Det där med hormoner

Man kan ju tro att efter en sån härlig lördag kommer ett bakslag, men nä - söndagen var precis lika skön! Ett fantastisk sommarväder hade beslutat sig för att sent omsider hemsöka Skåne och det var bara att njuta.

Och njutningen bestod i att röja i trädgården, jo minsann. Här har både grävts i komposten, forslats jord, rensats ogräs så att svetten lackade. Därefter passade jag på att tvätta lakanen och torka dem ute, för finns det något som är skönare än att gå och lägga sig i lakan som doftar vind, sol och gräs?

Sen så bakade jag bullar, jo för det har uttryckts ett önskmål om sådana, och vem är väl jag att vara motsträvig? Nejnej, medgörlig, blid och vän, det är jag det. Bullarna blev goda, det kan jag intyga, för jag har nämligen smakat. Maken fick också smaka, jag när nämligen inte bara blid, medgörlig etc, jag är generös också.

Fram emot kvällen var det så dags för rallylydnadsträning. Vi hade celebert besök! Syrran och Zoya följde med och tittade på för att se om detta kanske kunde vara något för en liten papillonfröken? Zoya tittade och tittade. Hon tittade på flattar och lagottosar och små terriers och samojeder och vättar som satt, stod, låg, snurrade och hade sig. Oerhört intresserat begrundade hon allt och jag tror att till våren så kommer det nog att bli en papillondam som ger sig ut på appellplanen.




Vår instruktör hade planerat en lååååång bana, längre än vi någonsin gått förut. Dessutom lät hon oss bygga den, och då inser man att det är inte så himla lätt det där att placera ut skyltar så att det blir vettigt... men vi knåpade ihop det till slut och sen fick vi gå banan. Huliganen och jag gick som nummer två, och nu fick minsann omvärlden se något som sällan skådats - nämligen en liten huliganvätte som var koncentrerad och jobbade på, trots störmoment runt hela banan, trots en instruktör som stod i mitten och kastade bollar, trots godiset i Åttans Frestelser... lite matta och röriga blev vi på slutet, men jag var väldigt nöjd med honom! Och med mig själv om jag ska var lite o-luthersk och faktiskt klappa mig själv på axeln. När alla gått banan var det dags att göra det för andra gången.



 Vi ångade ut i god stil. Det kändes att både jag och hunden var lite trötta efter att ha gått en så pass lång banan, men vi kämpade på. Det var svängar och språngmarscher och sitt och vänd och stå och ligg så man blev rent snurrig. Och spiralen, inte att förglömma, vilket inte direkt gjorde en mindre snurrig. När vi kom ur spiralen sa Huliganen

- du går fel!!!
- gör jag väl inte alls det! sa jag och tyckte att vi skulle gå fram till skylten med 270 graders sväng åt vänster.
- Fel, fel, fel!! jämrade sig Huliganen och stretade åt vänster UTAN att först göra 270 graders sväng. Han såg ut aldrig överhuvudtaget ha hört talas om något så dumt som att göra svängar.
- Hit! väste jag på mitt mest bestämda och övertygande sätt.

Hunden hade vi det laget totalt tappat känslan för att hans matte fanns i närheten. Att hon hade önskemål. Ja att det överhuvudtaget fanns något sånt som mattar här i världen. Hela hans längtan och trängtan stod mot en underbar gräsplätt en bit bort. Dit vi inte skulle. No way.

Nu var goda råd dyra. Korv-dyra, typ. Jag tänkte att jag får ta till det tunga artilleriet!

- Korrrrvvvv!! flöjtade jag i diskanten.

Ingen reaktion. Då viftade jag frestande med en läcker korvbit framför nosen på Huliganen. Ingen reaktion. Det var som om han försvunnit in i en tredje dimension, en där mattar och korvar var ett synnerligen okänt begrepp.

Vad gör man? Jo man gör som instruktören säger, bryter och gör ett moment som hunden kan, belönar som om han presterat något i nobelklass och avslutar där.

Och det är då man inser att det där med Åttans Frestelser, det är en piss i Mississippi jämfört med att passera en fläck där en tik i absoluta höglöpet nyss suttit. Mot såna hormoner står sig korv slätt.