Om garn. Och mödrar. Och kanske lite krokus också

Igår var jag som sagt i Malmö. Det är något av en hisnande frihetskänsla att på eftermiddagen kunna bege sig iväg, kasta sig på tåget mot okänd ord (eller, tja, Malmö då), lös, ledig och med flera timmar att tillbringa i gott sällskap.

Och trevligt var det! Vi var och kände på massor av garn. Fikade på Kafferosteriet (-bryggeriet? - kompaniet? äh, skitsamma). Pratade. Promenerade. Bort till Fröken Garn, där vi pillade på ännu mer garn. Kom loss med lite shopping! Förvisso inte alls vad jag hade tänkt köpa, nämligen ett alpacka/silkegarn utan något helt annat. Titta bara; Jaipur Silk Fino - 100% mulberry silk.

 

Ett garn som känns så oerhört mjukt, lyxigt och ljuvligt att jag inte vet om jag kommer att förmå mig att virka något av det, jag vill liksom bara sitta och klappa på det och eventuellt dricka lite champagne samtidigt.

Sen fick det också bli en härva av Manos del Uruguay, en blandning av baby alpacka, silke och cashmere

 

Det finns bara ett ord för att beskriva detta garn: Sensuell lyx!! (OK, det var två, men här får man vara lite frikostig).

Om man överhuvudtaget gillar garn och befinner sig i närheten av Malmö, ja då ska man gå till Fröken Garn. Inte bara därför att de har otroligt vackra, otroligt mjuka, otroligt måste-ha:iga garner, nej även för att det är en sån där affär där man känner sig hemma. Får pilla på allt, fråga om allt, känner sig välkommen. Så skynda åstad!

Det här med att köpa garn, det väcker känslor inom en - jag har gener att åberopa, anor att brås på. Min mor var en handarbeterska av rang. Och jag känner att nu när jag kommit igång med handarbetandet igen så känner jag bandet med henne.

På sitt sätt är jag väldigt lik min mor - på andra sätt inte. Jag var rätt ofta i luven på henne som ung, och nu när jag är gammal, vis och klok så inser jag att det beror på att vi nog är rätt så lika. Något som maken ofta påpekar. Då ska man ta det som beröm, för maken gillade min mamma. Hon var liten, vass, effektiv och ganska skarp. En blandning av Attila hunnerhövdingen och Bismarck och, som sagt, hon kunde reta gallfeber på mig.

Mamma dog för drygt 11 år sedan. Väldigt hastigt och ganska chockartat. Men jag har upptäckt att det där med att dö, jovisstföralldel, men har man tur så lever man kvar. Jag "pratar" ofta med min mamma. Undrar vad hon hade tyckt. Om Huliganen t.ex. Mamma tyckte inte man skulle ha djur, nej för man blev så ledsen när de dog. Alltså fick vi inte ha djur - ända tills jag tog mod till mig och i ett anfall av trots köpte mig en kanariefågel när jag gick på gymnasiet. En liten gul en, som fick heta Caesar (är man liten kan man behöva ett grandiost namn). När jag sedan flyttade hemifrån, ja då fick jag inte ta fågeln med mig för mamma, "för han kanske inte känner sig hemma då". Sen levde Caesar i många år hos mamma och blev grundligt bortskämd och omhuldad. Så jag tror att mamma hade gillat Huliganen. Och jag tror att Huliganen hade gillat mamma, jo för han hade känt igen en auktoritet när han stötte på en!

Det är det som är det braiga med mammor - även om de lämnar en så finns de liksom kvar ändå.

Anledningen till att jag funderat en hel del på det här på sistone är att för någon vecka sedan var jag på begravning. En kusin till mig dog alldeles för ung, och alldeles för sjuk - jag känner så starkt för hennes två döttrar som nu inte har sin mamma längre. Jag önskar jag kunde förmedla att en mamma har man ändå alltid kvar - inom en.

Och nu är min gamle far också så sjuk. Jag inser att rätt vad det är, så är det jag som är den äldre generationen. Det kommer inte att finnas någon kvar som minns hur jag var när jag var liten. När jag var ett odrägligt, envist barn med tandställning och lapp för mitt skelande öga. Samtidigt så är jag ändå så tacksam för att än så länge finns han där. Han trivs med livet och än finns det tid att prata om "minns du", "kommer du ihåg"... och när pappa pratar om sin barndom så känns det som något ur en historisk roman. Han hade 12 syskon och växte upp när man hade kristallradio, inga bilar, inget av det som vi tycker ingår i ett normalt leverne.

Men som sagt; jag tror mamma hade gillar mitt garn! Lite extravagant hade hon nog tyckt, men hon hade uppskattat kvaliten. Och hon hade alldeles säkert gillat den lille Huliganen!

.... ja just det! Det var det där med krokus. Jag har upptäckt att jag inte har några krokus i trädgården!! Nog är det en brist som måste avhjäpas?

Men jag har ju växthuset. Och där har jag idag fikat med syrran. Druckit ett glas vin med maken. Skrattat åt Huliganen. Jag tror nog att mamma hade gillat växthuset också.