Nu är det kanske dags för ett hundinlägg?

Huliganen och jag hade ett ärende till den lokale hundprylskrängaren. I alla fall hade jag ett ärende, ett som inbegrep Huliganen, så vi fräste iväg dit. På dörren stod en prydlig skylt som lät meddela att hundar var välkomna men att hanhundar var ålagda att ikläda sig hanhundskydd inne i affären. Försåvitt de inte var valpar alltså. Eftersom Huliganen närmar sig 9-årsdagen med stormsteg fann jag det tveksamt att kunna mygla in honom som valp.

Alltså närmade vi oss disken och log vårt vänligaste leende (jag), alternativt tjoade lite upphetsat (Huliganen) och inhöstade ett låneskydd. Ett sådant hade vare sig jag eller hunden skådat förut, men det såg lite ut som en sån där korsett man har för att hålla in magfläsket lite. Nu var det ju inte magfläsket utan mer de manliga attiraljerna som skulles hållas inne, men principen, den var densamma.

Jag applicerade skyddet och väntade på Huliganens reaktion. Den lät inte vänta på sig så länge, han meddelade med emfas att ett sånt skydd, det var det löjligaste han varit med om. "Jävla skit" tror jag var hans vänligaste epitet.

- du ser ut som en toreador på väg till tjurfäktningsarenan! sa jag uppmuntrande. (Eller som en havannacigarr med maggördel, tänkte jag för mig själv, men det sa jag inte).

Havannacigarren/toreadoren lät sig inte imponeras, utan for runt som en hopkrullad skalbagge och ynkade sig jämmerligt.

Trots det lyckades jag inhandla såväl sånt som vi behövde som lite sånt som vi kanske inte direkt behövde men ville ha ändå. Allt ackompanjerat av ynkligt ylande.

- Det märks att han är karl, sa expediten, - de gillar aldrig att gå i affärer.

Vi for hem och visade upp vårt byte för mannen i huset, som mycket riktigt var glad att han sluppit följa med.

Sen tänkte jag träna. Och som belöning hade jag köpt ett grisöra i butiken, något som Huliganen hade full koll på. Det är väldigt länge sedan han fick grisöra, och alltså ville han gå loss på det med en gång. Inte hålla på med sånt trams som träning. Inte ens om örat låg där som en frestande extern belöning. Således har vi nu genomfört ett träningspass som inbegripit lite hot, en massa hundtjat "nu räcker det väl för bövelen!" och väldigt mycket ljudackompanjemang av typen "Ropen skalla! Grisöron till alla!...äääähh... nej till MIG ska det ju vara".

Nu är vi färdigtränade. Jag vilar öronen. Och Huliganen ligger under stolen och rapar lite belåtet, mycket nöjd med såväl grisörat som att vara gördellös.

Havängshelg

Efter en intensiv, intressant men ganska jobbig vecka kom helgen. Och med helgen kom vår årliga utflykt till ljuvliga Haväng på Österlen. Kan det bli bättre än ett gäng vänner, god mat, långa promenader och en massa vin? Jag tror inte det.

Haväng... där båtarna är vackrare. Blåklockorna blåare. Bukten buktigare. De  rostiga mojängerna rostigare - och liksom mer estetiska. Där dry martinin är torrare, och bubblet väldigt bubbligt. Nyponen nypigare. Promenaderna härligare. Stolparna lavaklädda och träden knotigare och krokigare. Och havet mer skummande!


































 ... än någon annanstans. Haväng är en speciell plats och innebär en underbar dag och kväll med vänskap, prat, skratt och lite extra magi. Något som behövs när livet snurrar på för fullt.

Vi turas om med vem som lagar förrätt, huvudrätt och efterrätt, vem som fixar frukost och vem som köper vin. I år blev det tema lax - ja kanske inte itll efterrätt, men förrätten blev laxbakelse, och huvudrätten blev lax med gorgonzolafyllning och murkelsås. Till efterrätt en härlig äpplemarängpaj. Och jo, visst fotograferade jag maten! Fast efter diverse glas med allt möjligt innehåll (möjligen utom mjölk), blev det väl inte så bra bilder. I all synnerhet inte efterätten, för vid det laget hade jag helt glömt bort det där med att dokumentera för eftervärlden...

Och efter en fin eftermiddag och kväll ramlade vi i säng. Målet var att hålla ut till halv elva... det gick inte kan jag säga, men vi får väl skylla på vår framskridna ålder? (Möjligt hjälpt på traven av diverse vinintag).

Efter en natt där regnet hällde ner vaknade vi till en strålande sensommarmorgon. Fast spåren efter nattens regn syntes.








 Man kan då ägna sig åt jämförande studier. Naturstudier till exemepl. Man inser då att det finns olika sorters gräs. Såsom ordentligt hopsnurrat gräs likaväl som vilt spretande gräs utan någon ordning alls.






  Det finns nya kottar och gamla kottar.






 Nu är det ett år tills nästa gång. Då är vi ett år äldre. Klokare. Bättre på alla sätt och vis.

Det känns väldigt skönt det där, att Haväng liksom ligger där och väntar på oss.

Helgen

Helgen har varit lite upp-å-ner. Hit-å-dit. Den har haft sina avgjorda fördelar, som när syrran, Zoya, Huliganen och jag traskade ner till TeKulturen och satt ute i solskenet, drack te och åt äpplekaka. Ja dvs Zoya och Huliganen fick vattnen, olika fall ödets lotter! Men annars har det varit upp-å-ner som sagt.

Definitivt ner var det när jag höll på att bli påkörd när jag, med Huligankärran på släptåg skulle cykla över ett övergångställe där HerrCyklarMan lyste så grönt och grant - undra på att vi blev lite skärrade Huliganen och jag och att Huliganen i rent misshugg och lite exalterat råkade bita hål i kanvasen i Huliganåket (kanske man skulle kalla det för "Huligåket"?)

Men sen avslutades helgen med uppstart på Brukshundsklubben med entusiastisk och duktig hund, och sedan fläskfilé med kantareller och tomat. Balsam för själen, säger jag bara!

Och nu väntar sängen. Vissa, ludna typer med ett ben i varje hörn, snarkar redan i godan ro.

Kontaktannons

Finnes: Unge herr Kantarell
Intressen: Lugna hemmakvällar och skogspromen...äähhh... skogsvistelser. Mer i stationär form, alltså.
Personlighet: familjekär. Vill ha sällskap. Barn inget hinder.
Söker: Unga frk Kantarell. Gärna i sällskap av mostrar, fastrar, farbröder, pysslingar och hela tjocka släkten. The more the merrier.

Svar till: Ensam

*****

Styrkta av tidigare fångster i svampskogen beslöt vi att optimera själva svampletande. Experthjälp tillkallades av Ellenpappan i form av mångkunnig skogsmulle, fd kommunekolog och vår guru i allt som gäller skalbaggar, mossor, svampar och diverse.

- Var kan vi finna mängder av kantareller till minsta möjliga besvär? undrade vi (svamp)girigt.

Ellenpappan, som hittar massor av kantareller i oländiga skogsterränger tittade tveksamt på oss och bedömde säkerligen tyst för sig själv makens och mina skogsterrängskompetenser när det gällde att skutta över stock och sten. Han såg lätt tveksam ut, men utpekade slutligen ett lovande område i närheten av Dagstorpssjön. 

Beväpnade med svampkniv, korg, svampbok, Huligan och gummistövlar for vi dit, glada i förvissningen om att snart, snart skulle vår möda resultera i mängder av guldgula små kantareller.

Visst hade Ellenpappan rätt! Efter en och en halv timme i skogen hade vi funnit vad vi sökte! En kantarell. En i singular. En mycket ensam och försagd liten en. När vi fann den sa vi förnumstigt till varandra

- finns det en, finns det fler!

Och det kanske det gjorde, men förmodligen var den vi hittade av det äventyrliga och självständiga slaget, en som rymt hemifrån och satt upp eget bo.

Till sist gav vi upp och for till "vårt" svampställe och där hittade vi i alla fall ett halvt kilo kantareller. Plus en annan svampplockare, som vi dock inte tog med oss hem.

Huliganen är väl inte till mycket hjälp, men han lallar runt i skogen och njuter av livet.

- Kan den leta svamp? undrade vår medplockare nyfiket.

Jag skakade beklagande på huvudet, och svarade att tyvärr, det kan "den" inte. Däremot är han en jävel (f'låt det fula språket!) på att leta frolic! Vilket ju inte är till särdeles stor nytta i en svampskog.

Fredagskväll

...ok, inte än - men ikväll, alltså!

Och jag har en dejt! Jomen. Som dejt betraktat kanske inte en som omedelbart får en att bli svag i knäna och le fånigt, ty detta är en kallblodig, slemmig, glosögd typ med ett avgjort sinistert leende.

Men om man hottar upp honom med lite pepparrot, citron, kryddörter och skirat smör, ja då kanske det blir en kväll att minnas?

För oss i alla fall. Rödingarna kanske inte är inne på det där med kannibalism?

Annons

Huliganens Hunddagis har nu öppnat!

Vänd er med fullt förtroende till oss om ni vill ha er hund vederhäftigt passad

Huliganens Hunddagis erbjuder:

• Sällskap av bufflig hund
• Eventuella godisbitar (om dessa inte äts upp av ovannämnda buffel)
• Sällskap av något nördig, men förtjusande make
• Hundpromenad med förvirrad matte
• Delad hallmatta att vänta på
• Vildvuxen trädgård att fräsa runt i

Vi har alla faciliteter, såsom exempelvis bajspåsar.


* Not: Då efterfrågan var överväldigande har vi tyvärr fullbelagt i vårt hunddagis för tillfället. Papilloner tar ju så stor plats.

Stoppa pressarna!

Herregud, det blev fel! Maken har återigen ryckt ut för att jag inte ska vilseleda min intet ont anande omgivning.

OK, så här var det i förra inlägget; första bilden på Norreport var från norr. Inte öster. Absolut INTE öster. (eller något annat väderstreck för den delen). Andra bilden, inifrån Norreport var ut mot söder och inget annat.

Man kunde ju tycka att själva namnet Norreport varit en vägledning, så att man inte blandade in ovidkommande väderstreck som öster och väster och sånt. Om man varit lite smart alltså. Tänkt till litet. Eller, för all del, bara tänkt.

Jaja. Det är tur man har makar som håller koll.

Roadtrip del 2 (av hur många undrar man ängsligt?)

Jo som sagt, maken har ju fått ett nytt intresse. Att åka söderut på Rikstvåan var kanske inte en otvetydig succé, men inte är maken den som låter sig nedslås! Ånej, han mutade raskt lilla hustrun med löften om mer glass och när vi skulle iväg och hälsa på såväl sonen som hans flickvän som svärmor (tre flugor i samma smäll, nog smäller det högt på effektivitetsskalan?) så styrde vi inte kosan ut mot E6:an som i vanliga fall utan vi puttrade ut i den skånska landsbygden. Och nu körde vi norrut, alltså det var ju en helt annan sak!

När man puttrar ut i sagda landsbygd upptäcker man nya miljöer, ja man känner sig som om man banade mark i okänt land. En tjugohundratalets Sven Hedin, typ. Minus kamelerna.

Rätt vad det är hamnar man i Tågarp. Hålan som gud glömde. Ett rikt och puttrande socialt liv kunde anas. Fast det lokala näringslivet såg inte så livaktigt ut.









 Oförtrutet susade vi vidare. Jag körde och maken läste de egenhändigt hopknåpade kartorna. Allt gick bra, ja utom då när maken glömde sig och läste lite fel, men vad är väl en liten omväg när man ändå är ute och glider fram på nöjesfärd?

Vi passerade faktiskt det ändlöst spännande vägkors där gamla rikstrean (eller var det -fyran?) korsade gamla rikstvåan! Håren reste sig på armarna. Tyvärr finns detta inte på bild, då jag inte tyckte det var en smart idé att stanna mitt i korset för att lufta sin kamera.

Rätt vad det var kom vi till Mörarp. Ojojoj, säger jag bara. Nu ska ni få se på Mörarp, minsann. Wowfaktorn är hög. Minst sagt.






 Tja, sedan hamnade vi ju i Ängelholm och där gör man Ängelholmsglass.
- Nu stannar vi! utropade jag diktatoriskt. Vi behövde tanka både glass och kultur.









 Tja och sen körde vi över Hallandsåsen och hamnade i Västra Karup. Normalt sett tar det en dryg timme mellan Lund och Halmstad. Nu hade vi varit ute i två och en halv timme och hade en bra bit kvar, så vi övergav (för tillfället) Rikstvåan och transporterade oss på den förkättrade och gräsligt moderna motorvägen.

Så småningom ångade vi in i Halmstad, där sken solen minsann! En kär, men sällsynt gäst. Och titta, här gick minsann Rikstvåan också. I alla fall i fornstora dar, typ när maken var barn. Numera tror jag folk hade sett förvånade ut om man fräst igenom Norreport och hävdat att man skulle fram där. Nu visar vi frikostigt Norreport från såväl öster som väster.









 Sen kände jag plötsligt att nu var jag mätt och övermätt på att Rikstvåan, att såväl fotografera som befinna mig på.

- Jag gör revolt! sa jag upproriskt och tog helt plötsligt bilder på helt andra saker, vilket maken tyckte var konstigt, men fann för gott att hålla god min i elakt spel.









Tja det var väl det, det. Fortsättning följer... befarar vi.

Vrålåket

Jag kände ett behov av att börja ett nytt och sundare liv. Igen. Det har väl hänt ett ... tja... antal gånger förut. Den här gången tänkte jag dock bli om inte en bättre, så i alla fall en starkare människa. För att uppnå detta mål insåg jag att det var inte så smart att köra den lille röde bilen till jobbet.

Å andra sidan, ränna fram och tillbaks morgon, lunch och kväll med en kortbent hund med artros skulle också ta lite för lång tid.

Jag lade pannan i djupa veck. Jag tänkte. Och tänkte. Och voila! Så kom jag på lösningen!

Titta där, vad är det för ett energiskt och spänstigt ekipage som kommer runt kröken? Va? Kan det vara... ja det kan det!

Titta, jag har blivit någon slags rikshaförare! Med en liten, men ack så viktig passagerare.

Vad tyckte nu Huliganen om detta nya påfund undrar man. Han såg lite fundersam ut...




Och vad tyckte jag? Vi invigde kärran i torsdags morse. Då ska man veta att jag har 3 km till jobbet, uppförsbacke hela vägen. Jag ångade på. Pustade. Flåsade. I kärran satt en Huligan och tjoade. Dessutom regnade det, ja det var ju inte så konstigt, Lund lär ha haft Sveriges flesta regntimmar under juli, och jag tror detta fortsätter i augusti. Vi kom alltså så småningom fram, jag var genomblöt av lika delar svett och regn medan hunden var torr i pälsen och inte det minsta andfådd. Möjligen något hes i stämbanden.

Han verkar dock finna sig i mattes nya påfund med jämnmod, och håller till och med truten långa stunder numera.

Vi hade lite otur med vår kärra, den släppte i sömmarna visade det sig, så idag har vi varit nere hos Trollkärran och bytt. Inga problem! Väldigt vänligt och proffsigt bemötande, så nu hoppas vi att det bara var ett måndagsexemplar vi hade fått först och att vi kan fortsätta vår cykelkarriär.

För visst ser han nöjd ut, Huliganen?



 Tour de France, here we come! (Fast vi ska bara klara Kaprifoliebacken först kanske, innan vi ångar ut i Pyrenéerna...)

Ladda batterierna

Denna veckan har, förutom kantareller och myggbett, inneburit jobb. Mycket jobb, mycket övertid. Och hur kul det än kan vara så blir man lite trött.

Då är det skönt att ladda batterierna med någon timme i Helsingborg.

Där kan man gå på Tant Thea och pilla på alla garnerna tillsammans med en god vän. Låta några följa med hem, jo för det är bara att inse; jag har blivit garnnörd. En sån som lägger garn på hög och klappar på dem.










Och sen, ja sen går man på kondis i 50-talsmodell, dricker kaffe och äter valnötskaka och pratar så att öronen fladdrar.

Efter det är man laddad. "Fully charged" hade det stått om man varit ett batteri.

Så nu är jag beredd; ro hit med fredagsrödtjutet och lite mat. Just bring it on. Jag står pall för det mesta nu!

Om skogens gula guld. Och en viss frustration

Maken och jag har varit runt i skogarna lite då och då för att hitta svamp. Man hör och läser om folk som plockar tonvis med svamp. De kan inte bo på Lundaslätten kan jag ju säga, här är det så ont om skog så i de dungar som finns örler det av svampplockare både bittida och sent. Hur ska man då hinna sno åt sig några kantareller, jag bara frågar?

Men idag stod lyckan oss bi! Efter jobbet drog team Huliganen ut i skogen i det strilande regnet, och för en gång skull kom vi hem med fler kantareller än myggbett! En storartad triumf kan man säga.

Så idag lider jag alls inte av någon svampfrustration, tvärtom har vi rensat och plockat och brynt och haft oss. Med "haft oss" syfter jag då på kantarelltoast så klart!

Nej, frustrationen i rubriken kommer sig av att jag just nu inte hinner blogga så som jag vill. Och jag som har så många rafflande och andlöst spännande inlägg att skriva!

Jag antar ju att en andlöst väntande omvärld biter på naglarna för att få läsa om Roadtrip del 2, den gastkramande berättelsen om när maken och jag körde Rikstvåan norrut? Jojomensan.

Eller få en superintressant redogörelser över makens arkeologiska äventyr i Uppåkraleran, komplett med vilda djur, ädla metaller och ...äääähhhh... spännande lera?

Eller  få läsa om vårt sprillans nya vrålåk?

Håll ut! Det kommer snart!

Ilska

Ibland hickar man till. Idag till exempel hickade jag till lite på lunchrasten och det var inte på något sätt en hicka som föranleddes av för mycket bubbel, till exempel. Några principer har man väl trots allt, och till det hör att inte dricka bubbel på arbetstid. I de allra flesta fall, kanske man ska tillägga.

Nix, hickan kom sig av att jag cyklat ner till stan för att uträtta ett bankärende på lunchen. Väl nere på den lokala gågatan sprang jag på en vän, och då gör man ju som man brukar göra när man oförhappandes träffar på en trevlig prick, man ställer sig och pratar såklart.

Rätt som vi står där hör vi en barsk röst.

- ur vägen, kärringskrällen, här ska jag fram!
- Ja jag är jättarg! fortsatte rösten, och det fanns liksom ingen anledning att betvivla det.

Rösten kom från en liten tant. En liten, tunn och argsint tant.

Vi lämnade rum åt henne och efter en stund fortsatt jag min väg. En bit bort mötte jag två män som såg lätt förvirrrade ut och som uppenbarligen mött samma argbigga.

- Om man ska hota att slå någon på käften för att den inte flyttar sig tillräckligt fort, är det så smart om man går med rollator då? frågade den ena lite undrande.

Och det kan man ju onekligen fråga sig. Det är lite krut i dagens tanter, det får man nog hålla med om.

Åska

Huliganen är en modig hund. Men även modiga hundar kan ha saker som man är lite orolig för och som måste skällas på - samt saker som liksom passerat "jag-skäller-ut-dig-din-j-vel"-stadiet och som man bara är genuint riktigt, riktigt rädd för. Som raketer och smällare. Och åska, som tidigare skrivits om.

Ju äldre han blir, ju räddare blir han. Nu är vi ju verkligen inne i åskvädernas tid och det är inte alltför länge sedan som jag hade ett veklagande inlägg om detta med att ingen får sova när åskan dundrar på nätterna. Detta inlägg lästes av vår vän briardens och kokosbollens matte som raskt ryckte ut till undsättning. Originalbeardisen hade nämligen lidit av samma åkomma och fått medikamenter utskrivna av en veterinär, och av dessa piller delade nu briardens och kokosbollens matte (låt os kalla henne för b-o-k-m för enkelheten skull) generöst med sig av. B-o-k-m (blev detta verkligen enklare??), gav också noggranna instruktioner.

Nåväl, igår kväll när maken och jag satt och njöt av lördagskvällens lugn och ro, för att inte tala om kantarelltoast, citrus och kanelkryddad lammstek med en god Barolo till så insåg jag att något var på gång. Den osvikliga åskbarometern pekade på åska. Dvs svansen var slickad mellan benen och inte ens lammsteken förmådde pigga upp honom till ett ihärdigt tiggande. Förvisso märktes ingen åska, men jag insåg att det bara var en tidsfråga.

Sålunda petade jag i Huliganen några lugnande piller och vi slog oss ner framför tv:n för att avnjuta Trimfens Ögonblick, en film som enligt maken inte kan avnjutas tillräckligt många gånger. Så handlar den ju också om Paris-OS 1924, både gammal och OS på en och samma gång, bättre blir det ju inte!

I alla fall, rätt vad det var så blixtrade det till och dundret kom inte långt därefter. Bredvid makens soffa snarkade Huliganen obekymrat vidare. Succe!

Sen var jag visserligen oförsiktig nog att ta en kvällspromenad medan åskan lät på avstånd och det var väl inte jättesmart, men heller inte katastrofalt.

Vi gick hem (drog i kopplet kan man också kalla det) och skuttade i säng. Hunden övervägde om han skulle ta ett panikkrafs i mattan, men övergav tanken och slumrade fridfullt in i sin binge, alltmedan hans matte snarkade lika fridfullt i sin.

Klockan tre på natten drog åskan in igen för fulla muggar över huliganhemmet och jag väcktes abrupt av en hund som försökte gräva sig ner genom sovrumsmattan, förmodligen till Nya Zeeland eller så. Krafs, krafs, flåsa, flåsa lät det. Jag traskade upp i mörkret och började rulla ihop sovrumsmattan. Den är av lång och smal modell och jag rullade och rullade, och framför mig hade jag Huliganen som backade och krafsade och backade och krafsade. Till slut stod han uppe på rullen och krafsade frenetiskt. Jag trevade mig fram i mörkret, grabbade tag i hunden och stoppade ner honom i hans säng igen och klappade lite på honom.

Och se på sjutton! Eller kanske inte direkt "se", det var ju beckmörkt, men ta det lite bildligt - hunden suckade till, rullade över på sidan och somnade och sov sig sedan igenom dunder och brak och hällregn.

Visst var det en succéartad avslutning på en lördag som inleddes med att plocka tomater och vaxbönor och sedan en långpromenad runt Flyinge med ovannämnda b-o-k-m, komplett med såväl briard som kokosbollshund?

Det är skönt med kemi - och med goda vänner!

Nyanskaffningar

Gräsklipparen drog sina sista andetag. Bildligt talat alltså, för i verkligheten andas faktiskt inte gräsklippare. Man kanske ska säga att den amputerade sig själv, utan hopp om bättring via transplantation? Hantaget rostade ohjälpligt sönder och gick av - väldigt osolidariskt och den var ju ändå bara drygt 20 år gammal?!

Det var alltså läge för att köpa en ny. Ja om man inte vill ha en vajande gräsäng eller alternativt slå gräsmattan med lie. Det ville vi inte. Jag övervägade att låta Huliganen extraknäcka som får eftersom han ändå käkar ett eller annat grässtrå, men den osamarbetsvillige hunden la in sitt veto mot denna lysande idé.

Alltså gjorde maken en marknadsundersökning. Och alltså köpte vi oss, efter att ha lyssnat på en vältalig försäljare, en juleröd maskin av märket Klippo, en praktklippare, en gräsklipparnas konung. Allt enligt såväl försäljare som makens marknadsundersökning.

Igår anlände underverket i all sin röda glans! När jag kom  hem från jobbet hade maken ränt runt med klipparen, lycklig som ett barn på julafton. Sen underhöll han mig en lång stund med att berätta hur tyst den var! Hur bra den klippte! Hur väl den "munchade" det avklippta gräset. Ja såvitt jag förstod hade jag nästan brädats ur min förstaplats på makens favoritlista av sagda maskin.

Gräset var dock välklippt och jag utdelade välvilligt beröm till såväl gräsklipparen av mänsklig art som den maskinella varianten.

Sen slog vi oss ner på altanen och maken plockade fram alla papper som följt med Klippon. Han plockade fram bruksanvisningen och bleknade lite. Sen läste han högt för mig "innan du klipper första gången, se till att du läst bruksanvisningen och förstått den". (Kursiveringen är min). Oj!! Här hade maken ränt runt alldeles obeläst och klippt på som om det vore en självklar sak, helt utan instruktioner, vare sig förstådda eller oförstådda.

Maken tittade sig förstulet omkring, men ingen hade nog sett fadäsen. Sen ägnade vi oss åt annat och så småningom randades kvällen. När jag skulle gå på kvällsrundan med Huliganen fann jag maken vid altandörren, drömskt tittande ut på gräsmattan.

- Jag längtar efter att få klippa gräset igen! utbrast han, och tittade strängt på gräset för att få det att växa lite snabbare.

Själv undrade jag lite tyst för mig själv om han blivit spritt språngande galen, men traskade ut i sommarkvällen med hunden.

Imorse frågade jag maken om han förstått bruksanvisningen, även om han nu gjort det i fel ordning, klippt först och läst sen? Och jo, det hade han, sa han. Det var ju för väl.

Jag förutser att vi de närmaste veckorna, i alla fall innan den första förtjusningen lagt sig, kommer att ha kvarterets mest välklippta gräsmatta...

Drömmar

Första dagen på jobbet idag - slit och släp, ingen rast och ingen ro. När jag färdats hem på velocipeden föreslog jag för Huliganen att han kunde ju få ta hand om matte lite - det kunde så att säga vara payback-time för all frolic som funnit sin väg ner i hans hungriga gap. Han kunde ju springa lättare ärenden åt matte, fläkta henne med palmblad (eller stora funkiablad i sorglig brist på palmer)? Huliganen stirrade kallsinnigt och avfärdande på mig och fortsatte sin sysselsättning, nämligen att sova i solskenet på altanen. Skithund. Är det tacken, det?

Nåja, jag drömmer mig bort, bort till ledigare dagar. Som till exempel när maken och jag återigen hemsökte vårt västra grannland. Jojomensan, vi har fått vår beskärda del av tungomålstalande!

Fast först for vi till Helsingborg för att titta på Kärnan. Och det gick väl bra. Att titta på, alltså. Andra prepositioner, "i" faller en ju osökt i tankarna, gick inte för Kärnan var stängd för renovering. Nåja, man har väl en egen historienörd i familjen, en som kan visa och berätta! Om Kärnan som var högt, men stängt.





 Sen så hittade vi till all lycka en basilisk också! Maken samlar nämligen på basilisker - ja är det inte skalbaggar eller riksvägar eller svenska 50-talsfilmer så är det basilisker. Medge att han har en bred intressesfär!



Sen gick vi in i Mariakyrkan. Där hittade vi inte direkt basilisker, men andra saker att titta på: votivskepp, såväl med som utan segel till exempel.











 Sen drog vi till Helsingör. Det var vi och ungefär halva Helsingborgs befolkning. På väg av båten mötte vi en stor del av Helsingörs befolkning som skulle in till Helsingborg. Jag, som är en klurig figur, kom på att om alla bara stannade där de var så hade det blivit betydligt tommare och mer angenämt på båtarna.

Väl framme i Helsingör, som är en förtjusande liten stad med gott om stockrosor ville maken att vi skulle gå på en restaurang som han kände till där man kunde få en delikat hakkeboef. Utmärkt idé! tyckte jag. Och visst var det, om det nu inte varit så att senaste gången maken var där var ca 1967 och han hade lite lätt dimmiga begrepp om var restaurangen befunnit sig. Vi hittade märkligt nog inte dit! Men det löste sig ändå, det blev frokostplatte så alla blev nöjda!

Efter inmundiga lunch gick vi för att titta på karmeliterkloster som är Nordens enda komplett bevarade medeltidskloster. Där kan man varje fredag och lördag kl 14 gå en guidad visning till det synnerligen facila priset av 20 danska kronor per person. Det var ingen rusning direkt, faktum är att åhörarskaran bestod av tvenne rekorderliga personer, nämligen a) maken och b) jag. Å andra sidan så är ju i synnerhet maken (fast även jag) så intresserade att farbrorn som berättade blev riktigt i gasen och höll på i över en och en halv timme. Kan varmt rekommenderas! Underbar miljö och väldigt intressant.












Tja och det var väl ungefär det. Hamlet hanns inte med den här gången, men Kronborg lär nog ligga kvar där det ligger.