söndag 31 oktober 2010

Tidig morgon

Planen var som följer; Huliganen och jag skulle stiga upp i arla morgonstund och fotografera i gryningstimman när solen gick upp. I alla fotoböcker står det att ljuset är som bäst då, och det vill man ju inte missa. Så vi knatade iväg ut.

Men var var den där rosenskimrande morgonen någonstans? Inte befann den sig i Lund i alla fall. Disigt, dimmigt och höstmilt.

- vi går till kyrkogården! sa jag till Huliganen. - Det är rätta stället när dimman sipprar som kalla spökfingrar längs ryggen. Förresten kände jag mig lite glåmig, så jag hade nog passat bra i ett spöklikt sällskap.



 En grind till en grav stod välkomnande på glänt...




- Här ska vi alla hamna, sa jag filosofiskt till Huliganen

- Nu tycker jag du är fjompig, sa denne prosaiske hund då, - nu tycker jag vi går hem och äter bacon och äggröra. Och då gjorde vi det.

lördag 30 oktober 2010

Svampskogen - the triumph

Makens och min senaste utflykt i svampskogen var ju ingen hejdundrande succé precis. Nej tvärtom skulle man, om man var brutalt ärlig, kunna kalla den för ett totalt fiasko. Komplett odugliga som trattkantarellplockare var vi.

Ändå hör man ju om folk som plockar trattkantareller på löpande band, som lite blasé säger att "i helgen plockade vi väl en trettio liter". Detta gnagde. Vi ville också ha trattisar.

Vi la våra kloka huvuden ihop och kom fram till att vi har ju en joker i ärmen, nämligen Ellenpappan som är en skalbaggs-  och naturnisse av stora och formidabla mått. Sagt och gjort, vi enrollerade honom och Ellenbebisen till svampexpeditionen och framhöll att vi höll honom personligen ansvarig för att vi skulle komma hem med trattisar i övermått.

Vi for ut i skogen fulla av tillförsikt. Krånglade oss ur bilen och in i skogen. Men har man sett på maken! Eller snarare,  har man inte sett på maken och i all synnerhet inte sett på herr Kantarell och hans kusin fru Trattkantarell. Ingen svamp alls.

Jo, några små som såg lätt spöklika ut, men som man nog inte skulle våga sätta tänderna i.



- Jag tror det är en myt med trattkantareller, väste jag till maken. Det är säkert något i stil med jultomten, finns inte på riktigt!

- Va?! sa maken förbluffat då, finns inte jultomten?!

(nej nu ljuger jag lite, maken tror inte på jultomten)


Men Ellenpappan är gjord av ett annat och bättre trattkantarellsvirke, så han svingade sig ut i naturen med Ellenbebisen i famnen och pekade; och si, där växt minsann en liten tuva trattisar! Jag var tvungen att föreviga dem för att ha bevis.


Sen kunde minsann maken och jag också hitta trattisar - i alla fall om Ellenpappan pekade med hela handen och sa "leta här".



Ellenbebisen, hon hittade en kotte, och var lika nöjd med det. Och Huliganen, ja han hittade också trattisar. I vår korg. Och det gills inte, det talade jag minsann om för honom.



Inga trettio liter blev det (vilket maken var tacksam för när han skulle rensa dem), men nog är det en vacker syn?



 För att inte tala om den här synen: Världens bästa Ellen!


Och nu, nu blir det hjortgryta med trattkantareller. Så hinner jag faktiskt inte blogga längre.

torsdag 28 oktober 2010

Reklam ljuger!

När man får oväntat besök...
 ...då läser man böcker om Max potta...


...lär sig nya konster..

Inte sjutton dricker man Gevalias kaffe då!

onsdag 27 oktober 2010

Om man inte är den man tror - vem är man då?

Jag har ju en bild av mig själv såsom varande en typ av person. Och nu tänker jag inte på kortväxt, måhända något eldfängd, hundälskande, makeälskande, social person;  nej jag tänker på min identitet som morgonpigg. Jag har alltid varit morgonpigg, jag har alltid varit den odrägliga person som glatt kvittrar "morgonstund har guld i mund" så att resten av mänskligheten gett mig onda ögat.

Men nu har något hänt. Klockan ringer 05.30 på sitt vanliga hurtiga sätt - och tro det eller ej, jag känner ingen som helst lust att gå upp. Det spritter inte alls i skelettet. Tvärtom, jag rullar över till maken, knör in mig vid hans sida och slumrar in igen.

Efter en stund, bortåt sex, är det något som gnager (nej, det är inte maken). Det är det onda samvetet som gnager, det säger "upp med dig människa, du har en hund som vill ut! En  hund som behöver utföra sina behov, en hund som vill möta morgonen". Och ja, jag är en plikttrogen matte, så jag stånkar mig ur sängen och på väg mot badrummet. Då märker jag att jag inte alls hör det vanliga tassandet av små västgötaklor på golvet, och när jag vänder mig om ligger hunden och snarkar i sin bädd.

- Huliganen! viskar jag då. Omtänksam som jag är, vill jag ju inte väcka maken.

Huliganen snarkar obekymrat vidare. Jag böjer mig ner och klappar lite försiktigt på honom, men han grymtar bara belåtet till och drar täcket över örat. Inte förrän jag försiktigt killar honom under tassarna vacklar han ur bädden, för att omedelbart dra sig in under vitrinskåpet till ett nytt möte med Morfeus.

Efter förrättat badrumsvärv ska vi då gå ut, tänker jag mig. Jag ger mig en andlig klapp på huvudet för att jag är en sån hygglo-matte som stånkar upp i ottan för att tillfredsställa hundens behov. Här är minsann en matte som ställer upp. En samvetsgrann, omhändertagande matte av prima klass!

När jag är påpälsad, sitter då hunden vid dörren, full av iver? Nix, han sitter med hängande trötta öron på matsalsmattan och ser högst tveksam ut till det här.

- Ska jag gå ut, så ska minsann du också, säger jag bestämt då.

Så då lommar vi iväg, ut i den kylslagna morgonen. Vissa av oss piggnar då till betydligt och sprätter i de frostiga löven så att det blir som ett liten senhöstligt fyrverkeri. Det är inte jag.

Och igår kväll var maken och jag på Lunds filosoficirkel för att höra Maja Hagerman tala om "Att minnas det som aldrig funnits" - fullpackat i salen, väldigt intressant. Men även där gled jag liksom in i dimman vid något tillfälle (dock räddades jag från den offentlig nesan att snarka högt, genom att maken rådigt petade till mig i sidan när han insåg vartåt det lutade).

Så nu visar det sig att jag är såväl icke-morgonpigg som en kulturell barbar.

Identitetskrisen är ett faktum.

söndag 24 oktober 2010

Enkel matematik

Inom en inte alltför avlägsen framtid fyller en liten, men naggande god, familjemedlem åtta år.

Dubbelt så gammal måste ju då den här mannen vara?

Grattis på 88-årsdagen, pappa!

Vi har vederbörligen firat födelsedagsbarnet. Huliganen genom att tigga till sig födelsedagsbarnets kaka. Jaja, alla uppvaktar vi på vårt lilla vis.

lördag 23 oktober 2010

Teknikutveckling

- Nu ska jag dammsuga! sa maken hurtigt för tio minuter sedan.

Det är alldeles tyst. Maken sitter vid datorn. Jag är djupt imponerad av denna teknikutveckling, för jag förutsätter att dammsugningen på något sätt ändå försiggår. Med tankekraft eller något?

Vi gå över daggstänkta berg, tralala!

Eller, berg och berg. Och gå och gå. Och daggstänkt. tja, jag vet inte så noga.

Men maken, Huliganen och jag drog ut i naturen i alla fall. Frisk luft är aldrig fel och rätt vad det är så är man säkert insnöad och kommer ingenstans alls.

Nu har vi ju inte så många berg här i närheten. Inga alls om man nu ska vara petig. Fast vi har ju en kulle ute vid Måryd. Kulle = nästan berg. Dit far vi! sa jag bestämt och packade in make och Huligan i bilen.

När vi anlände gick vi ur bilen. Någon, vem det nu var (mitt minne sviker mig på den punkten), tappade sin mobil så det höll på att bli katastrof. Vilken dock avstyrdes av en rådig make som med många menande blickar och små försmädliga påpekanden återbördade mackapären. Någon annan gick inte ur bilen, nej man kan nog snarare beskriva det som en eruption ut över det skånska landskapet! Det sprangs åt höger... och rusades åt vänster... ännu fortare åt vänster... och utfördes lite blandade hopp-å-skutt.




Andra tog det lite lugnare. Inte så mycket rusande hit eller dit, så att säga.

Lugnt och värdigt spankulerades det runt. Begrundades landskapet. Alla var nöjda på sitt sätt. (Obs! Notera uppifrån ett skånskt berg!!)

Ända tills....


Vilket drama för en liten västgöte! Ser ni våndan? Oron? Ångesten? Här står Huliganen som en skeppsbruten vikingavätte mellan två hötappar. Hötapp A = husse. Varav följer att hötapp B = matte. Och vart ska man då gå, åt vilket håll på livets villande väg? En liten vallare vill ju ha sin flock samlad, inte utspridd på detta oorganiserade vis!

Men då kom ju en frolic in som vågmästare (på ett alldeles opolitiskt sätt, vill jag framhäva): och tja, det var frolicen som vägde över till mattes förmån. Denna gång.

Men husse är ju rätt poppis han med - inte bara hos matte.


fredag 22 oktober 2010

Lika bra att vara beredd...



...ingen direkt snö. Än. Men rätt vad det är så.

Jag har skamligt vansläktats på min mycket handarbetsbegåvade mor, som vävde, knypplade, stickade mönster och krusiduller och flätor och mojänger.

Själv stickar jag enfärgade vantar i slätstickning. Känner jag mig riktigt djärv petar jag in en liten rand. Men de värmer, de också!

torsdag 21 oktober 2010

När man har en liten vakthund

... ja då kommer inga hantverkare och kan liksom obemärkt börja sitt slit på morgonen. Man sitter där och petar i sig yoghurt och nötter och bläddrar förstrött i tidningen; Huliganen fräser ner i vardagsrummet, ställer sig på bakbenen och kollar ut genom altanfönsterna och gastar sedan

- HALLÅÅÅ!!! Det är någon i trädgården, säkert en inkräktare! Släpp ut mig så ska jag ge honom på moppe!

- Jamen snälle lille Huligan svarar man då, det är ju bara Bengt som fixar till den fallfärdiga altanen! Han var ju här igår. Och i förrgår med för den delen.

Huliganen låter sig icke övertygas. Må så vara att klockan bara är 07.15 och grannskapet kanske sover - har man inkräktare i trädgården så ska man göras uppmärksam på det. Hela kvarteret. Minst. Kanske det var Bengt igår, men idag är det säkert en skurk.

Då försöker jag säga att om det är en skurk, så gör det inget så länge han bara fixar till altanen och sågar ner den skräpiga tujan.

- Släpp ut mig! gastar Huliganen då, utan att bry sig ett smack om vad jag säger. - Lita på mig, fortsätter han, jag ska beskydda er.

Jag släpper ut honom, och han far ut som en liten torped till en mycket tålig man som stött på honom förut. Huliganen hejdar sig och inser att jamen hoppsan, det var visst Bengt och ingen inkräktare. För säkerhet skull skäller han lite på honom ändå, sen kollar han så att jobbet blir bra gjort, försöker sno en arbetshandske och avslutar sitt viktiga värv med att pinka på pionen. Sen är han nöjd. Och tyst.

Nåja, ganska tyst. Ända tills nästa morgon, då vi kör det hela ett varv till.

Visst är det förunderligt?

Man ylar ut sin misär på bloggen - dvs photoshopmisären, och folk ilar till hjälp! Med goda råd, med kompendier, med artiklar, med handfasta "gör si och gör sen så". Det tycker jag är ganska fantastiskt, faktiskt.

Så nu måste jag ju lära mig det j-vla programmet.

onsdag 20 oktober 2010

Jag ÄR lugn. Sådetså!

Det kan tyckas att det varit lite tyst, rent bloggmässigt så att säga. Detta beror inte på att jag liksom nått det stadiet där jag sagt vad jag ska säga här i livet och hädanefter endast deltar som en milt leende (men tyst) åskådare, ånej. Jag lär nog ha synpunkter in i det sista om jag känner mig själv rätt.
Men tiden går åt till annat just nu. Ja, jo, jobbet såklart. De’ e’ mycke’ nu, skulle man lugnt kunna säga. Fast det är annat som upptar mina tankar och min tid.
Nämligen Photoshop Elements, detta vidriga bildhanteringsverktyg!
Alltså, jag anser mig vara en någorlunda kapabel kvinna, inte överdrivet datanördig, men man rattar väl runt de vanligaste programmen i alla fall.
Men det här!!! Jag sitter där och pillar och knåpar och med jämna mellanrum hörs stånk och stön och kanske ett eller annat litet svärord också. Det är då maken (som känner sin fru) kommer löpandes och lite oroligt undrar om vi nått det stadiet ännu där datorn ryker i golvet
- Ånej, svarar jag avmätt då. Jag har väl aldrig slängt någon dator i golvet i ren frustration.
OK, en eller annan tallrik har väl rykt, och man har väl sparkat på ett eller annat dött ting, men för övrigt är jag en ytterligt balanserad och förnuftig person.
Fast jag får ju erkänna att måttet nästan var rågat igår – här försöker man fixa till ett porträtt av sonen så att han ska bli svartvit, medan ögonen ska bli knallturkosa (ja hur jag kom på det vet jag inte, men skit i det, nu var det meningen att det skulle bli så. Och det blev det inte – det var frustrationen sprutade likt en gejser över huliganhemmet).

Är det tacken det? Man sitter där och petar och med millimeterprecision klipper ut ögonen och gör ett layer av dem och försöker fixa färgen och ta bort den i resten, också blir hela sonen liksom mer neonfärgad – hur snyggt är det?!
Det måste ha varit en sadist som kom på det här – i alla fall en vars hjärna inte fungerar som min.

tisdag 19 oktober 2010

Något måste vara fel

Det regnar ute. Plisk och plask och grått och höstlöv i högar.

Varför sitter jag då inte framför en brasa med en bok, en kopp te och en välrastad Huligan som snusar vid fötterna? (Kanske man rentav kunde tänka sig en make som serverade en liten kanelbulle?)

söndag 17 oktober 2010

Tacksam

... det känner jag att man har anledning att vara när man tillbringat en stor del av helgen i sällskap med den äldre generationen, nämligen svärmor, pappa och farbror. Tacksam för att man har ben som bär en som man vill, även om de är av modell taxben. Att man kan röra sig som man vill, bestämma själv över sitt liv, laga sin egen mat, kan gå ut när man vill, kort sagt att man fortfarande själv bestämmer över sin kropp. Ja mer eller mindre i alla fall.

Och man ska ju inte inbilla sig att man bestämmer över hunden, det vore väl att ta i.

Sen är man också lite tacksam över det härliga höstvädret. Tacksam över att man våldgästat sonen, tvingat honom att bjuda på mat och haft alldeles väldigt trevligt hos honom.

Ja det har varit en bra helg! Jag ser måndagen an med jämnmod.

.... fast jämnmod, det är inte vad jag känner när jag pillar lite med photoshop elements - jag känner mig som en komplett idiot! "Tänk som om ni vore i ett mörkrum" sa instruktören. Säkerligen en mycket bra instruktion - om man nu någon gång hade varit i ett mörkrum. Det har man inte.

Nåja, det ska väl ljusna någon gång. Om man kommer ut ur mörkrummet.

lördag 16 oktober 2010

Ja, ja, ja - jag SKA!!!

Detta inlägg har tillkommit eftersom läsarstorm utbrutit. I alla fall en mindre sådan. Ja okej, kanske en väldigt, väldigt liten sån, näst intill yttepytteosynligt liten - det må vara hur det vill med den saken, jag förstod att det finns ett intresse av att skåda hur jag ser ut i Shirley Temple-frisyr.

Jag gjorde ett försök:
 ...men det är minsann inte så himla lätt att fotografera sig själv - alldeles för korta armar har man, och inte kan man sikta heller.

Jag stirrade tveksamt på resultatet och undrade om detta skulle stilla läsarstormen? Men nej, jag insåg att här fick man ropa in assistans, så maken fick slita sig från tolkningar av latinska inskriptioner och i stället ägna sig åt fotograferande. Efter att jag nogsamt pekat var han skulle trycka av utförde han uppdraget varpå han med en lättnadens suck återvände till sitt.



Tja, det här ska väl vara jag då. I oretuscherat tillstånd eftersom jag ännu inte riktigt fått kläm på det där med photoshop, annars skulle jag varit 20 cm längre, oemotståndligt skön och en bra bit yngre.

torsdag 14 oktober 2010

Nattliga aktiviteter

Det börjar dra ihop sig mot sängdags. I alla fall om man är en kvällstrött figur - en sån som jag. Vissa har redan somnat, typ såna som har korta ben och stubbsvans (ledtråd: det är inte maken), andra  pluggar så det är en fröjd åt det.

Lite spännande är det att gå och lägga sig, man vet liksom inte riktigt hur natten ska bli. Jag talar nu inte om rajtantajtan och sånt, ånej, jag pratar mer om ifall man får sova eller ej.

Ja, det är bara att erkänna; man har uppnått den där åldern där sömnen blir lite nyckfull och man dessutom förpestar sin omgivning med att berätta om hur man sover, ungefär som om det vore så himla intressant. Nu skriver jag till och med ett blogginlägg om det; prata om att ha sjunkit djupt!

I alla fall, i natt vaknade jag klockan fyra. Först ligger man där och tänker att man somnar nog om. Sen ligger man där och tänker att nähä, jag somnar nog inte om. Då går man upp, men vad hittar man på mitt i natten? Man dricker lite vatten. Går på toaletten. Löser lite sudoku när man ändå liksom bara sitter och inte har så mycket annat att göra. Man manglar några lakan.

Det där då man börjar undra om man inte är riktigt klok. Och nu är ju lakanen manglade, så nu kan jag ju lika gärna sova då. Kan man hoppas.

onsdag 13 oktober 2010

The return of the 80's

Maken, som är en ganska konservativ typ, har länge och längtansfullt tjatat; - kan du inte permanenta dig? Du var så fin, då när du hade illrött, smålockigt, lååångt hår! (och dessutom var ung och smal och smärt och så vidare, då på det glada 80-talet -  min kommentar).

Jag har bara fnyst åt honom. Talat om att numera är moderna kvinnor inte pudelkrulliga i håret. Sådetså.

Men så har min frisör som jag har stort förtroende för sagt att numera är permanenter inte alls sådär krusiga. Och dessutom är det ganska inne att permanenta sig nu. Och så vill man ju trots allt att maken ska tycka att man är snygg. Så tja.... jag gick väl och permanentade mig idag. Då.

Nu är man lockig. Ganska lockig. Det känns stort och ovant. Och lite undrar jag vad arbetskamraterna ska säga imorgon?

Säger de: "Tjena pudeln", ja då nitar jag dem. Det gör jag. Fast jag tror jag är nöjd, även om jag hoppar högt när jag ser mig i spegeln.

tisdag 12 oktober 2010

Men, men, men... inget är sig längre likt

Jag var nyss ute i den sorgligt försummade trädgården för att plocka lite oregano - och där stod minsann min rhododendron och blommade som om den inte hade något annat för sig! Ska inte de blomma i, tja typ maj eller sisådär? Det gör ju i alla fall gamle kungens rhododendron på Sofiero, och man tycker ju att alla rhododendron ska följa kungliga sedvänjor, eller hur?

Men uppenbarligen är det en republikansk och omstörtande rhododendron jag har.

När man kommer in står maken i köket och gnolar, samtidigt som han flår en paprika som han just rostat. Herregud, inte ens jag har ju någonsin rostat och flått paprikor och nu står han där och ser ut som om det är den mest naturliga sak i världen.

Märkligt, på min ära. Och något annat som är märkligt är hur konstigt ordet "rhododendron" ser ut ut när man skrivit det ett antal gånger, man blir helt konfys och undrar om man stavat rätt? Och det undrar jag fortfarande.

Förvirringen är total.

söndag 10 oktober 2010

Söndagsslappande




Långa promenader, lek i trädgården, solvarmt golv. Behagligt.

Huliganen idkar friluftsliv

Maken, Huliganen och jag insåg att det var en solig höstdag. Soliga höstdagar ska man utnyttja för rätt vad det är så rinner novemberdimman längs ryggraden. Alltså beslöt vi oss för att åka ut i skogen och plocka svamp.

Med medhavda svampkorgar, kniv och svampbeskrivningar åkte vi iväg. I bilen sjöng vi falskt och disharmoniskt "uti skogen ska vi gå, jopphejdi, jopphejda!". Huliganen ylade med från sin plats därbak.

Vi är inga direkt svamptyper, så vi plockar bara det som verkar tryggt och om vi råkar snava över det. Målet för dagen var dock att hitta trattkantareller. Vi klev ur bilen, drog ett djup andetag och där! där var den, mitt framför våra ögon: Naturen! "Snyggt" nickade vi uppskattande och klev ut bland tallkottar, barr och mossa.


 -Nu får du hjälpa till! sa jag till Huliganen, jag tyckte det var på tiden att han bidrog till livets nödtorft. Han var heller inte nödbedd, utan började bums snusa sig fram efter bytet!


Rätt vad det var stannade han och pekade förnöjt och sa självbelåtet; -jag har funnit det! Lita på mig! Titta, nu har jag hittat spenat.


- Det där är är ingen spenat ser du väl, svarade jag avfärdande och snavade vidare (det är väldigt oorganiserat i skogen har jag upptäckt, grenar, gropar, ris, mossa i en enda röra).

Huliganen muttrade för sig själv, men stannade snart igen och pekade upphetsat - nu hade han minsann ändå hittat något. Och jo, ja det hade han väl, men inte är den ätbar.


 - Otacksamma petmoster, muttrade Huliganen för sig själv, men beslöt sig sedan för en ny taktik; utifrån en högre utsiktspunkt skulle han minsann speja efter bytet. Likt en härförare skådade han ut över markerna.


- Heureka! Jag har funnit den! utropade han lyckligt sedan och kastade sig ner och pekade upphetsat på en synnerligen märklig skapelse. Maken och jag stirrade osäkert på missfostret och debatterade sedan vad detta kunde vara? En ulv i svampkläder, måhända?

- En typisk fetknoppssvamp, deklarerade Huliganen bestämt. Han hävdade vidare att den är en utsökt matsvamp, men vi kände oss inte helt säkra på det hela, så då tyckte han att skulle vi vara så kinkiga och petiga så fick vi minsann leta sjäva.


Det gjorde vi också. Trattkantarellerna vägrade att visa sig så vi plockade en del annat lite på försök, men för säkerhets skull mailade vi över bilder till en mera svampkunnig vän.

Alldeles  nyss kom utlåtandet.

- Skit i svampsoppan, vänta på hjortköttet i stället.

Så då gör vi nog det. Nåja, det var en skön dag i skogen i alla fall!

fredag 8 oktober 2010

Det som är bra med fredagar

Det är mycket det. Bl a att man slutar lite tidigare. Det är ju himlans bra, för då hinner man åka ut och promenera med Briarden, Valpen och deras matte. Dessförinnan så hinner man testa sin nya försättslins som man fått av sin synnerligen snälla syster. Vitsen med den är att man kan ta lite mer närbilder så då gör man ju det. Jag börjar med att fotografera blad på en krukväxt, men hur kul är det? När man har ett alldeles bedårande annat motiv - ett motiv som förekommit alldeles för sparsamt här på sista tiden, ja det är faktiskt så att man fått upprörda påpekanden om det.

Så varsågod! Här kommer nu en bild på Huliganen!

Visst är han stilig? Och jag vill ju påpeka att det var minsann inte så himla lätt att få motivet att sitta stilla, så jag är rätt nöjd med resultatet.

Bara för jag är en sån generös natur, och bara för att jag ju också tycker att han gör sig bra på bild, så slänger jag väl in en bild till!



 Jaja, sa han, nu vill jag inte hålla på med att vara fotomodell längre, nu vill jag ut i skogen! Så då gjorde vi det. Mötte vännerna, sorterade ut hundarna ur det smärre kaos som uppstod när trenne smidiga vovvar hoppar hur bilen samtidigt och gav oss iväg.

Det hoppades. Det studsades. Det luktades. Det pratades. I mängd. Alltihop. Det yrde hundar och substantiv och verb och utropstecken i luften. Allt omgärdat av milt höstljus med disiga, underbara färger, med utsikt över hagar, åsar och träd.

Rätt som det var hamnade vi i en hage med highland cattle. Rätt många highland cattle som stirrade lite stint på oss. Då beslöt vi oss raskt för att gå över en stätta och gå en annan väg. Sagt och gjort, rådigt vandrade vi vidare, bara för att komma till nästa hage, full av jakar! Jakar har vassa horn. Vi tittade betänksamt på jakarna som högdraget glodde tillbaka.

Där stod vi nu som åsnan mellan två hötappar - å ena sidan highland cattle med horn, å andra sidan jakar, också med horn. Briardens matte som är en modig kvinna beslöt att vi kunde gå lite raskt och diskret genom highland cattle-hagen. En mycket bra plan, men kanske inte om man har en kovallare med sig...

För när jag lyft honom över stängslet och medan jag själv baxade mig över stegen så slog kovallargenerna till! Snabb som en vessla rusade han bort och tillkännagav sin avsikt att valla! Stolt som en tupp var han, Herr Självaste Highland Cattle glodde misstänksamt på honom och jag gastade för full hals: - jamen för h-vete, Huliganen! Jo för jag vill INTE ha med en highland cattle-gosse på promenaden, det vill jag verkligen inte!

Nåväl, Huliganen kom på bättre tankar, när nu matte verkade lite småtjurig (!), så han återvände och vi traskade vidare. Strapatserna var inte över ännu, för vi fick även ta oss över en liten bäck, balanserades på synnerligen hala och ohjälpsamma stenar. Som tur är finns detta inte på bild.

När jag kom hem, ja vad hittade jag då? Jo maken, denne praktmake, hade varit och shoppat lite, så nu fick jag användning för linsen igen!


För att ni inte ska tro att maken snålat på rosorna, är det väl bäst jag lägger in en bild på hela buketten också.


Så nog kan man säga att fredagar, det är bra dagar. I all synnerhet som den inte är slut än, nu blir det snart Singin' in the Rain på Malmö Stadsteater tillsammans med syrran.

Livet kunde vara tråkigare.

onsdag 6 oktober 2010

När livet ändrar sig

Ibland händer det saker här i livet, som gör att det inte blir sig riktigt likt längre. Det invanda, det man var trygg med, det är plötsligt något i det förgångna.

Man behöver hitta nya vägar. Nya vanor. Lära sig se saker på nytt sätt. Det behöver inte bli sämre, absolut inte. Bara lite... annorlunda.

Ta vår familj till exempel. Är det något som varit ristat i sten så är det att det är den lilla hustrun som handlat och lagat mat. Och att maken behandlat alla telefoner med stor misstänksamhet. Inga spontana samtal där inte - och OM han ringde, ja då var det för att på kortast möjliga tidsrymd behandla viktiga frågor. Typ när middagen skulle serveras. Eller hur dags vi skulle spela golf. Att ringa till honom gick inte heller, för han svarade inte. "Telefonen?" sa han förvånat. Den var alltid urladdad eller helt sonika inte med.

Men nu! Nu läses det kokböcker. Lagas mat. Serveras till ovannämnda hustru som förvånat utspisas med både det ena och det andra när hon traskar in genom dörren.

Och det rings!

- var är majonnäsen, jag ska göra coleslaw?
- är squash detsamma som zucchini?
- ska man köpa oskalade eller skalade sesamfrön?

Som sagt. Inte sämre. Bara annorlunda.

Det ska nog gå att vänja sig vid.

tisdag 5 oktober 2010

Tematisk övning

Igår var det sista gången på fotokursen sorgligt nog. Som tur är har jag varit ohyggligt listig och bums anmält mig till uppföljningskursen som heter digital fotobehandling, så snart ska jag inte bara kunna ta foton utan även behandla dem. Jag gissar att det är någon form av massage?

Tro nu inte att ni slipper undan bara för att kursen är över, ånej så lätt ska ni inte ha det. Veckans uppgift var att fotografera ett tema, gärna en händelse över en begränsad tid, upplyste oss läraren om förra måndagen.

- Finemang! tänkte jag genast på mitt vanliga kreativa sätt, då fotograferar jag en hundpromenad med Huliganen.

Jag försjönk i lycksaliga drömmar om bilder på koppel i motljus, bajspåsar som kontrasterade på ett spännande sätt mot omgivningens brunvissna blad -   ja vad skulle man inte kunna åstadkomma med ett sånt tema?! Då fortsatte läraren brutalt med att säga: ni kan ju fotografera en hundpromenad till exempel.

Men!!! Herregud, nu sköt han alla mina planer i sank.  Nu kunde jag ju inte föreviga Huliganen dragandes i kopplet, för då hade det ju verkat synnerligen mesigt och okreativt att fotografera just det. Jag blängde dystert på honom, men det märkte han inte alls utan fortsatte glatt att prata om mål och avsikter och diagonaler och närbilder och allt vad det var, allt medan jag satt där och försökte plocka upp spillrorna av mina artistiska ambitioner.

Jag åkte hem. Jag rannsakade mitt inre. Jag slet mina hårtestar. VAD skulle jag nu slå min omgivning med häpnad med?

Jo! Detta! Håll i hatten, för nu kommer det, mitt fotografiska tema! Se den spännande berättelsen om...


Äppelmuffinsbaket!!

Jag gick ut lite löst med visa bilder på äpplen, för att skapa en spänning hos åskådaren; 
vad ska nu hända?

 Sen drämde jag till med en bild rakt i solar plexus:
Bakattiraljerna!

 Här skapar jag spänning med en intrikat närbild på smält smör blandat med mjölk och ägg...
Hur ska det gå?!

 Socialrealism i sin prydno: muffinssmet i sina formar

 Romantiska muffins
("bilden är suddig" beklagade jag mig för läraren. Han påstod dock att det spelade ingen roll,
har man bara en tanke med sin bild så kan lite sudd vara mycket intressant. 
Visst har jag en tanke, nickade jag förnumstigt då.  
Nämligen denna:"muffins är gott"

 Notera här; cirklar i olika storlekar, komplett med en mycket
artistisk dukdiagonal. Så vackert att man blir tårögd, om jag får säga det själv.

Efter väl förrättat fotovärv är man minsann värd att smaka på objektet