Allt är relativt

Om man tycker att Huliganen ser lite, tja, dämpad ut i förra inlägget så kan jag meddela att det var ingenting mot hur han såg ut i morse när han insåg att matte tänkte förnedra honom igen med att ikläda honom strumpor.

Där kan vi tala om all-time low. Att man kan hänga så mycket med en liten kort svansstump är snudd på ett biologiskt fenomen i likhet med jungfrufödsel.

Att matte påtalar att om man nu är så j-a envis och slickar på sin ömma trampdyna hela tiden så får man skylla sig själv, ja det var ett totalt meningslöst argument i Huliganvärlden. Ett såkallat icke-argument. Han var inte imponerad. För övrigt skyller han aldrig sig själv, lät han meddela.

Vi är också förbi stadiet där klisterlindor med dödskallemönster hjälper.

Nåja, matte är i alla fall glad att hon numera är så pass mycket smalare att hon rätt lättvindigt kan åla sig in under matsalsbordet för att applicera de förhatliga persedlarna.