Utflykt med förhinder

Man vaknade till en strålande morgon! Då går man såklart på morgonpromenad, och det är uppiggande för livsandarna. Förvisso var de redan pigga, för igår var vi på påskmiddag hos systersonen, och det var rasande trevligt. För första gången i mitt liv har jag ätit en vegansk middag och det var verkligen gott och spännande. Bara en sån sak som att jag ätit alger! Nu finns det säkert folk som lite blasé säger att "pah! alger det äter jag ideligen, ideligen" och det kan så vara, men jag har aldrig ätit det förut. Men nu, nu har jag inträtt i algätarnas skara. Då känner man sig lite mer världsvan, med lite mer savoir faire, så att säga. Och det kan jag säga, att jag kan behöva all såväl savoir, som faire.

Nu var det också så att man var rejält mätt efter gårdagen, så lite motion kunde vara välbehövligt. Maken skulle plugga, så honom fick man inte med sig, utan jag ringde syrran som medgörligt ville följa med.

- Vi ska åka till Rövarekulan, sa jag som kände mig äventyrlig och likt Sven Hedin ville utforska nya trakter. Jag tror nämligen jag aldrig varit där, inte i modern tid i alla fall.

- Vet du var det ligger, frågade syrran försiktigtvis då, och det försäkrade jag att jag gjorde.

Jag vill fortfarande hävda att jag vet var det ligger, i alla fall i ungefärlig rikning, men nu har Vägverket i sin outgrundliga vishet bestämt sig för att bygga om rejält vid E22:an och den väg som jag ville köra in på, den fanns inte där?? Himla klåfingrigt att bara flytta på saker som låg så bra där de låg tycker jag. Så då körde vi lite på måfå, ända tills besinmätaren började klaga och då såg jag mig ingen annan råd än att köra hem efter den plånbok som inte befann sig där den borde, utan låg hemma till ingen nytta. Typiskt plånböcker alltså.

Sen hade vi tappat lusten för Rövarekulan så då åkte vi ut till Järavallen i stället. Vi traskade runt i skogen. Och det var klarblå himmel och jag älskar verkligen att se trädkronorna avteckna sig mot en vårvinterhimmel! Så väldigt mycket mer tilltalande än en tråkgråregnig februarimulen himmel. Tycker jag alltså. Inte för att jag vill pracka på folk mina åsikter, vill man ha gråmulen himmel och regn på tvären så är det helt ok för min del, bara jag slipper. Det gjorde jag idag.

Om trädkronorna pekade uppåt så fanns det ju annat fint att titta på nere på marknivå. Sånt som är fyrbent till exempel. Syrran är ju visserligen inte fyrbent, det kan man inte påstå, men man kan titta på henne med.

När vi traskat rundan runt ville vi inte åka hem, det var så ljuvligt väder. Och dessutom blåste det inte, ja det är så man knappt tror det är sant. Annars blåser det alltid här, så att hårtestarna viner kring öronen på en.

Då kunde man ju faktiskt tänka sig att gå lite nere vid havet också. Hundarna var inte svårövertalade.

- Följ mig! sa Huliganen som tydligen övertagit rollen som Sven Hedin. Med bestämda steg ångade han iväg mot outforskade nejder.

Vi följde! Och såg havet! Och främmande kontinenter vid horisonten! Danmark, alltså, exotiskt så det förslår.

Huliganen rände rakt ut i vattnet så jag tänkte att nu ska han nog traska hela vägen till Danmark. Och jo för all del, Lundåkrabukten är ju rätt grund... men som tur var besinnade han sig. Grund eller ej, så är ju  västgötaspetsarna inte direkt kända för sin imponerande benlängd, och det kunde ha blivit lite väl djupt för honom.

Zoya höll sig mer på land, hon ville nog inte få saltvatten i frisyren tror jag.

Så det blev kanske inte Rövarekulan, men det blev en väldigt trevlig promenad ändå tycker jag. Och nog kändes det extra skönt att se bevis på att våren nog ändå snart är på gång. Isen kommer snart att vara ett minne blott.

Påsk

Jag gillar påsken. Det är något tilltalande med en högtid som vimsar runt lite som den vill i kalendern. Som inte har så många ramar och ritualer för sig, i alla fall inga som jag känner mig manad att följa. Inga särskilda rätter som man ska ha dåligt samvete för att man inte lagar. Det känns liksom ljust och glatt och opretentiöst.

Lika mysigt som det kan vara att julpynta och förbereda sig inför julhelgen, lika skönt är det att inte göra det till påsk. Fast jag har faktiskt påskpyntat, jodå. Min mamma var duktig på alla sorters hantverk och jag har några påskägg som hon gjort, jag tror det kallas att slå frivoliteter? (Inte att förväxla med frivolter, för det tror jag faktiskt inte att vare sig mamma eller jag hade gjort med någon större bravur).

Ibland tänker jag att det hade varit roligt att dela handarbetsintresset med mamma, hon kunde ha lärt mig mycket. Men då var jag inte intresserad - och ärligt talat något tålamod för frivoliteter hade jag nog inte haft! Då heller. Inte för att jag inte har tålamod, det har jag visst det. Någon liten stund här och där, men det inbegriper inte sånt som kräver fingerfärdighet. När jag  tänker närmare efter vet jag faktiskt inte riktigt vad mitt tålamod inbegriper?? Det får jag nog fundera vidare på.

Sen har jag ju faktiskt köpt fjädrar också, så jag anser att jag liksom gjort vad som ankommer på mig - plus att jag igår lagade en alldeles utomordentlig lammstek! (Jag har väl aldrig påstått att jag är blygsam av mig?).

Sonen hjälpte mig att välja färger på fjädrar; det fanns illgula, vita och lila. Han tyckte att det mest var ett ilandsproblem sa han, när jag stod där och velade mellan gult och lila, men nickade instämmande när det blev lila. Och se här, käre son, nog blev det bra?

Huliganen och jag vill härmed önska en Glad Påsk! Må den sen vara lila, gul, illgrön eller rosa.

Matte står inte högt i kurs

Om man pratar i matte-aktier så är det inte direkt hausse på börsen. Snarare baisse så djup att kursen föll under golvnivå och landade i källaren med en duns.

Men vad ska man göra? När Huliganen haltade sig runt morgonrundan och matte till slut såg sig nödsakad att bära honom en bit - en förnedring så stor att han bara på grund av det helt plötsligt visst kunde gå själv, tackar-som-frågar. Eftersom det är rätt svårt att bära en 13-kilos hund i falukorvsform som stretar emot med alla korviga muskler hade matte inget emot det.

När vi kom hem åkte strumporna på igen. Men nu var Huliganen riktigt irriterad, både i sina tassar och djupt in i sin själ, så det slickades. Ihärdigt. Matte bönade. Matte bad. Matte resonerade. Matte förmanade. Men hon talade för mycket döva öron.

Så då åkte den på. Kragen. Dessutom har matte fått goda råd av en hundägande vän, som gav rådet Bebissalva för röda stjärtar. Matte köpte den dyraste hon kunde hitta, men lät visligen bli att tala om att det var en bebissalva, för då hade nog hunden tagit sitt pick och pack och flyttat hemifrån. Matte lät därför förstå att det rör sig om någon slags vildmarkssalva för Mycket Macho Hundar. Trots detta är Huliganen är icke imponerad. Matte är Dum, låter han meddela. Nej förlåt, DUM!! skulle det ju vara.

Matte känner sig som en usel matte. Dessutom är hon ju så blöthjärtad att hon därför ihärdigt stoppar i Huliganen små godsaker. Huliganen tar nådigt emot såväl skink- som ostbitar. Föralldel, en eller annan frolic kan också få åka ner. Dock ser han lika sorgmodig ut hela tiden - den hunden vet hur man ska dra åt tumskruvarna på en matte med dåligt samvete.

Dock vet jag en sak som Huliganen inte vet. Ikväll ska det komma goda vänner på middag i Huliganhemmet - goda vänner som Huliganen älskar! Och då tror jag nog att han blir lite glad igen.

Ibland behövs det inte så mycket

...för att göra en glad, menar jag.

- Man kan vara glad för att det är skärtorsdag, och för att man därför har några dagars påskledigt framför sig.

- Man kan vara glad för att man har en rackarns trevlig hund som musicerat med sin pip-säl för en (jodå, sälen lever fortfarande, och även dess pip. Vi längtar kanske lite efter den dag vi ska kunna skriva sälens dödsruna, men samtidigt så blir man ju ändå så glad över att Huliganen har roligt, så det är lite dubbelt det där. Och än lever den i högönskelig välmåga, som sagt).

- Man kan också vara glad för att man cyklat ner med maken till stan på lunchen och ätit en utomordentlig palsternackssoppa med salami och färskost på Les Halles - stans bästa restaurang. Vi är lyckligt lottade att ha en riktig saluhall i stan, och i denna saluhall finns det några riktigt bra restauranger. Sånt gör en lite lycklig, det gör det.

- Sen kan man ju vara glad för att huset är städat. Maten är snart klar (igen! kanske ni tänker, - gör människan inget annat än äter? Fast nu är det ju middag och det är en helt annan sak än lunch. Bland annat kan man dra den slutsatsen av att nu blir det inte palsternackssoppa, nu blir det pepparrotskött. Och lite Crozes Hermitage, såg jag att maken, denne förträffliga figur, hämtat upp ur vinkällaren).

Allt detta är utomordentliga saker att glädjas åt. Men så finns det ytterligare en sak. En liten, liten - eller flera små, om vi nu ska vara petnoga. Jag sådde dem i söndags, och nu tittar de fram! Eller "upp" kanske det ska vara? Men nu struntar vi i prepositionerna, nu njuter vi bara av anblicken av dessa! Ser ni vad det är? Visst är det väl tydligt, va?

Jominsann, småblommig tagetes!

För att inte tala om ruccola!

Okej, okej - det är väl inte så prunkande ännu. Och inte är det dags att skörda inom brådrasket. Och det kan säkert gå åt pepparn än. Det blir förmodligen långa, rangliga, taniga plantor av det här. Men det skiter jag faktiskt i. För det växer! Och ska man inte bli glad av det, ja då vet jag inte vad man ska glädjas åt.

Allt är relativt

Om man tycker att Huliganen ser lite, tja, dämpad ut i förra inlägget så kan jag meddela att det var ingenting mot hur han såg ut i morse när han insåg att matte tänkte förnedra honom igen med att ikläda honom strumpor.

Där kan vi tala om all-time low. Att man kan hänga så mycket med en liten kort svansstump är snudd på ett biologiskt fenomen i likhet med jungfrufödsel.

Att matte påtalar att om man nu är så j-a envis och slickar på sin ömma trampdyna hela tiden så får man skylla sig själv, ja det var ett totalt meningslöst argument i Huliganvärlden. Ett såkallat icke-argument. Han var inte imponerad. För övrigt skyller han aldrig sig själv, lät han meddela.

Vi är också förbi stadiet där klisterlindor med dödskallemönster hjälper.

Nåja, matte är i alla fall glad att hon numera är så pass mycket smalare att hon rätt lättvindigt kan åla sig in under matsalsbordet för att applicera de förhatliga persedlarna.

Det gick inte

Man kan bita ihop. Hakan kan vara fyrkantig av beslutsamhet. Man tänker att det är inte dags än. Tålamod är en dygd och allt det där.

Sen tänker man:  hur kul är det på en skala att vara dygdig? För att inte tala om tålmodig?

Fast om man nu ska börja från början så är det kanske sonens fel? Eller rättare sagt, det måste väl vara dotterns fel? Mitt kan det inte vara, det är jag i alla fall helt säker på.

Det är nämligen såhär att dottern snart fyller år. När man fyller år, ja då ska man ju ha paket, så är det ju. Alltså for sonen och jag iväg till det lokala shoppingcentret för att titta ut en lämplig gåva. Men det var lättare sagt än gjort, vi hittade inget som fick oss att utbrista, likt matadorerna om Tjuren Ferdinand, att "denna ska vi ha!!". Snopet.

Är man nu ute för att shoppa så känns det ju väldigt snöpligt att komma tomhänt hem. Alltså gick jag in på apoteket och köpte lite fluorsköljning (sonen ska ju bli tandläkare, och när man tittat lite i hans böcker känner man ett starkt behov av att köpa fluorsköljning). Och jo, det var nog så bra, men riktigt fyllde det ju ändå inte shoppingbehovet.

Då åkte vi till Plantagen för jag skulle köpa lite fröer - nu måste det väl ändå snart vara dags??

Och då stod de där och kallade; Köp oss! sa de. Och då gjorde jag det. Gick icke att stå emot.

Av rena farten blev det sedan årets först pelargon också. Men den får inte flytta ut i växthuset ännu, då kommer den att döden dö, och det vill man ju ändå inte. Man vill inte att folk ska viska bakom ryggen på en att där, där går den där pelargonmörderskan.

Nu känns det lite som att proppen är ur. Och jag har sått såväl basilika som ruccola som tagetes. En slumpartad och oplanerad blandning kan tyckas, men detta var, som sagt, helt oplanerat och jag behövde bara få göra något som får mig att tro att våren ändå ska komma så småningom - och gör den det, ja då kan det väl vara bra att ha basilika? Ruccola? Småblommiga tagetes?

Men så är det ju ändå som så, att det som får mig att komma allra mest på vårhumör, trots att jag inte planterat honom i en kruka, ja det är Huliganen. Tittar jag på honom så känner jag hur vårendorfinerna rusar genom kroppen.

Han hade nog dock föredragit att jag planterat frolic-frön. Men jag tror inte att någon av fröfirmorna har det i sitt sortiment?

Läsaren varnas

Det finns ju tillfällen när man kanske inte är på humör för kvasifilosofiska funderingar. Om man inte är det just nu, kanske man ska gå ut och brygga sig en kopp te, läsa tidningen, skura golvet, lösa en differentialekvation eller något annat påtagligt nyttigt. Jag känner nämligen att jag just nu bondar lite extra med min inre filosof.

Dagen inleddes nämligen på ett utmärkt sätt; Huliganen och jag drog iväg ut till Kungsmarken, där den lokala golfklubben håller hus. Nu är det ju snö och frost och kallt, så det är inte så många som jagar den lilla bollen och då kan man i godan ro spankulera runt. Vilket vi faktiskt gjorde även igår, maken, sonen, Huliganen och jag, då tog vi de första nio hålen och traskade runt, solen sken och det var jätteskönt. Huliganen var i sitt esse - hela flocken samlad! Där hade han verkligen fått till det!

Idag var det sämre med att valla in flocken, såväl son som make slumrade sött när vi gav oss iväg. Faktum var, att förutom en hare, var det bara jag och Huliganen som njöt av tillvaron på golfbanan. Något lite kanske detta hade att göra med att klockan var sju på morgonen. Folk har ju en märklig förkärlek för att ligga och dra sig i sängen på helgmorgnarna.

Kungsmarken är en bra bana för att filosofera lite; där finns lämningar av stenåldersåkrar, järnåldersgravar, en gammal ärkebiskopsborg, rester av hålvägar ner till vadstället - ja det är helt enkelt knökfullt av Gamla Saker. Och det vet ju alla (åtminstone de som är gifta med maken) att Gamla Saker, det är liksom the cat's whiskers. Pricken över i:et. Meningen med livet. Något som jag finner mycket trösterikt ju mer åren hopar sig över mina skuldror.

Vi promenerade. Jag funderade på de gamla stenåldersmänniskorna, tänk vad de hade blivit förvånade om de sett vad nutidens människor ägnar sig åt på deras åkrar. Eller den gamle ärkebiskopen, nog hade han undrat vad det var för konstiga riter man ägnar sig åt i modern tid?

Så småningom kom vi ner till den lilla sjön, just där det finns rester av en gammal hålväg och där vadstället var förr, när man skulle upp till ärkebiskopen för att se om han hade kaffepannan på. Solen gnistrade i isen på sjön. Det skimrade i istapparna vid avrinningstället och kaveldun och gräsvippor avspeglade sig fint i motljuset. Då tänkte jag:

- tänk om jag hade haft kameran med mig!

Men sen! Sen tänkte jag (och håll i er nu, nu kommer det filosofiska):

- nej minsann, man ska inte bara leva genom en kameralins! Man ska leva här och nu, njuta just precis här, i denna stund.

Ibland känns det ju som att saker liksom inte finns, om man inte lägger ut en bild  ögonaböj på facebook. Eller ett foto i bloggen. Det är inte det att jag inte älskar foton, för det gör jag - men man kan ju också uppskatta saker liksom au naturel.

Fast för säkerhets skull har jag ändå satt kameran på laddning.

Med hjärtat i halsgropen

Man har ju lärt sig det, man ska inte sticka ut hakan. Säger man att "nu är det vår", ja då kommer kung Bore och häller tonvis med snö över en. Säger man att "oj så frisk jag känner mig!" så slår förkylningen från helvetet till. Typ sånt. Man ska vara en försiktig general har man fått sig itutat. Muttra lite förstulet att "jodå, för all del, sämre kunde man ha det".

Därför är det med en viss bävan jag säger att nyss när jag var ute med den lille Huliganen så kände jag mig så lycklig! Vågar man säga så, utan att all världens olyckor (plus nageltrång) bums drabbar en? Å andra sidan; ska man aldrig våga njuta av lyckokänslor av rädsla för det där olycksbådande tänk-om:et, hur trist är inte det?

Så jo, jag är lycklig. Lycklig för att det är fredag. För att fåglarna sjunger. För att jag tog några komptimmar ledigt och träffade en mycket god vän och pratade ihärdigt i några timmar. För att påskliljorna blommar! I alla fall inomhus. För att dottern ska åka till Paris över helgen och säkert ha det jättekul och slå klackarna i taket på Sacre Coeur. För att sonen kommer hem ikväll - ja redan om en timme! För att det inte är salt ute som gör ont i Huliganens tassar. För att maken är en sån som köper påskliljor till en (se ovan) och rent allmänt sett är en Make av Första Ordningen. För att jag köpt lite nytt garn till ett förhoppningsvis roligt projekt. För att jag har världens bäste huliganhund.

Så hur det än går, så just nu, och just här känner jag att mycket bättre än så här, det blir inte livet. Och nu ska jag gå och förbereda lite mat till när sonen kommer.

Detta är inget gnäll-inlägg

I alla fall inte från min sida. Huruvida det gäller även den fyrbente medlemmen i familjen är diskuterbart. Men jag, jag gnäller inte. Trots att det var vårdagjämning igår, och man kan - om man är lagd åt det hållet - undra var den håller hus? Varför vi har vit materia som dalar ner över oss, samtidigt som vinden viner kall om öronen.

Men som sagt, jag tar det med en klackspark. Man får väl go with the flow. Tänka att manana, då blir det nog varmt och vackert.

Fast så här det det här med snön - när det snöar så sprids det sakramentskade vägsaltet ut över nejden. Och det är inte snällt mot hundtassar, det är det inte. Det svider och gör ont. Men det är inte det som Huliganen gnäller över, nejdå. Han hoppar runt på tre ben och försöker lyfta alla samtidigt - och mattes hjärta blöder. Sen slickar han ihärdigt på de ömma tassarna fast matte bevekande ber honom att låta bli.

Det är då hon gör det. Kommer på en idé. En jädrans dum idé, om man frågar Huliganen.

Strumpor?!? Inte vill en macho hund ha strumpor på sig. Inte ens om matte dök ner i sin strumplåda och  utan hänsyn ryckte åt sig ett par i bra kvalitet som det inte ens var minsta hål på. Dessa donerade hon givmilt åt sin lille kompis. Han var inte tacksam, kan jag säga. Men de satt kvar förvånansvärt bra.

Och jag får ändå säga att jag trots allt försökt göra strumporna så macho som möjligt, så att det inte skulle vara för genant för en Mycket Manlig Vovve.

Kolla bara! Vetflex med dödskallar på - hur coolt är inte det! Inte behöver man gnälla då?

Ship ohoj!

När våren vägrar att höra startskottet och komma ur startgroparna.
När suget efter clotted cream uppnått hittills oanada höjder.
När längtan efter det engelska gnager i ens själ.
När man behöver lite stärkande havsluft (nåja) i näsborrarna.
Vad gör man då?

When the urge after spring, clotted cream and that rather wonderful English quality of life  (and some strengthening sea air) becomes too strong to resist - what is a girl to do?

Det fanns bara en lösning. Att likt en vikingahord hemsöka Bath och Sue som mycket modigt hälsade oss välkomna. Nu är det så att Bath inte direkt ligger vid havet (sånt vet man om man kan geografi. Det kan man inte, men nu är det så). Men det finns en kanal. "Vatten som vatten" sa vi och bosatte oss på en pråm, vilket äventyr!

There was just one thing to do; to haunt Sue like a hoard of vikings. She very bravely and very warmely bid us welcome. Bath is a beatiful place, but not exactly on the coast. If you - like me - is a geographical ignoramus, this migth come as a surprise. However, we solved the sea-air question by staying on a canal boat - after all, one water is as good as another.

Båten var mycket fiffigt arrangerad och vi sov liksom i lager på varandra, men det fungerade utmärkt. Vi hade öppen spis! Visserligen var veden fuktig, så vi eldade mest braständare (de där paraffin-grunkorna), men i sann scoutanda sa vi hurtigt "eld som eld". Och så länge man har gott sällskap, prosecco och underbara ostar klarar man sig utmärkt. Det gungade första natten, och somliga som kände ansvar drömde att vi slet oss och hamnade i Rumänien med pråmen. Lyckligtvis kan jag rapportera att Rumänien fortfarande är Terra Incognita för mig. Det enda obegripliga språk jag hörde när vi öppnade luckan var ankornas kvackande - och till och med det förstod jag. "Hit me' bröd" sa de.

The boat itself was very cleverly constructed; we slept in some kind of layers, but it worked really well. And the brisk sea-of-a-kind air gave us the chance to try that very British thing; a hot-water bottle! Oh, I do feel that we in Sweden are so much poorer for not having those. We did have a fireplace. And damp wood. But in a true girl scout-spirit, we made a fire of firelighters, and then we had prosecco and scrumptious English cheese and were very happy indeed. The first night was quite windy, and The Responsible One dreamed that the boat un-moored itself and we ended up in Roumania. I am happy to report that Roumania is still Terra Incognita to me.

Vi kom sent fredag kväll och åkte söndag eftermiddag, så det gällde att vara effektiv! Och det var vi. Vi gick ut hårt med the Roman Baths, som är ett atmosfärrikt ställe, man bara önskade att man fick bara i poolen. Sen måste man ju dricka te på The Tea Emporium. Det kan hända att man måste äta lite lemon drizzle cake också. Det kan det. Sen var det strosande runt i Bath. Det var magiska ögonblick när man, såsom varande en Austen- nörd, upptäckte att oj, nu är jag på Laura Place! "our cousins in Laura Place" sa jag och drömde mig bort till Persuasion. Sen var det garnaffärer. Och ganska fantastisk tygaffär. Till och med jag blev så till mig att jag köpte tyg. Det är tur jag har en syster som syr.

The visit was but a short one, so we had to be efficient! Culture! Like the Roman Baths, a lovely place with a very good exhibition. Tea at the Tea Emporium. Well, and some lemon drizzle cake (when I write "some" I mean a HUGE piece of lemon drizzle cake...mmmm....). We pottered round Bath - I am dedicated potterer. And suddenly I found myself in Laura Place!! THE Laura Place from Persuasion. I am a true Austen fan, oh yes. And there was yarn. And a lovely fabric shop, where even I got carried away and bought some fabric. Fortunately I have a sewing sister...

Och sen!! Pukor och trumpeter. Sue hade planerat en särskild upplevelse för oss, nämligen ett riktigt Afternoon Tea på The Royal Crescent Hotel, ett hotel som är så förfinat och förnämt att det inte ens finns en skylt som talar om att det är ett hotell. Vi satt i öronlappsfåtöljer vid den sprakande brasan och höll på att ramla baklänges när vi såg vad som ingick i A Traditional Afternoon Tea; små ljuvliga snittar. Hembakta scones. Bath buns. Fem (5, fünf, cinque) små bakelser. Per man!! Det var där vi mötte vårt Waterloo, jag skäms att säga det, men vi klarade inte av att äta upp allt, fast då fick vi det elegant förpackat med oss hem. Det var inte bara kakorna, det var hela atmosfären som gjorde detta till en verkligt speciell upplevelse. Tack Sue!

And then! Tadaa!! Sue had planned a very special treat for us, a proper Afternoon Tea in a very refined hotel, The Royal Crescent Hotel. It is, in fact, so refined that there is not a sign, only a doorman. We had  our tea in a wonderful lounge by the fire - and that tea, well that was where I met my Waterloo. I never thought I would be beaten by cake, but I was! It was a sweet and delicate defeat - and they very graciously made a box of the victorious pieces of cake so that we could bring it back to the boat. It was a wonderful experience, and I am truly very grateful.

Nästa dag styrkte vi oss med en underbar och hälsosam frukost; Dorset Apple Cake med clotted cream. Vi behövde styrka oss, båtbatteriet laddade ur sig under natten, ett faktum som det beklagade med ett ihärdigt och sorgset pipande. Det kan vara så, apropå clotted cream, att somliga i sällskapet är lite fanatiska. Nåja, andra var mer fudge-fanatiska så det jämnar ut sig.

The next day, after having had a somewhat noisy night (we believe the boat battery was uncharged and it certainly didn't like it, so it beeped in a rather sad way) we had a healthy and nutritious breakfast; Dorset Apple Cake and clotted cream. A girl can't have too much of clotted cream, at least not this one. Another member of the party is more of the fudge kind of girl, well each to her own taste I'd say.

Sen var det en annan högtidsstund! Vi var på visning på Jane Austen-museet, vilket var litet, charmigt och intressant. Vi läste på om hur man använder sin solfjäder för att lämna budskap, vi hörde om Jane och hennes syskon och vi hamnade i utklädningshörnan. För vuxna! Det går ju inte att motstå, äntligen fick man klä ut sig lite. Nu inser jag att jag riskerar att förlora all trovärdighet som seriös vuxen, men jag måste bara visa upp oss i all vår elegans. Tyvärr har jag inget foto av Ellenmamman, de fastnade bara i hennes iphone, men tro mig - hon var lika vråltjusig hon med!

After that there was another Memorable Moment - the Jane Austen exhibition. A lovely and informative little museum, where we read about the language of using ones fan, we heard about Jane and her brothers and sister - and then! There was an opportunity that couldn't be missed, to dress up in hats and dresses and scarfs... I do realise that by publishing these photos no-one will ever take me seriously again, but the truth must come out! Unfortunately there are no photos of the Ellenmother, but trust  me - she was equally elegant.

Nu hade vi kommit in i andra andningen och fyllda av historiens vingslag tog vi oss till Holburn-museet. Där finns en trevlig restaurang, och ni kanske inte tror oss - men vi åt inte kaka! För att bevisa detta presenterar jag härmed Bevis 1A "sallad". Mycket god - och troligtvis just vad jag behövde... Sen gick vi på utställningen. Min mor brukade duka vackert. Jag har minsann brutit servetter i mina dar; Biskopsmössor, Franska liljor och Solfjädrar. Men det är ju inte ens i närheten av det här, får jag erkänna.

We were now in the true historical spirit and went to the lovely Holburn museum. With a charming restaurant. You may not believe this but we did not have cake. I give you exhibit 1A - "a sallad". And not just any sallad, no a really delicious one. We then went on to the exhibitions. My late mother used to set a really  nice table and we did use to fold the odd "Archbishop's Hat" or "French Lily" or "Fan" - but nothing of this kind. Isn't it amazing? Made of folded napkins.

Sedan var det beklagligtvis dags att bege sig till flygplatsen. Där lyckades vi med konststycket att trots att vi var i god tid nästan missa planet. Fast det gjorde vi inte, och det var ju tur. Trötta men väldigt, väldigt nöjda nådde vi sedan hemmet, där maken och Huliganen tog emot. Det viftades på svansar. Det kramades. Och vi drack te och provade lite av den där bättre-än-sex-chokladen som jag köpt med mig hem. Teet? Ja det serverades i min alldeles egna Jane Austen-tekopp. Ända sedan jag första gången besökte Sue och vi drack te på the Abbey Tea Rooms i Glastonbury i världens vackraste tekoppar har jag letat efter självaste Tekoppen. Ibland tror jag att jag mest uppskattat jakten, utan att verkligen vilja finna den. Men den här är nära. Mycket nära. Teet smakade utmärkt - och det gjorde chokladen också!

And then we had to head back to the airport, where we, although we were in ample time, nearly missed the flight. But we didn't. And really tired but gloriously happy and grateful, we reached home. Where the Husband and the Hooligan waited. One of them wagged his tail furiously, the other one gave me a good long hug. And then we had tea and tried some of the better-than-sex-chocolates I had brought back from Bath. And the tea was served in this, my very own Jane Austen tea cup! Ever since I visited Sue the first time in 2004 and we had tea in the Abbey Tea Rooms in Glastonbury where they had lovely rosy tea cups I have been looking for The Tea Cup. I think I more enjoy the hunt than really wanting to find it - but this is very, very close! And the tea tasted lovely...and so did the chocolates!

Thank you Sue!

Livets skiftningar

Det är olika, här i livet.

Vissa dagar bor man på en pråm i Bath, man äter Dorset Apple cake och påskliljorna (eller daffodilerna, som vi globetrotters säger) blommar.

Dagen därpå är det dubbla vantar, iskalla vindar och det väntas 30 cm snö (och storm! låt oss inte glömma snöstormen!) under veckan.

Ja, jag vet ju vad jag föredrar.

Det kommer fler bilder och mer hågkomster, jag ska bara tina upp lite först.

Habemus Hampum

Maken satt och tittade på nyheterna igår - själv kastade jag bara en frivolt förströdd blick för jag skulle ut på galej, te med Ellenmamman minsann. Jag hörde dock hur maken belåtet muttrade när han hörde den latinska nyheten habemus papam. Röken hade svävat vit. Den nye påven var vald. Det är fint, det. Latin och allt. Maken mös förnöjt, nog mer på grund av det språkliga än det kyrkliga.

Sen kastade han en blick på Huliganen som belåtet rullat ihop sig på mattan.

- Habemus Hampum! utbrast han ännu mer förtjust.

Var det rätt? Maken sprätte deklinationer och kasus omkring sig, som vore det konfetti på ett rejäl nyårspartaj. Men jo, han kom fram till att så måste det vara. Vi har en Hampus. Ingen kan invända mot det.

Huliganen öppnade ett sömnigt öga och man såg att han tänkte att a) det är väl klart att det är mer viktigt med habemus hampum än vilken påve som helst, och b) det är ju en definitionsfråga det där, vem som har vem så att säga.

Maken rasslade runt lite mer med sin latinska hjärnsynaps och sa kärleksfullt Hampus Hamporum. Hampusarnas Hampus. Eller kanske man kan läsa det som "den främste bland Hampusar"?

Nu nickade Huliganen belåtet. Jo så är det, var sig det är på latin eller skånska.

Om mord

Maken och jag var på bio, det har inte varit läge för några käcka utomhusaktiviteter precis. -5 grader och snö?! Vad är det för sätt?? Ja då får man roa sig på andra vis, och då blev det bio. Vi gick och såg den nya Maria Lang-filmen Mördaren ljuger inte ensam. Nä, det var ju ett som var sant, det ljögs både hit och dit och jag får säga att polisarbetet... var det verkligen så...så... godtyckligt då på 50-talet?

Jag har i min ungdom läst alla (tror jag) Maria Langs deckare, och såvitt jag minns så gillade jag dem, i all synnerhet de första, där Puck Bure var med. Och jag får nog säga att jag tycker att Tuva Novotny gjorde sig bra som Puck. Sen var det ju många vackra femtiotalsklänningar också, vacker sommarnatur och sol! (sa hon längtansfullt). Men jag kan inte påminna mig att Ejnar Bure var så, tja, hunkig av sig? Att han hade behov av att visa upp sin bringa i tid och otid? Eller att Christer Wijk var så svår på fruntimmer?

Sen dog ju folk som flugor, där på ön. Men på ett väldigt rart 50-talssätt, så det var nästan lite idylliskt det hela. Men jag vet vem jag skulle gjort till mördare, för att inte tala om offer; herregud, den stackars Ann, Rutgers fru - det enda hon fick göra (mer än att bli bedragen och vara iklädd pärlhalsband) var att laga mat, servera drinkar i biblioteket och diska. Hade jag fått skriva manus hade hon raskt avpolletterat både en och två av de lata gästerna. Då hade det ju blivit mycket mindre disk också.

Detta är inte Köpenhamn

Vi hade en plan, kemistiska dottern och jag. Medan våra respektive bättre hälfter ägnade sig åt tentaplugg skulle vi strosa runt i någon trevlig stad, kanske fika lite, äta lite lunch - ja jag såg även för min inre syn ett litet glas champagne. Eller två. Man ska inte snåla.

Efter att ha planerat lite till kom vi fram till att Köpenhamn vore väl trevligt, en solig vårdag? (Även om vi kanske inte tänkt oss en solig vårdag med arktiska vindar). Ja det var en utmärkt plan, en sån som man kunde vara stolt över! I all synnerhet den där bubbel-vinklingen kände jag var ett genidrag.

Men så skulle dottern delta i en konferens i Finland och prata om Viktiga Kemistiska Frågor. Inget fel på det heller, i alla fall inte om man gillar kemi. Vissa gör ju det. Har jag hört sägas. Fast nu lyckades dottern få med sig någon liten elak finsk bacill när hon åkte hem, så vi fick skrinlägga Köpenhamnsplanerna. Då blev plan B en sväng i Kristianstad. Dock visade sig de Finländska Bacilljävlarna (pardon my French) vara av Ytterst Elakartat Slag, så det blev inte Kristianstad heller.

Rådig som jag är fann jag dock på råd. Det blev en sväng på stan med syrran och det var alls inget dåligt alternativ! Det blev lite shopping, lite te och lite morotskaka så det gick rakt ingen nöd på mig.

En sväng på torget blev det också. Så nu har jag en tulpanbukett på köksbordet. 25 kronor vårkänsla!

Det var kanske att ta i?

Det var kanske mitt fel, menar jag. Mitt fel att arktiska isvindar nu viner över Sverige så att öronen nästan fryser sönder och man har mössa, halsduk och dubbla lager vantar på sig. Det är lurigt, det är det. Sitter man inne och tittar ut så ser det ändå rätt soligt och liksom vårigt ut. Och vår det förknippar man ju ändå med en eller annan plusgrad, så så kanske man tror att man helt aningslöst bara kan kila ut med en enkel jacka och eventuellt en vårig schal på sig. Fel! Man är som Mors lille Olle i visan; solsken i blick förvisso, och med rosor på kinden. Men då är det köldrosor vi talar om. Och det är inte läpparna som är blå av blåbär, utan av kyla.

- Och detta ska vara mars!! utropar man bistert. Fast sen kommer man ju att tänka på att det precis så här mars är. Opålitlig liksom. Svindlande vacker vissa dagar, och isande hånfullt kall andra.

Fast nu håller jag ju på att tappa tråden. Det här var ju menat som ett förlåt-mig-jag-begrep-inte-bättre-inlägg från min sida. Jag borde ha förstått att man gör inte så. Man ska tänka sig för före - och då är det ju just det där "före" som är så förbålt svårt.

Men det var nog till att ta i. Tänka att "nu går jag och köper mig en ny cykel, nu är det ju ändå dags att börja färdas per tramp-metod till jobbet igen". Till yttermera visso köpte jag ju dessutom en piffig sak i klara vårfärger - har man cyklat svart cykel i 20 år, så har man gjort sitt på den fronten känner jag. Det var nog det, det var nog det där våriga turkosa som blev nådastöten. Förlåt!

Nu får man sno på!

Jag har, som jag skrivit förut, en mycket snäll och begåvad syster. Och därför kan det hända sig att man alldeles en vanlig vardag kommer hem och hittar ett litet paket till sig själv. Jag gillar verkligen överraskningar och spontana presenter, det gör jag. I all synnerhet som man hittar något så fint som det här inuti!

Syrran har alltså smitt (eller ska det heta "smidit"? Det ser konstigt ut det där med "smitt" får jag säga)  en schalnål till mig - alldeles perfekt eftersom jag gillar schalar! Den är jättefin, en hamrad oval med en "pinne" med runt huvud.

Så bra! Och jag vet ju precis vilken schal som den kommer att passa på, som pricken över i:et!

Nu får jag nog bara sätta lite fart på stickorna...