SJ, SJ gamle vän...

Jag är en mild, blid och saktfärdig person. I alla fall emellanåt händer det att jag är lite mild osv. Det är endast undantagsvis jag sparkar folk på smalbenen, kastar saker omkring mig och svär så det osar. Och om jag skulle råka dänga en eller annan kaffekopp i golvet så är det säkert på högst välgrundade skäl. Så när jag nu säger att SJ kan ta sig i brasan, dra något gammalt över sig, sticka och brinna, ja då är det efter ett moget övervägande, ett vägande av för och emot, ett seende av saken från alla möjliga sidor.

Alltså, det är väl en sak att jag är 40 minuter försenad på vägen upp till Stockholm, herregud, det är ju enbart ett möte som ska passas, sånt kan man ta med jämnmod.

Men nu! Nu är jag ju på väg hem till maken och Huliganen. Jag vill komma hem och pussa lite på dem (maken företrädesvis), ha lite dragkamp med dem (Huliganen företrädesvis), pusta ut lite i soffan, kanske rentav lyxa till det med ett litet glas vin för att fira Det Stora Återförenandet! (Jag har ju ändå varit borta ända sedan imorse).

Utsikterna för detta ter sig dock minimala i nuläget.Vi glider fram utanför Linköping i reducerad fart eftersom uppenbarligen korglutningen är kaputt. Inte för att jag vet vad korglutningen har med det hela att göra, men effekten tycks ändå vara att vi tuffar fram genom landskapet slående likt ett gammalt astmatiskt ånglok. Vi är redan nästan en timme försenade och utsikterna att nå Lund inom en inte alltför avlägsen framtid tycks små. Inte för att jag har något emot Linköping, inte alls - men det är ju inte där Maken och Huliganen befinner sig och då tycker jag nog ändå att det är en stor brist hos Linköping.

Och det är då jag känner för att säga SJ ett sanningens ord, eller två. Och möjligen bussa Huliganen på dem.