Om att fara runt som en skållad råtta

De senaste dagarna har jag fräst land och rike runt. Ingen rast, ingen ro, bara slita, bara gno som Kronblom så träffande formulerat saken

Först skulle jag upp till Stockholm för ett möte. Eftersom stockholmarna uppenbarligen inte tar hänsyn till att en stackars skåning måste gå upp väldigt tidigt för att hinna fram till ett morgonmöte var det bestämt till klockan 9. Alltså gick reveljen för Huliganens och min morgonpromenad kl 04.30. Halv fem närmare bestämt. En ohyggligt tidigt tidpunkt, det tyckte såväl hunden som jag. Nåväl.

Sen så for man hem igen och igår så fräste vi så iväg till Halmstad. Sonen har nämligen flyttat. Sonen har en avgjord svaghet för att flytta till någonstans tre trappor upp utan hiss och med en väldigt smal och vindlande trappa. Dessutom har sonen en annan förkärlek (förutom för flickvännen), nämligen rejäla och stora möbler. Nu var det inte så illa som det kunde varit, för sonen har omtänksamt haft en gäng kompisar som utfört själva flytten. Kvar återstod flyttstädningen. Och eftersom jag är en snäll och medgörlig mamma och maken en likaledes snäll och medgörlig pappa rände vi iväg till Halmstad för att jonglera med skurtrasor, hinkar och grönsåpa.

När man städat tillräckligt länge blir man väldigt hungrig, det kan man inte förneka. Då for vi iväg till Göteborg dit sonen numera flyttat och gick ut på restaurang därstädes. Om det finns något som jag verkligen inte tycker om så är det löskoka ägg där vitan rinner, och därför är det mig en fröjd att kunna meddela att några rinniga vitor inte alls syntes till på denna utspisningslokal. Nix, det var kantarelltoaster och Biff Rydberg och små chokladtryfflar så att det var en fröjd åt det. Man saknade inte havregrynsgröten alls kan jag tala om.

Därefter visade det sig att sonen och flickvännen varit på loppis och köpt presenter åt oss! Jojomen. En mycket välfunnen och passande present fick jag. I höstas skrev jag denna litania om Kajsa Kavat och vilken förfärlig inverkan hon haft på generationer av kvinna.  Så vad fick väl jag? Jojomensan!

Och titta nu här! Va? Är det underligt att man känner sig pressad? Stressad?

Detta genomvidriga präktighetsmonster till barn - Kajsa Kavat, ta dig i brasan!!! vill man utbrista.

Maken fick minsann också present! Och nu ska man veta att maken förutom att gilla fideikommiss, skalbaggar, små jävligt gamla prylar, mig, patronatsrätt och lite annat också har en svag punkt för Olympiska Spel. Och det var just vad han fick det! Ett fint gammal Briospel från 30-talet som heter just Olympiska Spelen. Och måhända var själva spelet något sadistiskt (alltså på ruta 80 åkte man ur spelet till den här käcka versen Olympisk tennis mera Ni ej finner, därför Ni ur spelet nu försvinner, på ruta 47 till exempel fick man läsa Cykelstriden hetsigt synes rasa. Svensken föll. O, fasa! 9 steg Ni måste bakåt "hasa") så får man ju ändå säga att på den tiden kunde man det där med att göra spelmarkörer. Inga små fjolliga plastpluttar där inte.

Även om vissa så här 75 år efter blivit lite huvudlösa... men huvudlös, det kan vi väl alla till mans känna oss lite nu och då?

Och nu, nu blir det snart kantarelltoast. Lite fransk potatisgratäng. Och lite äpplepaj som bara är lite bränd. Så kan det gå!