Det är mycket det. Bl a att man slutar lite tidigare. Det är ju himlans bra, för då hinner man åka ut och promenera med Briarden, Valpen och deras matte. Dessförinnan så hinner man testa sin nya försättslins som man fått av sin synnerligen snälla syster. Vitsen med den är att man kan ta lite mer närbilder så då gör man ju det. Jag börjar med att fotografera blad på en krukväxt, men hur kul är det? När man har ett alldeles bedårande annat motiv - ett motiv som förekommit alldeles för sparsamt här på sista tiden, ja det är faktiskt så att man fått upprörda påpekanden om det.
Så varsågod! Här kommer nu en bild på Huliganen!
Visst är han stilig? Och jag vill ju påpeka att det var minsann inte så himla lätt att få motivet att sitta stilla, så jag är rätt nöjd med resultatet.
Bara för jag är en sån generös natur, och bara för att jag ju också tycker att han gör sig bra på bild, så slänger jag väl in en bild till!
Jaja, sa han, nu vill jag inte hålla på med att vara fotomodell längre, nu vill jag ut i skogen! Så då gjorde vi det. Mötte vännerna, sorterade ut hundarna ur det smärre kaos som uppstod när trenne smidiga vovvar hoppar hur bilen samtidigt och gav oss iväg.
Det hoppades. Det studsades. Det luktades. Det pratades. I mängd. Alltihop. Det yrde hundar och substantiv och verb och utropstecken i luften. Allt omgärdat av milt höstljus med disiga, underbara färger, med utsikt över hagar, åsar och träd.
Rätt som det var hamnade vi i en hage med highland cattle. Rätt många highland cattle som stirrade lite stint på oss. Då beslöt vi oss raskt för att gå över en stätta och gå en annan väg. Sagt och gjort, rådigt vandrade vi vidare, bara för att komma till nästa hage, full av jakar! Jakar har vassa horn. Vi tittade betänksamt på jakarna som högdraget glodde tillbaka.
Där stod vi nu som åsnan mellan två hötappar - å ena sidan highland cattle med horn, å andra sidan jakar, också med horn. Briardens matte som är en modig kvinna beslöt att vi kunde gå lite raskt och diskret genom highland cattle-hagen. En mycket bra plan, men kanske inte om man har en kovallare med sig...
För när jag lyft honom över stängslet och medan jag själv baxade mig över stegen så slog kovallargenerna till! Snabb som en vessla rusade han bort och tillkännagav sin avsikt att valla! Stolt som en tupp var han, Herr Självaste Highland Cattle glodde misstänksamt på honom och jag gastade för full hals: - jamen för h-vete, Huliganen! Jo för jag vill INTE ha med en highland cattle-gosse på promenaden, det vill jag verkligen inte!
Nåväl, Huliganen kom på bättre tankar, när nu matte verkade lite småtjurig (!), så han återvände och vi traskade vidare. Strapatserna var inte över ännu, för vi fick även ta oss över en liten bäck, balanserades på synnerligen hala och ohjälpsamma stenar. Som tur är finns detta inte på bild.
När jag kom hem, ja vad hittade jag då? Jo maken, denne praktmake, hade varit och shoppat lite, så nu fick jag användning för linsen igen!
För att ni inte ska tro att maken snålat på rosorna, är det väl bäst jag lägger in en bild på hela buketten också.
Så nog kan man säga att fredagar, det är bra dagar. I all synnerhet som den inte är slut än, nu blir det snart Singin' in the Rain på Malmö Stadsteater tillsammans med syrran.
Livet kunde vara tråkigare.