.... det är jag. För ett antal år sedan (fler än jag vill erkänna) gick jag på gymnasiet med ett gäng andra trevliga tjejer. Och nu har vi träffats regelbundet i många år. Jag har skrivit om våra Havängshelger. Dock träffas vi inte alltid vid Österlens underbara kust, nej vi träffas hemma hos varandra några gånger varje år.
Inga ovidkommande är välkomna. Inga män. Inga barn. Inga... någonting alls. Vilket inte hindrar oss att tala om män, barn, barnbarn - men det är ju en helt annan sak! Vi känner varandra så väl efter alla dessa år. Det finns inget behov av att göra sig till. Försöka verka annan än man är.
Vi vågar prova nya recept, trygga i förvissningen att alla kommer att med öppna sinnen smaka, känna efter, uppskatta. Vi dricker vin. Eller mineralvatten, beroende på om man kör eller inte.
Idag körde jag inte. Nej minsann och det var en rackarns tur eftersom kvällen inleddes med en utmärkt champagne, en grand reserve av ett märke som jag glömt (ja, jag drack några glas av denna utmärkta champagne, det erkänner jag glatt). Sen blev det lite annat vin. En massa god mat. Och prat och skratt. Mycket skratt! Det är det som är det viktiga, det känner jag långt in i i märgen.
Vi pratade om viktiga saker. Musik. Operan i Köpenhamn. Handväskor. Dar es Salaam. Barnbarn. Bröllop. Diakoni. Skolsystemet. Universitetsvärlden. Allt möjligt, helt enkelt.
Det är underbart. Och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad som får ha den här gemenskapen!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.