Utkonkurrerad

Jag vet inte hur jag ska säga det. Det känns ju lite vemodigt, det gör det. Efter alla dessa år. Det finns inga förskönande omskrivningar.

Maken har en ny kärlek.

Ny och ny. "Ganska gammal!" tänker jag lite bittert. Definitivt äldre än jag i alla fall.

Så vad ska man göra? Ska vi dela på oss? Eller kan vi leva i något sorts ménage-a-trois? Vi kanske lever upp till centerpartiets nya idéprogram, varför begränsa sig till en kärlek? Kan det bli ett happy ever after? För maken. Mig. Och latinet.

Maken har nämligen bestämt sig för att inte bara läsa arkeologi i vår, lite latin ska också till. Maken gillar inte språk direkt, det brukar ju vara min avdelning. Men nu har fjällen fallit från hans ögon; det finns ett språk som är logiskt uppbyggt. Som man inte behöver prata. Som är som ett sudoku, eller ett korsord. Som kan struktureras. Organiseras. Säkerligen gör det sig bra i ett excel-diagram också.

I fredags när jag kom hem från jobbet möttes jag förvisso av ett lite förstrött hej! men i nästa andetag utbrast maken med fanatismen glödande i ögonen

- kan du förklara kasus för mig?

Nu är det så att jag har läst rätt mycket språk (inklusive latin i min unga, oförstörda och oförvillade ungdom). Men det där med grammatik... nej jag har en friare syn på saken. Jag har en definitivt intuitiv approach till det där med hur man formulerar sig. För mig är språk att kommunicera, inte att pilla sönder i små jädrans beståndsdelar. Dessutom kanske jag kan tycka att det finns roligare saker att göra en fredagskväll än att prata om kasus och ablativ och gerundivum. På rak arm kan jag tänka mig att laga god mat! Dricka gott vin! Prata mycket, skratta mycket. Satsdelar känns väldigt avlägset då.

Så icke maken. Han har gått igång på alla deklinationer, satsdelar, kasus och gudvetinteallt. Han behärskar sig, inte för att ta sig i kragen och göra sin latinläxa, utan för att spara lite på den. Ha nöjet kvar och därför inte kasta sig över den, likt en hungrig tiger över ett oskyldigt lamm. Idag, till exempel, läser han därför bara arkeologi. Men jag vet att innerst inne önskade han att han fick sitta där och dissekera meningarna. Böja sum-es-est osv. Snart så! Kanske redan imorgon?

Nåja, bara han är lycklig. Och bara jag slipper, för ärligt talat, grammatik är inte min tekopp. Däremot känner jag starkt för att gå och laga lite mat nu, så då gör jag väl det.

Ave et vale!

En bra helg på alla vis

Det har rymts lite av varje i den här helgen. Nya kunskaper till exempel, sånt som kan vara bra att veta. Då tänker jag det jag lärde mig på ett påtagligt sätt i fredags kväll, nämligen att om man har skurit röd chili och tuggat på för att se hur vinets smak påverkas av det, ja då är det inte en bra idé att gnugga sig i ögonen innan man tvättat händerna grundligt. Det var för övrigt ingen direkt smakhöjare för vinet, och det kan ju då få gälla som lärdom nr 2.

Sen tillbringades en del av lördagen med en socialantropologisk studie; jag och vännen M åkte till det nya gigantiska köpcentret Emporia i Hyllie utanför Malmö. Det som är bra med Emporia är att de har en väldigt fin takterass. Och goda italienska bakverk. För övrigt insåg vi tämligen omgående båda två varför vi inte gillar köpcentrum så utan att direkt ha slösat några pengar flydde vi hals över huvud tillbaka in till Malmö. Så nu är det gjort och nu behöver jag aldrig åka dit igen.

Lördagskvällen tillbringades hos goda vänner. Goda vänner som jagar och som lagar rysligt god mat. Goda vänner som gillar att skämma bort Huliganen (och oss), dessutom. Så när han insåg vart vi var på väg gick promenaden rysligt snabbt kan jag säga, och vi var inne i huset innan de knappt hunnit öppna dörren och säga välkomna! Huliganen rände raskt ut i köket och placerade sig prompt på rumpan framför spisen och påtalade att han kunde provsmaka. Sen åt vi allihop rådjursstek så att vi blev proppmätta och belåtna. Hunden med.

Imorse var man således lite trött, men väldigt nöjd. Söndagen har alltså fått ramla på i sin egen takt och jag har gjort sånt som jag gillar. Baka till exempel. Med tanke på italienska bakverk och rådjursstek och annat som helgen medfört fick det bli viktväktarrecept... men det var inte dumt det heller. 

Ållrejt, det kanske inte direkt går upp mot Jamie's Fruity Flapjacks, som är en avgjord favorit, men ibland får man nog nöja sig med lite mindre flapjack och lite mer viktväkteri - och det passade alldeles utmärkt till en fika efter söndagens promenad!

Jo för vi har ju varit ute och promenerat också, även om det kanske inte var strålande vinterväder. Är man hurtig så är man, så jag sa uppfordrande till maken att  nu åker vi ut i naturen och strosar runt och njuter av livet! Maken såg ut som att han gärna njutit av livet sittandes i sin läsefåtölj inomhus, men följde ändå rätt godvilligt med, det får man hålla honom räkning för. Han är inte den som bangar för att möta elementens raseri!

En som inte heller bangar är Huliganen, han for fram som en liten lycklig torped! Vi lyckades få honom att sitta still en stund vid makens sida medan jag traskade iväg för att kunna rikta in kameran mot honom. Det gick. Med nöd och näppe, för det spratt av livsglädje i de små benen. När jag kände efter, så spratt det nog lite av livsglädje hos mig också, även om jag höll mig till något makligare takt. Jag kände det heller inte nödvändigt att pinka revir.

Sen har jag gjort annat. Stickat till exempel. Jag har börjat på en ny sjal. Det är högst ovisst när den blir färdig och för garnet är tunt och stickstorleken ganska liten och ja, tålamodet är väl som det är... Dessutom är det ett väldigt mörkt garn så med tilltagande hög ålder tycker jag det är svårt att se när det börjar bli lite mörkt, så det här får nog bli ett dagsljusprojekt. Men vackert är det, garnet!

Vad jag har stickat färdigt är dock 2013 års vantprojekt nr 2 och 3! Hör och häpna (eller, om vi nu ska vara petigt korrekta; läs och häpna) jag har faktiskt stickat icke mindre än 3 par vantar och januari är inte slut än. Nu ska jag i ärlighetens namn erkänna att de var rätt små, men å andra sidan är det pilligt att sticka så små tummar tycker jag, så det kan nog jämna ut sig. Som av en slump blev de lila, ty mottagaren tycker att lila är en tjusig färg. Det tycker jag också!

Snön som legat kall, torr och fin en dryg vecka nu börjar töa, nästa vecka blir det regn och slask. Men än är den inte borta och just nu var den perfekt för att göra snöbollar! Snöbollskrig var jag dock inte direkt sugen på, så vad ska man då göra? Jo en snölykta fick det bli. Min trogne kompis ville vara med och det var ju bara trevligt. Ända tills han började tycka att "det är ju en sak som sticker upp! Och saker som sticker upp, dem ska man pinka på, så är det bara". Då blev matten lite småtjurig och slängde in hunden i köket igen. Bara för att man är en Huliganhund får man faktiskt inte vara hur vandal:ig som helst.

- The gräns is nådd, sa jag strängt. Då tyckte Huliganen att jag var småpetig, men som sagt, någon måtta får det vara.

Ja det har varit en bra helg! Än är den inte slut, men det är däremot bloggandet för idag. Herregud, inte ett ord på flera dar, och sen två inlägg på en och samma söndag. Lite ketchupeffekt skulle man kunna säga!

Den får inte vila i frid

Jag har tidigare nämnt att Huliganen fick ett par rejält slitstarka leksaker i julkapp, saker som tålts att misshandlas i ett rikligt tandförsett gap.

Men nu har den ändå gått hädan. Sköldpaddan, den mjuka fina med vänligt pip, som sonen presentade Huliganen med till jul. Först rök håret. Sedan blev den lite slemmig, smutsig och vältuggad, men trots allt höll den bra. Ända tills det blev ett litet, litet hål på magen och då, ja då slog domedagsbasunen och sköldpaddans dagar, eller kanske snarare minuter, var räknade. När väl detta hål uppstått då var det bara en tidsfråga tills inälvorna spritts över köksgolvet. Huliganen gick till verket som en entusiastisk bödel.

Till slut återstod bara ett skrynkligt, inälvslöst litet lik och jag tänkte att nu, nu fick den nog ändå vila i frid. Men nej, inte ens nu får den vara i fred, Huliganen ruskar den. Dänger den. Tuggar kärleksfullt på den. Igår kom jag ut i köket och hittade ett (1) sköldpaddsben stående lite ensamt och övergivet mitt på golvet. En vemodig syn får jag säga. Fast snart får den nog ändå helt och fullt gå till de sälla jaktmarkerna i slaskhinken.

Men helt leksakslös är han ändå inte. Ack nej. Ack:et beror på det genomträngande pip! som den lilla sälen har. Denna säl som en hänsynslös dotter med sin lika hänsynslösa sambo överlämnade till Huliganen till hans oskrymtade glädje och belåtenhet. Dess pip hemsöker oss och gör att matte med jämna mellanrum konfiskerar den lilla blå sälen och placerar den högt uppe på ett skåp. Då sitter Huliganen nedanför och tittar trängtande och längtande, medan sälen (och matte och husse) pustar ut och vilar sig i form igen.

Det är nämligen inte något enstaka litet försagt pip den undslipper sig, ånej Huliganen har lärt sig att praktiskt taget spela med den, han tuggar så ihärdigt att den piper och tjuter och låter som en atonal och synnerligen modern disharmoniskt komposition. "Huliganens Ofullbordade" är arbetsnamnet och jag tror att den skulle kunna ha en liten exklusiv målgrupp som möjligen hade uppskattat verket. I alla fall om de är stendöva.

Ni vill kanske se den demoniske kompositören in action? Voila!

Nu har jag inte tid att blogga längre. Jag tror jag ska åka och köpa öronproppar.

Plötsligt händer det

Jag har ju inte direkt bloggat för att vinna ovansklig ära och bli snuskigt rik. I så fall borde man nog skriva om något mer av allmänintresse, något som en nyfiken omvärld bara suktar efter att få veta. Dit kan man kanske inte räkna en västgötaspetsägares öden och äventyr, inte ens om man kryddar anrättningen med makens spektakulära intressen.

Men plötsligt händer det! Huliganbloggen har länkats till från helt andra källor, källor som nog har aningens fler läsare än vi...

Nu undrar säkert ni andlöst vad det är som väckt uppmärksamhet? Kan det vara makens skalbaggar? Mina ständiga kanelbullar? Huliganens åsikter om det mesta?

Nja, inte riktigt. Det var det här inlägget som uppenbarligen gett anklang i vida kretsar. Jag känner mig mycket hedrad, inte minst därför att jag till alla mina andra epitet numera kan lägga titeln "Halmianska från Lund"!

Är det nu så att bloggen kommer att hemsökas av diverse fotbollsfantaster från såväl Halmstadbloggen som Svenskafans hemsida, ja då blir ni kanske lite besvikna. Fotboll är inte liksom huvudämnet i den här bloggen - men vi kanske kan bättra oss? Och skulle vi kunna vidarebefordra ett lite önskemål från maken, denna retro-fantast; snälla rara, nog kan ni väl ta tillbaka de käcka revärerna på Halmias röda byxor?

Huliganen låter hälsa att även han numera ser sig som Halmian.

Det är vackrast är det skymmer

Jag gillar Pär Lagerkvist. Och idag, när det varit en sån fantastiskt vacker vinterdag och en sån bra dag överhuvudtaget, ja då kan jag ändå inte annat än hålla med om när han skriver:

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, 
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet 
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår.

Precis så är det, i den där blå skymningstimmen.

Vi är ute i trädgården och fotograferar, Huliganen och jag.

- Det har varit en bra dag idag, säger jag till Huliganen. Han ser instämmande ut, där han spankulerar runt och sprätter i snön. Och hur hade det kunnat vara något annat? Han har sovit över hos syrran och Zoya eftersom maken och jag var på galej igår - detta innebar att han fick vara hos sin favoritmoster medan jag å andra sidan fick sovmorgon.

Sen har dagen ramlat på i allsköns välmåga; vinterpromenad med ovanämnda syrra och Zoyan, lite vinterstudio på TV medan man stickat små vantar så att maskorna sprätt omkring (men snälla rara tv-människor, är det inte på tiden att pensionera Christer Ulfbåge och Kalle Grenemark från tv-kommenterandet, mänskligheten till fromma?), lite långkokt bog med chorizo och annat tjofräs till kvällsmat - ja hur kan man annat än bli lite filosofisk till sinnes och känna att han visste nog vad han talade om, då för snart 100 år sedan, han Pär. Det gäller att leva här och nu, med garner och hundar och snö och makar och chorizo - rätt vad det är är det slut - men tills dess ska man njuta. Och det gör vi, Huliganen och jag.

Väldigt blå är skymingen. Och väldigt blå är denna vas som jag fått av Sue när jag för rätt många år sedan hälsade på när hon bodde i Bristol; Bristol blue, kallas glaset, och det får man ju hålla med om att blåare än så, det blir det liksom inte. Jag är väldigt förtjust i den här vasen, och nog passar den fint med rosor i? Blå - som vinterskymningen... Pär Lagerkvist hade absolut gillat den!

Kallt

Det är kallt och vintrigt, och jo det är vackert, och ja, det lyser upp. Men det är lätt att man bara liksom vill dra täcket över örat och inte ila ut i gryningen, det är det.

Dock hade jag en familjemedlem som hade en annan åsikt. En som han talade om. När det inte hjälpte körde han en kall nos i mattes varma armveck (vid det här laget har ni säkert förstått att det inte är maken jag talar om, han låg mer än gärna kvar i sänghalmen).

Så okej, vi gick upp och ut. Det som är lite besvärligt, det är det där med vägsaltet som är ett elände för små hundtassar. Emellanåt blir man alldeles väldigt halt och emellanåt försöker man liksom ta sig fram utan att sätta ner någon tass. Men låta matte torka tassar? Värma dem? Ha! Glöm det! "Sicket trams" fnyser Huliganen och skuttar vidare.

När vi kom hem traskade vi ut i vår trädgård för att dokumentera vintermorgonen. Där finns det inget vägsalt, däremot kan man hitta små frolicbitar i snön om man har tur. Nu är det inte så att vi direkt odlar frolic, det gör vi inte. Men det kan hända att Huliganen har en snäll och medgörlig matte, så kan det ju faktiskt vara.

Det är ändå rätt vackert, trots att det var en gråmulen morgon. Lavar och rimfrost och vintriga knoppar. Fågelbad som dragit ner mössan över öronen.

Ändå finns det hopp om en vår! Vissa modig knoppar vågar sig fram så smått, och man vill nästan bädda in dem i lite yllehalsdukar.

- Vad ska du bli när du blir stor, lille vän? tänker man och klappar knoppen på huvudet. Huliganen ruskar på sitt huvud och tänker att nu är hon inte klok, matte. Stå där och jollra med en klätterhortensiaknopp?? Pffft!

Det finns ju fler vårtecken!

Nej, tyvärr blommar det inga rosor ännu i trädgården, dessa blommar på matsalsbordet. Men köpta rosor är ändå rosor, om än de prunkar inomhus tröstar jag mig med.

Nu kan man ju tycka att det var himla massa bilder på snö och blommor och knoppar och det ena med det andra - men det viktigaste då? Ska det inte bli några bilder på universums centrum? Jomen det är väl klart! Hur skulle det annars se ut - och det må vara kallt och ruggigt ut, men man blir alldeles varm om hjärtat när man ser sin egen lille Huligan!

Men det var kanske lite snålt? Äsch, vi slänger in några bilder till!

Nu håller vi tummarna

För att denna dagen ska bli bättre än gårdagen. Jag får visserligen erkänna att till största delen var väl gårdagen helt ok, men inledningen! Ja den kommer inte i topp min lista "Mina bästa sätt att starta dagen". Faktum är att den kommer inte alls med på listan.

Fast jag kanske är lite småpetig? Eller vad tycker ni, om man börjar dagen med att krocka båda familjens bilar är det egentligen bara något att fnittra lite åt och slänga lite med lockarna?

Men nu känner jag att detta tarvar ett klarläggande så att ni inte tror att jag är en komplett idiot som far fram som en bilkrockarmarodör över nejden. Nejnej, så var det inte alls. Vi har två bilar. En carport och en uppfart. En bil får stå i carporten och en står bakom. Uppfarten sluttar nedåt. Det var halt igår. Det har väl varit halt en himla massa gånger förr när man stått där och ändå har allt gått bra. Så icke igår.

Jag startar volvon för att den ska börja värma upp, kollar att handbromsen är dragen (jojo, man har väl varit med förr), går ut för att skrapa rutorna. Då märker jag att det gungar till i bilen. "Rörde den sig?" tänker jag förbluffat då, men sen inser jag att det är väl klart att den inte gjorde. Det kan rentav ha varit så att jag sa "tihi!" lite för mig själv. Ända tills jag insåg att jominsann, bilskrället längtade efter sällskap och följande Newtons lag drog den sig mot den andra bilen. Låt mig klargöra en sak här och nu:

Man kan inte hålla fast en glidande bil om man bara hinner sträcka sig in och få tag i ratten, åtminstone inte en fullvuxen volvo.

Pang! sa det när de tvenne möttes i en omfamning. Då blev jag inte glad. Maken blev kanske inte heller så glad när han fick ryckas upp ur sin varma säng för att trösta en något upphetsad fru. Sen visade det sig förvisso att sträckan var kort, och farten låg, så faktum är att båda bilarna klarade sig, men då hade ju redan det där pang!-ljudet etsat sig fast i min hjärna.

Tja och sen lyckades jag under eftermiddan ohjälpligt radera en massa vital information från min mobil.

Undra på att jag sedan satt fast förankrad i soffan på kvällen, med stickningen, maken, Huliganen och en av sonen fådd dvd-serie inom räckhåll. Det kändes alldeles för riskabelt att försöka sig på något annat.

Men idag är en annan dag. Nu håller vi tummarna!

Tillbaka till femtiotalet

Maken fyllde som sagt år. Detta firade vi genom att ta tåget till Göteborg. Numera är det inte vårt kära SJ som transporterar en skånsk mor när hon vill hälsa på sin son, utan Öresundstågen.

- Ta bussen i stället, det är bekvämare än Öresundståget, sa sonen.

"Vad begriper han som är ung och naiv?" tänkte vi och tog tåget i alla fall. Ledbrutna stapplade vi av på perrongen i Göteborg. Sonen är nog inte så naiv i alla fall. Vi gaskade snart upp oss i alla fall och ville ut och slå runt! Det var ju ändå födelsedag, menar jag.

- Jag vill gå på Nostalgimuséet sa maken, som nu kände sig nostalgisk och tyckte han passade in i den miljön. Maken är en som verkligen kan slå klackarna i taket! Tyvärr stängde de ganska tidigt och vi hade viktiga ärenden att sköta först (vin och mat, sånt kan man inte försumma). Alltså blev det lunch och Sjöfartsmuseet i stället. Där tittade vi på maneter som är förbluffande vackra men ack så läbbiga när man möter dem i havet. Å andra sidan, om man nu ska vara vidsynt och se saken från den andra sidan så är det kanske så att även maneter får skrämselhicka när de möter mig i det våta elementet?

När söndagen randades ville vi dock återvända till våra rötter, låta sonen se varför vi är som vi är. Så vi åkte till muséet i Kortedala. Detta mycket lilla museum består av en tvårumslägenhet som är möblerad som lägenheter var då i den avlägsna medeltiden. Det första jag såg när vi klev innanför dörren var duschmunstycket! (Vi klev alltså inte in i badrummet om någon tror det, men dörren in dit stod öppen). Oj, så nostalgisk jag kände mig då, precis ett sånt hade vi i badrummet hemma! Sen fortsatte det så hela tiden; tv:n? Precis en sån hade vi! Telefonen? Jajamen. Docksängen? Absolut. Servisen, kläderna, möblemanget - allt väckte igenkännandets glädje. Sonen såg artigt intresserad ut när vi for runt och oj:ade och a:ade.

- Ack du ljuva femtiotal! utbrast maken och såg så nostalgisk ut som aldrig det.

Nu är vi hemma igen. Idag följde den nyförlovade dottern med hem och åt lunch. Något ska man ju prata om, så hon berättade att hon invigt sitt nya strykjärn.

- har du strukit skjortor till fästmannen? frågade maken som emellanåt får en neandertalare att framstå som ett under av emancipation.

Nu är det så att maken brukar hävda att han är hemmafru, eftersom han ju inte direkt förvärvsarbetar längre. Därför påpekade jag att det ju i så fall borde vara så att han skulle stryka, om vi nu ska vara såna alltså. Dessutom är det så att maken en gång i forntiden, på den tiden när han ekonomichefade sig och understundom drabbades av ruelse över att han kanske inte gjorde så mycket som han borde i hemmet, fick för sig att strykningen, den skulle han sköta! - Lämna det till mig! sa han på sitt mest förtroendeingivande sätt. Nåja. Låt mig säga som så att det inte direkt är maken som nöter ut strykjärnet i den här familjen.

- Jag?! utropade maken förbluffat, - ska jag stryka??

Det brukades så, då på femtiotalet påpekade jag vänligt då. Maken funderade ett tag. Det såg ut som om han helt plötsligt insåg att allt kanske inte var bättre på femtiotalet.

Puss!!

Idag är inte vilken dag som helst, nä minsann. Idag är det makens födelsedag! Fyller man år ska man få paket det är min bestämda åsikt. OK, förra året fick maken inget paket, det fick han inte. Men herregud, det måtte väl vara preskriberat vid det här laget? Va? Nu ska vi väl inte fördärva stämningen med såna dystra hågkomster.

För att något bättra på mitt skamfilade rykte som presentutdelare har jag således köpt ett väldigt, tja, tillgivet och kärleksfullt kort. Ä, förresten, det är inte bara för att bättra på mitt rykte, faktum är att maken är väldigt pussvänlig.

Först tänkte jag ge honom en helg på The Lodge. Sen kom jag på att det kanske egentligen var mer jag som ville bo över där och bli masserad och spa:a mig och ha mig, traska runt på Romeleåsen och inbilla mig att jag är en hurtbulle och sen stoppa i mig en orimlig massa mat. (Däremot kan måhända maken se det här som ett litet tips när det blir september?)

Alltså blir det inte det. Det blir en sak som han önskat sig och säkert inte kommer att bli jätteöverraskad av. Och en sak till som jag tror han kommer att gilla. Det ska nog bli en bra dag det här! Och en puss kommer han också att få, alldeles garanterat.

Tillfällen när man känner sig extra mycket som en idiot

Det finns sådana tillfällen. Normalt brukar jag inte gå omkring och känna mig särskilt idiotisk. Det kan bero på att jag inte inser att jag bör göra det, eller att det finns anledning, eller att jag inte tycker om att slösa tid på sånt. Jaja, det får vara hur det vill med den saken, jag brukar glida fram genom livet någorlunda nöjd med mig själv och med sakernas tillstånd. Men ibland penetreras även min teflonhud av en känsla av ojsanhoppsan-det-där-var-visst-lite-korkat.

Idag inträffade ett sådant tillfälle. Jag hade kört ner i stan efter jobbet, jo för någon mig närstående behagar fylla år imorgon, och då vill man ju ha något med sig när man knatar in och kvintilerar för offret i gryningen. När jag ränt runt i affärer och köpt, låt mig se...hm.... 8 saker till mig själv och en (1) till fölsegrisen skulle jag köra hemåt.

Lund är en stad som lider av någon slags rondellutslag, lite som digerdöden. Överallt har vi rondeller vare sig det känns motiverat eller ej. Jag närmar mig en sån liten trång en, kör in, kör runt (ja det är lite som här går vi runt kring en enebärsbuske, enebärsbuske tralala), ska köra ur rondellen och där befinner sig ett övergångsställe. Dessutom ser jag att det närmar sig en joggare. Och ytterligare dessutom ligger det lokala polishuset just vid detta övergångsställe. Alltså tänker jag, laglydig som bara den, stanna och släppa över joggaren, denne stackars vilseförda själ som är ute i kylan och löper runt. Jag bromsar högeligen rekorderligt in och joggaren ger sig ut på övergångsstället ungefär som när Moses skulle över Röda Havet, och vattnet delade sig.

Då råkar jag komma åt tutan.

- TUUUT vrålar bilen och joggaren hoppar högt. Själv ler jag synnerligen fånigt och vinkar avvärjande med handen. Joggaren ger mig onda ögat och jag försöker le lite skälmskt och se ut som att hoppsan-som-det-kan-bli-när-man-är-lite-blond-av-sig. Joggaren joggar vidare men kastar förbittrade ögonkast över axeln mot mig.

Och just där och just då känner jag mig faktiskt som lite av en ärkeidiot.

Lyckligt lottad

.... det är jag. För ett antal år sedan (fler än jag vill erkänna) gick jag på gymnasiet med ett gäng andra trevliga tjejer. Och nu har vi träffats regelbundet i många år. Jag har skrivit om våra Havängshelger. Dock träffas vi inte alltid vid Österlens underbara kust, nej vi träffas hemma hos varandra några gånger varje år.

Inga ovidkommande är välkomna. Inga män. Inga barn. Inga... någonting alls. Vilket inte hindrar oss att tala om män, barn, barnbarn - men det är ju en helt annan sak! Vi känner varandra så väl efter alla dessa år. Det finns inget behov av att göra sig till. Försöka verka annan än man är.

Vi vågar prova nya recept, trygga i förvissningen att alla kommer att med öppna sinnen smaka, känna efter, uppskatta. Vi dricker vin. Eller mineralvatten, beroende på om man kör eller inte.

Idag körde jag inte. Nej minsann och det var en rackarns tur eftersom kvällen inleddes med en utmärkt champagne, en grand reserve av ett märke som jag glömt (ja, jag drack några glas av denna utmärkta champagne, det erkänner jag glatt). Sen blev det lite annat vin. En massa god mat. Och prat och skratt. Mycket skratt! Det är det som är det viktiga, det känner jag långt in i i märgen.

Vi pratade om viktiga saker. Musik. Operan i Köpenhamn. Handväskor. Dar es Salaam. Barnbarn. Bröllop. Diakoni. Skolsystemet. Universitetsvärlden. Allt möjligt, helt enkelt.

Det är underbart. Och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad som får ha den här gemenskapen!

När man är...

...en feg cyklist, ja då blir det inte så mycket cyklat under vintermånaderna. Jag avskyr halka, både när det gäller att promenera på den eller cykla på den, så de vintrigaste månaderna får cykeln stå. Och visst vet jag att jag kommer att pusta och stånka när det väl är dags att trampa pedal igen, men jag saknar min vardagsmotion. Alltså var jag ett lättövertalat byte när Ellenmamman undrade om någon ville traska runt i det lokala friluftsområdets elljusslinga på tisdagskvällen?

- jag är på! svarade jag raskt och inbegrep även Huliganen som alltså inte fick välja själv men som glatt ställde upp ändå.

Det var mörkt, kan man lugnt säga. "Kolsvart", "beckmörkt" är andra beskrivningar som inte ligger långt från sanningen. Det var fuktigt i luften och dimma - och det kan jag säga, att jag hade aldrig traskat runt de där 5 kilometerna själv i en fuktdrypande mörk skog, mörkrädd som jag ibland är. Det kan vara jobbigt med en livlig fantasi.

Det visade sig att även Ellenmamman har en livlig hjärna, något som jag ju visste förut. Hon brukar uppenbarligen gå och oroa sig för vildsvin (en högst befogad oro, för Skrylle vimlar av dessa bestar). Men när man är två så känns det inte alls lika oroligt, man blir inte lika liten och ensammast i hela världen. Dessutom får man ju ta med i beräkningen att eftersom det pratades ihärdigt och högljutt under hela rundan tror jag att alla eventuella grisar höll sig på avstånd och måhända enbart muttrade till varandra att det var ju väldigt vad det var svårt att få nattro någon gång när de försökte bädda ner sig i lingonriset.

Vi enades också om att vi ju hade ett fullgott skydd med oss. Huliganen må vara liten, men är naggande god. Förvisso vill jag absolut inte att han ska slåss mot vare sig vildsvin eller något annat, men det är ändå skönt att ha med honom när skogen tornar upp sig runt omkring en i kolmörker.

Så vi överlevde hela rundan kan jag till min glädje meddela; varma och nöjda efter en rask promenad och med stämbanden välmotionerade. Det var ett bra sätt att tillbringa en tisdagskväll!

När man vaknar

...med huvudvärk, ja då är det liksom inte läge att dra igång större projekt. Så även om jag tänkt mig att måla om hallen, springa en mil, skrubba under badkaret eller något i den stilen så var det inte läge för det. (Nu hade jag ju inte tänkt mig det, så det blev kanske inte någon större skillnad i dagsprogrammet ändå?)

Nej, då behöver man lugna, stillsamma, gärna garnrelaterade sysselsättningar. Visserligen är det inte helt okomplicerat det heller, eftersom jag dragit på mig någon typ av tennisarmbåge, vilket i mitt fall nog borde döpas om till stickningsarmbåge, eller varför inte garnarmbåge? Jag virkar ju emellanåt också. Det här borde vara något för läkarvetenskapen att hugga tag i tycker jag - man kan se det här som mitt bidrag till det vetenskapliga framåtskridandet.

I höstas fick jag ett underbart, ljuvligt mjukt och lätt, garn av Sue i present, och jag har stickat med detta av och till under hösten. Emellanåt trängde sig andra projekt emellan, makens tröja till exempel. Men när jag väl satt tröjan på plats kunde jag ge mitt gröna garn den uppmärksamhet det förtjänade. Och nu är den klar! Min Three Sisters Scarf från Smoking Hot Needles. Jag är väldigt nöjd med den, den var rolig att sticka och mönstret lärde man sig rätt snabbt så att det bara var att sticka på. Den är inte så grå som det ser ut på första bilden, den är grön som på de andra.

Den blev faktiskt klar redan 2012 - årets sista färdigställda projekt. Nu undrar ni säkert andlöst vad som är 2013 års första projekt? Det får vara hur det vill med det där andlösa, jag tänker berätta det i alla fall. Jag håller på med det som för mig är lite comfort knitting; vantar. Vantar går alltid åt, man behöver hålla på och joxa med mönster och sånt, och man kan dessutom använda upp en massa gamla garnrester. Perfekt! När man då dessutom köpt sig en ny röd jacka så behöver man faktiskt ett par röda vantar tycker jag.

Medan jag håller på och joxar med det här, med att fotografera och sticka (och äta skinkmacka) så har jag min trogne lille vapendragare med mig. I all synnerhet när skinkmackan kom fram, då var han alldeles otroligt trogen.

Han låg så fint och väntade medan jag höll på och fotograferade vantarna, så jag tänkte sätta mig på golvet och ta lite fina bilder på honom också. Men nu är det så att sätter matte sig på golvet så betyder det att hon vill leka, och i all synnerhet att hon vill att Huliganen ska dra henne i håret, det är Huliganens fasta övertygelse. Och tja, då blir väl bilderna som det blir. Fast söt är han! Även svansen.

Ibland förstår jag inte

...vart timmarna tar vägen? Det var ju morgon nyss. Och inte vilken torftig morgon som helst, nej det var morgonen efter middagen hos Ellenfamiljen. En rasande trevlig middag, med mycket gott vin, bubbel, god mat, prat och sånt. Otur för somliga som körde, det där med vinet alltså. Denna somliga var undertecknad, eftersom middagen delvis var för Maken som snart lägger ytterligare ett år till sin imponerande samling av sådana.

Nåja, mitt nyktra tillstånd hade det goda med sig att jag därmed i någorlunda arla morgonstund körde ut till Torna Hällestad för att ranta landsbygden runt med beardisen, aussien och deras matte. Det var något som var konstigt när Huliganen och jag trädde utanför dörren. Något som kändes annorlunda. Främmande. Vi kisade mot omgivningen och funderade på vad? Vad var det som var så annorlunda? Sen kom jag på det! Jodå, har man en skarp hjärna, så har man. Det var solen! Den var framme! Den lyste! På oss!

Alltså rände vi runt med stor livsglädje i två timmar, man ville liksom inte befinna sig inomhus när detta sällsynt saliga soliga tillstånd slog till. Inte ens den myckna mängd lera som ansamlade sig på våra skodoningar och hundar dämpade vårt goda humör. Själv har jag ju en liten praktiskt hund där leran torkar och sedan ramlar av, men beardisens matte såg lätt tveksam ut när beardisen först njutningsfullt badade i ett överfullt dike och sedan rullade sig nogrannt på åkern.

- Jag skulle ju baka bullar när jag kommer hem och inte bada hund! utbrast hon och såg sina planer ändras på bråkdelen av en sekund. Tough luck, old gal såg beardisen ut att tänka, ja hon har ju skotska rötter så hon tänker nog på utrikiska föreställer jag mig.

Sen åkte vi hem, och jag klädde av granen. Fint och försiktigt plockade jag av kulor, små träfioler, virkade snöflingor, små domherrar, halmkransar och annat som jag prytt dess grenar med. Mycket omsorgsfullt gjorde jag detta, men det otacksamma trädet lönade min möda med att raskt och onskefullt fylla vardagsrumsgolvet med torra barr. Granskrälle! Nu ligger den på komposten och får begrunda sina synder. Det mesta av julprydnaderna är nu nertagna, men kransen på dörren får hänga kvar tills nästa helg, och ljusslingan i växthuset likaså - än är jag inte helt klar med julhelgen!

Det är inte det...

... att jag inte uppskattar helgen som varit
...att jag inte (för ovanlighetens skull) fortfarande tycker att julgranen pryder sin plats och att den därför står kvar
...att jag inte uppskattar att det är väldigt ohalt när man går ut
...att jag inte gillar att bo i ett land med fyra (nåja) årstider
...att jag inte uppskattar att det är skönt att vara ledig när man är det utan en massa som pockar på. Typ ogräsrensning och sånt

Men visst längtar man ändå?

Jodå, jag vet hur det blir, om man nu ska vara sån, krass och realistisk och sådär. Det blir ogräs. Det blir inte beskuret som det ska. Det blir mördarsnigar och regn och åkervinda och snärjmåra och kirskål och grönkål som inte tar sig och dill som skrumpnar ihop och äpplen som får angrepp och...och...och

Jag vet att mina planer alltid är mer ordentliga, rediga och liksom organiserade än vad jag själv är. Solen lyser inte alltid.

Men faktum är att jag struntar i det där. Vad är det för kul om man alltid ska vara så himla snusförnuftig och realistisk jämnt? Vad är det för kul om man alltid ska säga "jo, men..." För det är ju ändå så att det är så där himlastormande vackert också. Solen skiner ibland. Hunden är alltid en källa till glädje, för att nu inte tala om maken. Aklejorna blommar! Syrenerna likaså. Rosor, pioner, det liksom väller över en.

Så ja, jag längtar. Det gör inget att det dröjer ett tag - för det är ju så mycket mer välkommet då, när det äntligen är dags!

(och ja, jag har lärt mig att göra fotokollage, till min egen oskrymtade belåtenhet. (I Picmonkey, om det finns fler hugade kollagespekulanter därute).

Hipp hipp

...hurra!!

I förra avsnittet beklagade jag mig lite över att alla på nyårsfesten fyllde år, utom jag. Och nu är det dags igen! En mig närstående son fyller år. Just denna dag, fast för 28 år sedan, kom han till världen. Det var attans kallt och en himla massa snö minns jag. Jag stod inne på BB och tittade ut på vinterkylan och undrade vem som skulle komma till oss.

Och den som kom, det var en liten lintott. En glad, energisk och temperamentsfull rackare var det! Med ett humör som påminner om...vänta nu.... vem är det som flammar upp fortare än man hinner säga västgötaspets?? Det verkar bekant, det gör det. (Minnet sviker mig dock på den punkten, men jag tror nog att maken känner igen humöret från fler i familjen). Med åren som gått har sonen blivit betydligt lugnare till humöret, numera kan man även spela golf ihop med honom!

Numera bor han ju i Göteborg och vi bor i Lund, så därför får jag nöja mig med att sjunga lite bloggledes för honom idag; jamåhanlevajamåhanlevautihundradeårtralala. Detta har det goda med sig att hunden, som inte är läskunnig, därför inte ylar med i refrängen till grannarnas (o)fromma.

- men kan hon inte ringa och sjunga i telefon? undrar vän av ordning nu. På det vill jag bara svara att jag har faktiskt ringt, men då befann jag mig på jobbet och jag hyser en viss omtanke om mina kollegors trumhinnor.

Däremot kan jag skåla för sonen, och jag är helt säker på att maken vill vara med i den skålen. Så om en sisådär 45 minuter när kvällsmaten är klar (grönkålspaj, tackar som frågar) höjer vi våra glas för dig, käre son; Skål! Och må du länge leva och allt det där.

Årets första!

Inlägg alltså. Fast man vill ju faktiskt avsluta 2012 ordentligt först, och det gjorde vi faktiskt rejält igår. Är det nyår, så är det! Och då vill man ha det lite guldigt och glittrigt och en himla massa glas!

Det behövdes faktiskt massor av glas - vi var nämligen sex personer igår och två hundar. Av dessa var det tre personer och en hund som inom loppet av 9 dagar fyllde jämnt! Sen var det två personer som fyllde något mer ojämnt - typ 3 och 58. En hund som visserligen inte fyllde år men som är som en liten prinsessa ändå. Och så var det jag. Nu undrar jag ju varför jag fyller i september när alla andra uppenbarligen INTE gör det? Men jag fick bubbel i alla fall och var glad ändå!

Sen åt vi, det gör man på nyårsafton! Små puffar med getost och fikon. Kallrökt lax med balsamicofräst rödlök och äppletärningar (det fick vi på Kokkedals slott i somras och det lagade jag lite spontant så där, till makens stora förvåning - va?! inget recept??). Därefter fick jag mycket kompetent hjälp i köket och då blev det oxfilet på Leif Mannerströms vis. Det vill jag bara säga att den mannen, han kan komponera en sås!

Notera så välrörd den blev! - Stark! blev Ellens omdöme. - stark, men god, tänkte vi andra. Undra på det när den var knökfull av rödvin, rostad peppar och konjak...

Sen avslutade vi med chokladfondant. Jag har en gång i mitt liv tidigare försökt mig på detta. Då blev det mest chokladsås av hela konkarongen, men igår blev det faktiskt precis som det skulle! Bakad lite i kanten och rinnig i mitten av mörkaste choklad. Mmmm...

Sen pratade vi! Skrattade! Drack vin! Skålade! Sorterade i skåpen (ja det där sista var det Ellen som gjorde, och tänk så praktiskt att få det fixat sådär när man har gäster!).

Blommor fick jag också. Jag älskar att ha gäster, att laga mat, umgås, prata och njuta av livet - och får jag då blommor också, ja då kan det faktiskt inte bli bättre! Syrran hade med sig liljekonvaljer och de doftar ljuvligt!

När jag känner doften längtar jag till våren... och när jag tittar ut på det gråa "vinter"vädret längtar jag ännu mer. Men då kan jag dofta lite till på konvaljerna, blunda och låtsas att det ändå är maj.

Ellenfamiljen hade med sig en fantastisk bukett med vita rosor och vita tulpaner - årets sista! Ja och årets första också, för den delen.

Zoya är en cool liten hund och struntade komplett i smällandet. Huliganen är inte så cool i de lägena, så det hyperventilerades en del kring tolvslaget och matte höll honom i ett stadigt grepp också gömde vi oss under en filt. Det gick ändå rätt bra, och sen var han jättetrött och ville bara gå och lägga sig. Det ville Zoya också, så syrran och hon åkte hem och vi andra ramlade i säng. När hanen galit (eller om det var makens väckarradio??) tänkte jag gå upp och ut med hunden. Det tänkte inte han. Han sov. Jag fick väcka honom och milt övertala honom att gå ut. Men sen när vi kommit hem, ja då blev han glad - för då hörde han någon komma nerför trappan! Vem kunde det vara? Svansen gick som en liten semafor på honom.

Jo det var ju Ellen! Ett arbetsamt barn. Hon torkade bordet. Matade hunden. Jobbade med datorn. Och när jag ser Ellens dator känner jag min egen dator - är den inte lite torftig? Grå, typ? När det finns såna här ärtiga, fina!

Nu sitter vi här och tar det lite lugnt. Det känns som att det är en bra dag för att ta det just lugnt. Det blir nog en promenad. Lite grönsakssoppa. Kanske en latte gjord i makens nya julklappsespressobryggare? Imorgon är det dags för jobb igen. Men det är ju då, det. Förresten, efter den här mycket avslappnade och trevliga julhelgen känns det rätt ok att börja jobba igen. Snart är det ju dessutom helg igen...