundan med den lille huliganen?

Det skulle strykas skjortor. Jag AVSKYR att stryka. 

Maken sa "jag stryker! Annars får jag spydiga kommentarer på bloggen." 

Och eftersom jag samlat skjortor och blusar på hög, så blev han sysselsatt ett bra tag...

Själv bakade jag bullar. Med kardemumma och kanel. 

Mycket kanel - det är viktigt!

Lite trädgårdsarbete. Flytta en och annan perenn.

Under övervakning av grannen:

Huliganen och jag drog ut på spåruppdrag. 

Vi spårade och spårade - och vad hittade vi?! Några fjuttiga pinnar.

Fika i växthuset. Med nybakta kanelbullar!

Trots kyla och regn finns det hopp om bättre tider!

För att inte tala om muscat-druvor

Och titta - äppelblommorna ligger i stargroparna och väntar bara på startskottet!

Maken fortsätter på sitt husliga värv med detta resultat i sikte:

Som efter en dryg timme i ugnen blir det här:

Som måste sköljas ner med lite gewurtztraminer:

Och nu är det kväll. Ingen har dimpt ner i trädgården så man får väl förutsätta att himmelsfärden gick bra?

Ekonomiskt nytänkande

Nu när det är sånt rabalder om euro och börsrally och Grekland och kalabalik i största allmänhet så kommer jag ju osökt att tänka på det där med ekonomi.

Jag har ett, tycker jag själv, kreativt sätt att se på ekonomi. Pragmatiskt men ändå nyskapande och omvälvande. Tycker jag då. Maken brukar mest skaka på huvudet.

I alla fall, i vintras tappade maken bort sin ena bilnyckel. Puts väck var den. Min omedelbara känsla var att det var oändligt skönt att det var han och inte jag, för är det någon som tappar nycklar i den här familijen så är det ju oftast jag. I alla fall, nyckeln var borta. Gått upp i rök. Gone with the wind. Maken ringde Volvo och efterhörde vad en ny skulle kosta. 3 500 kronor, meddelade han mig upprört. Rena rama rånet! Nyckeln fick förbli borta, men den upphittades någon vecka senare infrusen i en isklump på skjutbanan där maken varit och skjutit oskyldiga lerduvor.

- Så bra! jublade jag. Där sparade vi 3 500 kr, bara sådär. (Vad som var ännu mer fantastiskt var att nyckeln, efter att ha tinats fram, fungerade som om inget hänt, där fick då Volvo ett liten guldstjärna i kanten).

Sen gick det någon månad och sen var nyckeln borta IGEN!! Det är uppenbarligen en äventyrslysten och frihetsälskande nyckel det där. I det här fallet var skuldfrågan lite mer dunkel, det kan ha varit maken, men det kan faktiskt också ha varit jag som vimsade. Eftersom nyckeln sedermera återfanns i min golfbag så pekar väl en del på att det var jag. Men att det var makens fel förra gången, är otvetydigt. Eller o-tve-tydigt!! som jag sa med emfas på varenda stavelse.

Men nu skulle vi ju inte bråka om vems felet var, tyckte jag sen (eftersom ju bevisen onekligen pekade mot mig) - det som var fantastiskt var att nu hade vi ju sparat 3 500 kr igen. Vilket ju då med enkel matematik gör 7 000 kr.

Och då tänker jag som så att om alla greker tappar sina bilnycklar ett par tre gånger och skänker de insparade medlen till grekiska staten så borde väl skuldbördan minska ganska drastiskt?

Det är tröttsamt att vara make

Maken kom hem tidigare än jag idag. Han ringde mig på jobbet och sa att han saknade mig, vilket ju onekligen var gulligt sagt. (Kanske att han även saknade lite mat?)

- Jag kommer om en timme, sa jag, du kan väl fundera ut vad vi ska äta ikväll, så kör vi och handlar när jag kommit hem.

När jag och Huliganen klev inom dörren såg vi en make som slumrade sött i fåtöljen.

- Sover du?! utropade jag då, du skulle ju fundera på kvällens mat.

- Det har jag gjort, sa maken då, jag har funderat på att vi ska ha färsk pasta.

En bra början tyckte jag, och skrev upp "färsk pasta" på lappen. Sen tittade jag frågande på honom: "vad ska vi ha till? Vad ska mer stå på inköpslistan?"

- Det vet jag inte, svarade maken då. - Jag blev så trött när jag kommit på pasta att jag somnade.

Ibland förstår jag mig inte riktigt på män och hur deras hjärnor fungerar. Eller kanske jag inte riktigt förstår hur slitsamt det är att vara make?

Alla kan ju inte gilla skalbaggar

Grannen har fyllt 40 och skaffat sig ett nytt intresse.

Så här häftig har vår gata aldrig sett ut förr.

Lördagsrapport

Jag kan härmed meddela att efter att ha klämt i sig en flaska pinot gris, ätit lite gratinerad hummer och sedan ankbröst med citronkryddat sidfläsk, ja då är man en bättre människa.

Mätt, belåten och nöjd blir man mild till sinnet, man blir välvilligt inställd till sin omgivning, man är okarakteristiskt snäll, blid och, tja, god.

Nu får man bara se hur länge effekten sitter i.