Huliganen idkar friluftsliv

Maken, Huliganen och jag insåg att det var en solig höstdag. Soliga höstdagar ska man utnyttja för rätt vad det är så rinner novemberdimman längs ryggraden. Alltså beslöt vi oss för att åka ut i skogen och plocka svamp.

Med medhavda svampkorgar, kniv och svampbeskrivningar åkte vi iväg. I bilen sjöng vi falskt och disharmoniskt "uti skogen ska vi gå, jopphejdi, jopphejda!". Huliganen ylade med från sin plats därbak.

Vi är inga direkt svamptyper, så vi plockar bara det som verkar tryggt och om vi råkar snava över det. Målet för dagen var dock att hitta trattkantareller. Vi klev ur bilen, drog ett djup andetag och där! där var den, mitt framför våra ögon: Naturen! "Snyggt" nickade vi uppskattande och klev ut bland tallkottar, barr och mossa.

 -Nu får du hjälpa till! sa jag till Huliganen, jag tyckte det var på tiden att han bidrog till livets nödtorft. Han var heller inte nödbedd, utan började bums snusa sig fram efter bytet!

Rätt vad det var stannade han och pekade förnöjt och sa självbelåtet; -jag har funnit det! Lita på mig! Titta, nu har jag hittat spenat.

- Det där är är ingen spenat ser du väl, svarade jag avfärdande och snavade vidare (det är väldigt oorganiserat i skogen har jag upptäckt, grenar, gropar, ris, mossa i en enda röra).

Huliganen muttrade för sig själv, men stannade snart igen och pekade upphetsat - nu hade han minsann ändå hittat något. Och jo, ja det hade han väl, men inte är den ätbar.

 - Otacksamma petmoster, muttrade Huliganen för sig själv, men beslöt sig sedan för en ny taktik; utifrån en högre utsiktspunkt skulle han minsann speja efter bytet. Likt en härförare skådade han ut över markerna.

- Heureka! Jag har funnit den! utropade han lyckligt sedan och kastade sig ner och pekade upphetsat på en synnerligen märklig skapelse. Maken och jag stirrade osäkert på missfostret och debatterade sedan vad detta kunde vara? En ulv i svampkläder, måhända?

- En typisk fetknoppssvamp, deklarerade Huliganen bestämt. Han hävdade vidare att den är en utsökt matsvamp, men vi kände oss inte helt säkra på det hela, så då tyckte han att skulle vi vara så kinkiga och petiga så fick vi minsann leta sjäva.

Det gjorde vi också. Trattkantarellerna vägrade att visa sig så vi plockade en del annat lite på försök, men för säkerhets skull mailade vi över bilder till en mera svampkunnig vän.

Alldeles  nyss kom utlåtandet.

- Skit i svampsoppan, vänta på hjortköttet i stället.

Så då gör vi nog det. Nåja, det var en skön dag i skogen i alla fall!