Tillfällen när man är tacksam

Allt var ju inte bara kaos och elände och katastrofer omkring en igår. Ånej. På eftermiddagen till exempel, då rände grannen med vidhängande dotter och Linushund och jag, med vidhängande Huliganhund, ut till landet för att lufta oss själva, hundarna och insupa lite vårluft.

Vi rände dock inte så långt, för tiden var något knapp, men vi hemsökte en ganska närliggande liten skogsplätt/dunge/trädsamling.

Denna plätt är ganska vacker, faktiskt. Framför allt senare i vår när vitsipporna blommar, men visst var den tilltalande även nu. Det enda lilla man kanske kan ha att invända mot är den myckenhet lera som uppstår så fort det regnat det minsta, jo för området är ganska sankt.

Nu är man ju en hurtig och rekorderlig person, så backar väl inte för sånt. Ånej. Man ikläder sig pjäxor av lertåligaste slag och plaskar iväg. Väldigt trevligt var det och väldigt kul hade hundarna. Vi tränade lite lätt; balansgång, hopp, inkallningar och sånt. Och lille Linus börjar visa framfötterna!

När vi inte var så pass seriösa så traskade vi mest på, plisk-plask sa det i leran och slörp sa det när man liksom sögs fast en aning.

Huliganen visade Linus sina bästa konster; hur kul det är att rulla sig till exempel. Och Linus är en läraktig elev; han rullade sig, plaskade på och sen, som en liten kulmen, rullade han sig även i torra och prassliga löv. Då såg han ut som en garnerad lerfärgad gräddbakelse.

Och just där, och just då, greps jag av tacksamhet. Tacksamhet över att Huliganen inte är ett litet vitt fluff till bichon frisée utan av robustare modell. Mera liksom naturligt lerfärgad.