Tillbaka till femtiotalet

Maken fyllde som sagt år. Detta firade vi genom att ta tåget till Göteborg. Numera är det inte vårt kära SJ som transporterar en skånsk mor när hon vill hälsa på sin son, utan Öresundstågen.

- Ta bussen i stället, det är bekvämare än Öresundståget, sa sonen.

"Vad begriper han som är ung och naiv?" tänkte vi och tog tåget i alla fall. Ledbrutna stapplade vi av på perrongen i Göteborg. Sonen är nog inte så naiv i alla fall. Vi gaskade snart upp oss i alla fall och ville ut och slå runt! Det var ju ändå födelsedag, menar jag.

- Jag vill gå på Nostalgimuséet sa maken, som nu kände sig nostalgisk och tyckte han passade in i den miljön. Maken är en som verkligen kan slå klackarna i taket! Tyvärr stängde de ganska tidigt och vi hade viktiga ärenden att sköta först (vin och mat, sånt kan man inte försumma). Alltså blev det lunch och Sjöfartsmuseet i stället. Där tittade vi på maneter som är förbluffande vackra men ack så läbbiga när man möter dem i havet. Å andra sidan, om man nu ska vara vidsynt och se saken från den andra sidan så är det kanske så att även maneter får skrämselhicka när de möter mig i det våta elementet?

När söndagen randades ville vi dock återvända till våra rötter, låta sonen se varför vi är som vi är. Så vi åkte till muséet i Kortedala. Detta mycket lilla museum består av en tvårumslägenhet som är möblerad som lägenheter var då i den avlägsna medeltiden. Det första jag såg när vi klev innanför dörren var duschmunstycket! (Vi klev alltså inte in i badrummet om någon tror det, men dörren in dit stod öppen). Oj, så nostalgisk jag kände mig då, precis ett sånt hade vi i badrummet hemma! Sen fortsatte det så hela tiden; tv:n? Precis en sån hade vi! Telefonen? Jajamen. Docksängen? Absolut. Servisen, kläderna, möblemanget - allt väckte igenkännandets glädje. Sonen såg artigt intresserad ut när vi for runt och oj:ade och a:ade.

- Ack du ljuva femtiotal! utbrast maken och såg så nostalgisk ut som aldrig det.

Nu är vi hemma igen. Idag följde den nyförlovade dottern med hem och åt lunch. Något ska man ju prata om, så hon berättade att hon invigt sitt nya strykjärn.

- har du strukit skjortor till fästmannen? frågade maken som emellanåt får en neandertalare att framstå som ett under av emancipation.

Nu är det så att maken brukar hävda att han är hemmafru, eftersom han ju inte direkt förvärvsarbetar längre. Därför påpekade jag att det ju i så fall borde vara så att han skulle stryka, om vi nu ska vara såna alltså. Dessutom är det så att maken en gång i forntiden, på den tiden när han ekonomichefade sig och understundom drabbades av ruelse över att han kanske inte gjorde så mycket som han borde i hemmet, fick för sig att strykningen, den skulle han sköta! - Lämna det till mig! sa han på sitt mest förtroendeingivande sätt. Nåja. Låt mig säga som så att det inte direkt är maken som nöter ut strykjärnet i den här familjen.

- Jag?! utropade maken förbluffat, - ska jag stryka??

Det brukades så, då på femtiotalet påpekade jag vänligt då. Maken funderade ett tag. Det såg ut som om han helt plötsligt insåg att allt kanske inte var bättre på femtiotalet.