När man vaknar

...med huvudvärk, ja då är det liksom inte läge att dra igång större projekt. Så även om jag tänkt mig att måla om hallen, springa en mil, skrubba under badkaret eller något i den stilen så var det inte läge för det. (Nu hade jag ju inte tänkt mig det, så det blev kanske inte någon större skillnad i dagsprogrammet ändå?)

Nej, då behöver man lugna, stillsamma, gärna garnrelaterade sysselsättningar. Visserligen är det inte helt okomplicerat det heller, eftersom jag dragit på mig någon typ av tennisarmbåge, vilket i mitt fall nog borde döpas om till stickningsarmbåge, eller varför inte garnarmbåge? Jag virkar ju emellanåt också. Det här borde vara något för läkarvetenskapen att hugga tag i tycker jag - man kan se det här som mitt bidrag till det vetenskapliga framåtskridandet.

I höstas fick jag ett underbart, ljuvligt mjukt och lätt, garn av Sue i present, och jag har stickat med detta av och till under hösten. Emellanåt trängde sig andra projekt emellan, makens tröja till exempel. Men när jag väl satt tröjan på plats kunde jag ge mitt gröna garn den uppmärksamhet det förtjänade. Och nu är den klar! Min Three Sisters Scarf från Smoking Hot Needles. Jag är väldigt nöjd med den, den var rolig att sticka och mönstret lärde man sig rätt snabbt så att det bara var att sticka på. Den är inte så grå som det ser ut på första bilden, den är grön som på de andra.

Den blev faktiskt klar redan 2012 - årets sista färdigställda projekt. Nu undrar ni säkert andlöst vad som är 2013 års första projekt? Det får vara hur det vill med det där andlösa, jag tänker berätta det i alla fall. Jag håller på med det som för mig är lite comfort knitting; vantar. Vantar går alltid åt, man behöver hålla på och joxa med mönster och sånt, och man kan dessutom använda upp en massa gamla garnrester. Perfekt! När man då dessutom köpt sig en ny röd jacka så behöver man faktiskt ett par röda vantar tycker jag.

Medan jag håller på och joxar med det här, med att fotografera och sticka (och äta skinkmacka) så har jag min trogne lille vapendragare med mig. I all synnerhet när skinkmackan kom fram, då var han alldeles otroligt trogen.

Han låg så fint och väntade medan jag höll på och fotograferade vantarna, så jag tänkte sätta mig på golvet och ta lite fina bilder på honom också. Men nu är det så att sätter matte sig på golvet så betyder det att hon vill leka, och i all synnerhet att hon vill att Huliganen ska dra henne i håret, det är Huliganens fasta övertygelse. Och tja, då blir väl bilderna som det blir. Fast söt är han! Även svansen.