Jag ÄR lugn. Sådetså!

Det kan tyckas att det varit lite tyst, rent bloggmässigt så att säga. Detta beror inte på att jag liksom nått det stadiet där jag sagt vad jag ska säga här i livet och hädanefter endast deltar som en milt leende (men tyst) åskådare, ånej. Jag lär nog ha synpunkter in i det sista om jag känner mig själv rätt.

Men tiden går åt till annat just nu. Ja, jo, jobbet såklart. De’ e’ mycke’ nu, skulle man lugnt kunna säga. Fast det är annat som upptar mina tankar och min tid.

Nämligen Photoshop Elements, detta vidriga bildhanteringsverktyg!

Alltså, jag anser mig vara en någorlunda kapabel kvinna, inte överdrivet datanördig, men man rattar väl runt de vanligaste programmen i alla fall.

Men det här!!! Jag sitter där och pillar och knåpar och med jämna mellanrum hörs stånk och stön och kanske ett eller annat litet svärord också. Det är då maken (som känner sin fru) kommer löpandes och lite oroligt undrar om vi nått det stadiet ännu där datorn ryker i golvet

- Ånej, svarar jag avmätt då. Jag har väl aldrig slängt någon dator i golvet i ren frustration.

OK, en eller annan tallrik har väl rykt, och man har väl sparkat på ett eller annat dött ting, men för övrigt är jag en ytterligt balanserad och förnuftig person.

Fast jag får ju erkänna att måttet nästan var rågat igår – här försöker man fixa till ett porträtt av sonen så att han ska bli svartvit, medan ögonen ska bli knallturkosa (ja hur jag kom på det vet jag inte, men skit i det, nu var det meningen att det skulle bli så. Och det blev det inte – det var frustrationen sprutade likt en gejser över huliganhemmet).

Är det tacken det? Man sitter där och petar och med millimeterprecision klipper ut ögonen och gör ett layer av dem och försöker fixa färgen och ta bort den i resten, också blir hela sonen liksom mer neonfärgad – hur snyggt är det?!

Det måste ha varit en sadist som kom på det här – i alla fall en vars hjärna inte fungerar som min.