Tillfällen när man känner sig extra mycket som en idiot

Det finns sådana tillfällen. Normalt brukar jag inte gå omkring och känna mig särskilt idiotisk. Det kan bero på att jag inte inser att jag bör göra det, eller att det finns anledning, eller att jag inte tycker om att slösa tid på sånt. Jaja, det får vara hur det vill med den saken, jag brukar glida fram genom livet någorlunda nöjd med mig själv och med sakernas tillstånd. Men ibland penetreras även min teflonhud av en känsla av ojsanhoppsan-det-där-var-visst-lite-korkat.

Idag inträffade ett sådant tillfälle. Jag hade kört ner i stan efter jobbet, jo för någon mig närstående behagar fylla år imorgon, och då vill man ju ha något med sig när man knatar in och kvintilerar för offret i gryningen. När jag ränt runt i affärer och köpt, låt mig se...hm.... 8 saker till mig själv och en (1) till fölsegrisen skulle jag köra hemåt.

Lund är en stad som lider av någon slags rondellutslag, lite som digerdöden. Överallt har vi rondeller vare sig det känns motiverat eller ej. Jag närmar mig en sån liten trång en, kör in, kör runt (ja det är lite som här går vi runt kring en enebärsbuske, enebärsbuske tralala), ska köra ur rondellen och där befinner sig ett övergångsställe. Dessutom ser jag att det närmar sig en joggare. Och ytterligare dessutom ligger det lokala polishuset just vid detta övergångsställe. Alltså tänker jag, laglydig som bara den, stanna och släppa över joggaren, denne stackars vilseförda själ som är ute i kylan och löper runt. Jag bromsar högeligen rekorderligt in och joggaren ger sig ut på övergångsstället ungefär som när Moses skulle över Röda Havet, och vattnet delade sig.

Då råkar jag komma åt tutan.

- TUUUT vrålar bilen och joggaren hoppar högt. Själv ler jag synnerligen fånigt och vinkar avvärjande med handen. Joggaren ger mig onda ögat och jag försöker le lite skälmskt och se ut som att hoppsan-som-det-kan-bli-när-man-är-lite-blond-av-sig. Joggaren joggar vidare men kastar förbittrade ögonkast över axeln mot mig.

Och just där och just då känner jag mig faktiskt som lite av en ärkeidiot.