Hipp hipp

...hurra!!

I förra avsnittet beklagade jag mig lite över att alla på nyårsfesten fyllde år, utom jag. Och nu är det dags igen! En mig närstående son fyller år. Just denna dag, fast för 28 år sedan, kom han till världen. Det var attans kallt och en himla massa snö minns jag. Jag stod inne på BB och tittade ut på vinterkylan och undrade vem som skulle komma till oss.

Och den som kom, det var en liten lintott. En glad, energisk och temperamentsfull rackare var det! Med ett humör som påminner om...vänta nu.... vem är det som flammar upp fortare än man hinner säga västgötaspets?? Det verkar bekant, det gör det. (Minnet sviker mig dock på den punkten, men jag tror nog att maken känner igen humöret från fler i familjen). Med åren som gått har sonen blivit betydligt lugnare till humöret, numera kan man även spela golf ihop med honom!

Numera bor han ju i Göteborg och vi bor i Lund, så därför får jag nöja mig med att sjunga lite bloggledes för honom idag; jamåhanlevajamåhanlevautihundradeårtralala. Detta har det goda med sig att hunden, som inte är läskunnig, därför inte ylar med i refrängen till grannarnas (o)fromma.

- men kan hon inte ringa och sjunga i telefon? undrar vän av ordning nu. På det vill jag bara svara att jag har faktiskt ringt, men då befann jag mig på jobbet och jag hyser en viss omtanke om mina kollegors trumhinnor.

Däremot kan jag skåla för sonen, och jag är helt säker på att maken vill vara med i den skålen. Så om en sisådär 45 minuter när kvällsmaten är klar (grönkålspaj, tackar som frågar) höjer vi våra glas för dig, käre son; Skål! Och må du länge leva och allt det där.