Manlig logik övergår i alla fall mitt förstånd

Fadern är åldrig och inte direkt ett barn av data-åldern. Hans uppfattning om att betala räkningar är att gå in på banken och göra just det. Möjligen skicka in uppdrag i ett kuvert.

Numera går fadern inte någonstans, i alla fall inte in på banken eller till posten. Räkningarna ska ju betalas i alla fall och då gör jag det. Inga problem, modern och driftig kvinna som jag är knappar jag in dem i datorbanken och ser till att såväl tidning som el som hyra osv är betalda. Ringer man och pratar med kundtjänst så skickar de så vänligt räkningarna till mig i stället, jo för de inser ju att även de har ett intresse av att få in kosingen. Det behöver man inte direkt ha doktorerat i kvantfysik för att förstå.

Alla utom en. Pappa har hjälp från hemtjänsten med att få mat handlad och har då ett ICA-kort med kredit. Ringer man dit och ber att få räkningen till mig svarar en sur yngling belåtet

- det går inte. (ha! hörde man att han la till för sig själv).
- men pappa är gammal och håller inte alltid reda på alla papper, säger jag bevekande då.
- vi är en bank. Vi har sekretess. Adjö! säger den unge mannen och  lägger på luren.

Så går månaderna och ibland lyckas jag lägga beslag på räkningen och betala den. Men så nu i september insåg jag att nähä, nu är den borta igen. Jag tänker att jag gör ett nytt försök och ringer till ICA-banken igen, följer alla den elektroniska telefonistens anvisningar och knappar in såväl pappas personnummer och personliga kod. Innan jag då kommer fram till kundtjänst och får prata med en levande röst får jag raskt besked i telefonen hur mycket som handlats och hur mycket som återstår på krediten.

- finemang! tänker jag, nu vet jag i alla fall hur mycket som ska betalas. Jag vill dock ändå göra ett nytt försök att få dem att skicka räkningen till mig så jag avvaktar tills kundtjänsten behagar ryta till i andra änden. Det är nu en annan, men lika sur yngling som svarar.

Jag lägger fram mitt problem med åldrig pappa och försvunna räkningar och det ena med det andra.

- vi har sekretess! påtalar den unge mannen minst lika belåtet som förra gången.
- Jag får inte säga NÅGOT! fortsätter han sedan.
- Inget alls! förtydligar han. Inte ens ställningen på kontot.

Och det är då jag undrar över logiken. Han får inte säga något. Men en elektronisk röst kan glatt babbla på om vilka summor som spenderats? Que?

Jag gör dock ett nytt försök och säger att jag vill för allt i världen inte bryta någon som helst banksekretess, ånej! Intet vore mig mer fjärran. Det enda jag vill är att betala en sketen räkning. Och, säger jag sedan bevekande, detta borde väl även ligga i deras intresse?

Den unge mannen funderar. Kan det ligga någon dold agenda bakom min förfrågan? Binder han upp sig för något om han medger att de vill ha betalt? Är detta en fälla? Han grubblar. Väger för. Och sedan emot. Motvilligt medger han sedan att jo för alldel, betalt vill de väl ha. Ännu mer motvilligt säger han sedan att för jaja, jag kan ju skicka in en fullmakt underskriven av pappa, så kan de i sin oändliga godhet möjligen tänka sig att skicka räkningen till mig i stället.

Herregud så svårt det kan vara att få göra rätt för sig! Och sen undrar man ju också - stöps alla i ICA-bankens kundtjänst i en och samma mall?