Stopp, stopp, jag hinner inte med!

Nu går det undan - poff! sa det bara, och så blommar påskliljorna. Tjoff! sa det sen och björkarna slår ut. Haha! sa kirskålen och fräste upp ur myllan.

Hur ska man hinna jobba? Va? Det går ju inte. Inte när man ska hinna med allt ovanstående OCH njuta OCH träna hund. Samtidigt som man ska vara effektiv, god hustru, vänlig, tjusig och rekorderlig på alla sätt. Ja allt det här sista kräver ju sin kvinna, och framförallt känns det som ett lost case liksom.

Nej jag tror jag taggar ner lite. Drar mig in i mitt växthus med lite lax och lite vitt. Häller man i tillräckligt i maken så tycker han nog att jag är både god, vänlig och tjusig.

Men hunden ska ju tränas. Alltså for vi iväg till brukshundsklubben, fullpepprade med GOTT godis, inga fjantiga frolic här inte. Ånej, kyckling och korv! Dessutom hade vi fickorna fullstoppade med kampleksaker och avlagda vantar att tugga på. Nu, nu skulle det tränas så att alla gapade av beundran.

Fast så var det ju det där att det varit tävling på klubben, planen var indränkt i spännande dofter. Och på tal om dofter så var det två tikar i gruppen som är på väg in i löp... och vad har väl en sketen korvbit att sätta emot då? Det var liksom viljornas kamp som utspelades där på gräsplanen. En våldsam batalj mellan mig och Huligannosen. Striden böljade hit. Den böljade dit. Jag slog ur underläge hela tiden.



 

Huliganen? Ja han var liksom inte tillstädes. Normalt sett är han en smart hund med hjärnceller i rikt mått. Nu var det bara en enda som skramlade runt därinne, och den var helt inställd på liderliga aktiviteter.

- skam den som ger sig! tänkte jag och kampade. Jagade. Tjoade. Tjimmade. Viftade med korvbitar så att en charkuterist hade gråtit av fröjd. Det var en ojämn kamp. Jag hängde i repen, uträknad många gånger. Men så, strax före sista gonggongen fick jag in en fullträff och si! vi gick en hyfsad (nåja) bana, med fokus på matte!! Och då åkte vi hem - möra, men lyckliga. Man ska sluta när man är på topp.