onsdag 9 januari 2013

När man är...

...en feg cyklist, ja då blir det inte så mycket cyklat under vintermånaderna. Jag avskyr halka, både när det gäller att promenera på den eller cykla på den, så de vintrigaste månaderna får cykeln stå. Och visst vet jag att jag kommer att pusta och stånka när det väl är dags att trampa pedal igen, men jag saknar min vardagsmotion. Alltså var jag ett lättövertalat byte när Ellenmamman undrade om någon ville traska runt i det lokala friluftsområdets elljusslinga på tisdagskvällen?

- jag är på! svarade jag raskt och inbegrep även Huliganen som alltså inte fick välja själv men som glatt ställde upp ändå.

Det var mörkt, kan man lugnt säga. "Kolsvart", "beckmörkt" är andra beskrivningar som inte ligger långt från sanningen. Det var fuktigt i luften och dimma - och det kan jag säga, att jag hade aldrig traskat runt de där 5 kilometerna själv i en fuktdrypande mörk skog, mörkrädd som jag ibland är. Det kan vara jobbigt med en livlig fantasi.

Det visade sig att även Ellenmamman har en livlig hjärna, något som jag ju visste förut. Hon brukar uppenbarligen gå och oroa sig för vildsvin (en högst befogad oro, för Skrylle vimlar av dessa bestar). Men när man är två så känns det inte alls lika oroligt, man blir inte lika liten och ensammast i hela världen. Dessutom får man ju ta med i beräkningen att eftersom det pratades ihärdigt och högljutt under hela rundan tror jag att alla eventuella grisar höll sig på avstånd och måhända enbart muttrade till varandra att det var ju väldigt vad det var svårt att få nattro någon gång när de försökte bädda ner sig i lingonriset.

Vi enades också om att vi ju hade ett fullgott skydd med oss. Huliganen må vara liten, men är naggande god. Förvisso vill jag absolut inte att han ska slåss mot vare sig vildsvin eller något annat, men det är ändå skönt att ha med honom när skogen tornar upp sig runt omkring en i kolmörker.

Så vi överlevde hela rundan kan jag till min glädje meddela; varma och nöjda efter en rask promenad och med stämbanden välmotionerade. Det var ett bra sätt att tillbringa en tisdagskväll!

8 kommentarer :

  1. Elljus är bra den här årstiden, onekligen! Men jag kommer att tänka på den (enda?) gången jag ensam traskat runt på en elbelyst motionsslinga här i staden. En fredagkväll i december och jag var milt uttryckt ensam på slingan som normalt sett brukar vara rätt tättbefolkad. Mörkrädd var jag inte direkt, men jag fick lätt panik när jag började fundera på att det kunde bli strömavbrott...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma tanke har slagit mig, mitt ute i mörka skogen. Då känner man sig väldigt liten...

      Radera
  2. Ja, det är inte lätt att hindra hjärnspökena när man traskar ensam på en elslinga i december! Det hände som sagt mig när jag gick min och Huliganmattens runda ensam. Fick för mig att jag skulle bli jagad av vildsvin. Och ingenstans att fly - skogen är full av förhatliga tallar utan klättervänliga grenar som en ovig 40-åring klarat av att nå...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men OM man är jagad av vildsvin så kanske man med ett pantersprång kan ta sig upp i tallens högsta topp?

      Radera
  3. och här var jag och trodde jag var den enda som är mörkrädd...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Fabraholic! Long time no see... välkommen tlllbaka! Och enda mörkrädd - nä inte alls!

      Radera
  4. I think you were very brave...I would not like dark forest full of wild boar!

    SvaraRadera
  5. Very brave indeed! Wild boars are not my favourite either - but when one is in good company, it's much easier to forget about wild beasts.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.