Läsaren varnas

Det finns ju tillfällen när man kanske inte är på humör för kvasifilosofiska funderingar. Om man inte är det just nu, kanske man ska gå ut och brygga sig en kopp te, läsa tidningen, skura golvet, lösa en differentialekvation eller något annat påtagligt nyttigt. Jag känner nämligen att jag just nu bondar lite extra med min inre filosof.

Dagen inleddes nämligen på ett utmärkt sätt; Huliganen och jag drog iväg ut till Kungsmarken, där den lokala golfklubben håller hus. Nu är det ju snö och frost och kallt, så det är inte så många som jagar den lilla bollen och då kan man i godan ro spankulera runt. Vilket vi faktiskt gjorde även igår, maken, sonen, Huliganen och jag, då tog vi de första nio hålen och traskade runt, solen sken och det var jätteskönt. Huliganen var i sitt esse - hela flocken samlad! Där hade han verkligen fått till det!

Idag var det sämre med att valla in flocken, såväl son som make slumrade sött när vi gav oss iväg. Faktum var, att förutom en hare, var det bara jag och Huliganen som njöt av tillvaron på golfbanan. Något lite kanske detta hade att göra med att klockan var sju på morgonen. Folk har ju en märklig förkärlek för att ligga och dra sig i sängen på helgmorgnarna.

Kungsmarken är en bra bana för att filosofera lite; där finns lämningar av stenåldersåkrar, järnåldersgravar, en gammal ärkebiskopsborg, rester av hålvägar ner till vadstället - ja det är helt enkelt knökfullt av Gamla Saker. Och det vet ju alla (åtminstone de som är gifta med maken) att Gamla Saker, det är liksom the cat's whiskers. Pricken över i:et. Meningen med livet. Något som jag finner mycket trösterikt ju mer åren hopar sig över mina skuldror.

Vi promenerade. Jag funderade på de gamla stenåldersmänniskorna, tänk vad de hade blivit förvånade om de sett vad nutidens människor ägnar sig åt på deras åkrar. Eller den gamle ärkebiskopen, nog hade han undrat vad det var för konstiga riter man ägnar sig åt i modern tid?

Så småningom kom vi ner till den lilla sjön, just där det finns rester av en gammal hålväg och där vadstället var förr, när man skulle upp till ärkebiskopen för att se om han hade kaffepannan på. Solen gnistrade i isen på sjön. Det skimrade i istapparna vid avrinningstället och kaveldun och gräsvippor avspeglade sig fint i motljuset. Då tänkte jag:

- tänk om jag hade haft kameran med mig!

Men sen! Sen tänkte jag (och håll i er nu, nu kommer det filosofiska):

- nej minsann, man ska inte bara leva genom en kameralins! Man ska leva här och nu, njuta just precis här, i denna stund.

Ibland känns det ju som att saker liksom inte finns, om man inte lägger ut en bild  ögonaböj på facebook. Eller ett foto i bloggen. Det är inte det att jag inte älskar foton, för det gör jag - men man kan ju också uppskatta saker liksom au naturel.

Fast för säkerhets skull har jag ändå satt kameran på laddning.