Utflykt med förhinder

Man vaknade till en strålande morgon! Då går man såklart på morgonpromenad, och det är uppiggande för livsandarna. Förvisso var de redan pigga, för igår var vi på påskmiddag hos systersonen, och det var rasande trevligt. För första gången i mitt liv har jag ätit en vegansk middag och det var verkligen gott och spännande. Bara en sån sak som att jag ätit alger! Nu finns det säkert folk som lite blasé säger att "pah! alger det äter jag ideligen, ideligen" och det kan så vara, men jag har aldrig ätit det förut. Men nu, nu har jag inträtt i algätarnas skara. Då känner man sig lite mer världsvan, med lite mer savoir faire, så att säga. Och det kan jag säga, att jag kan behöva all såväl savoir, som faire.

Nu var det också så att man var rejält mätt efter gårdagen, så lite motion kunde vara välbehövligt. Maken skulle plugga, så honom fick man inte med sig, utan jag ringde syrran som medgörligt ville följa med.

- Vi ska åka till Rövarekulan, sa jag som kände mig äventyrlig och likt Sven Hedin ville utforska nya trakter. Jag tror nämligen jag aldrig varit där, inte i modern tid i alla fall.

- Vet du var det ligger, frågade syrran försiktigtvis då, och det försäkrade jag att jag gjorde.

Jag vill fortfarande hävda att jag vet var det ligger, i alla fall i ungefärlig rikning, men nu har Vägverket i sin outgrundliga vishet bestämt sig för att bygga om rejält vid E22:an och den väg som jag ville köra in på, den fanns inte där?? Himla klåfingrigt att bara flytta på saker som låg så bra där de låg tycker jag. Så då körde vi lite på måfå, ända tills besinmätaren började klaga och då såg jag mig ingen annan råd än att köra hem efter den plånbok som inte befann sig där den borde, utan låg hemma till ingen nytta. Typiskt plånböcker alltså.

Sen hade vi tappat lusten för Rövarekulan så då åkte vi ut till Järavallen i stället. Vi traskade runt i skogen. Och det var klarblå himmel och jag älskar verkligen att se trädkronorna avteckna sig mot en vårvinterhimmel! Så väldigt mycket mer tilltalande än en tråkgråregnig februarimulen himmel. Tycker jag alltså. Inte för att jag vill pracka på folk mina åsikter, vill man ha gråmulen himmel och regn på tvären så är det helt ok för min del, bara jag slipper. Det gjorde jag idag.

Om trädkronorna pekade uppåt så fanns det ju annat fint att titta på nere på marknivå. Sånt som är fyrbent till exempel. Syrran är ju visserligen inte fyrbent, det kan man inte påstå, men man kan titta på henne med.

När vi traskat rundan runt ville vi inte åka hem, det var så ljuvligt väder. Och dessutom blåste det inte, ja det är så man knappt tror det är sant. Annars blåser det alltid här, så att hårtestarna viner kring öronen på en.

Då kunde man ju faktiskt tänka sig att gå lite nere vid havet också. Hundarna var inte svårövertalade.

- Följ mig! sa Huliganen som tydligen övertagit rollen som Sven Hedin. Med bestämda steg ångade han iväg mot outforskade nejder.

Vi följde! Och såg havet! Och främmande kontinenter vid horisonten! Danmark, alltså, exotiskt så det förslår.

Huliganen rände rakt ut i vattnet så jag tänkte att nu ska han nog traska hela vägen till Danmark. Och jo för all del, Lundåkrabukten är ju rätt grund... men som tur var besinnade han sig. Grund eller ej, så är ju  västgötaspetsarna inte direkt kända för sin imponerande benlängd, och det kunde ha blivit lite väl djupt för honom.

Zoya höll sig mer på land, hon ville nog inte få saltvatten i frisyren tror jag.

Så det blev kanske inte Rövarekulan, men det blev en väldigt trevlig promenad ändå tycker jag. Och nog kändes det extra skönt att se bevis på att våren nog ändå snart är på gång. Isen kommer snart att vara ett minne blott.