Måndag

Efter en mycket behaglig helg drabbade måndagen en med full kraft. Det var inte bara måndag, det var måndag av måndag:iskaste slag. Efter att ha tampats med eu-byråkrati hela dagen kröntes arbetsdagen med att jag bet sönder en tand. Nu har jag ju en son som studerar till tandläkare, men jag tror inte han ännu har nått stadiet att laga tandkronor som smulats sönder? Det får nog bli en tripp till den lokale tanddomptören.

Efter denna arbetsdag kan man ju tro att man skulle åka hem och sjunka ner i soffan, klappa Huliganen och låta maken passa upp på sig. Men så gjorde man inte! Nej man åkte hem, sörplade i sig grönsakssoppa och åkte sedan och tittade på fotboll. Ibland tror jag inte jag är riktigt klok. Makens favoritlag Halmia mötte nämligen Lunds BK. Det var inte riktigt så att folk sprang benen av sig för att komma och titta, det vallfärdade inte fotbollsentusiaster i stora skaror till Klostergårdens IP. Det var vi. Och 346 andra - och då var inträdet gratis. Fast nu ljuger jag, det var ju ett antal fotbollsspelare också, samt en domare och några linjemän. (Märker ni hur jag obehindrat svänger mig med fotbollstermerna? Medge att ni blir imponerade!)

Jag promenerade in och satte mig ner och tittade mig sakkunnigt omkring mig. Man är väl en van fotbollsåskådare. Så sent som för ett år sedan var jag ju i Halmstad och tittade på Halmia. Men sen slog mig tanken "herregud hur var det nu med offside-regeln?!". Den hade jag ju totalt glömt bort. Nåja, det fick gå som det kunde, offside eller ej. Det var ett himla sparkande hit och dit och vimsigt var nog det ord som kom för mig. Men sen, mot slutet av första halvlek gjorde ändå Halmia två mål! Så sedan stod 1-1, jo för man bör nämligen inte göra självmål. Jag må ha bristfälliga kunskaper om offsideregeln, men så mycket vet jag i alla fall.

Bakom mig hade vi några Halmiasupportrar som hade synpunkter på det mesta. Domaren i synnerhet och man förstod att om bara spelarna gjort som de sa, så skulle målen trilla in på löpande band. Några rader längre fram satt LBK-suppportrarna, och de hade lika mycket synpunkter, fast åt andra hållet så att säga.

I början av andra halvlek tjongade Halmia in 2-1 målet (eller 1-2 om man nu är LBK:are). Sen blev det att bita på naglarna, och när domaren inte blåste av efter 90 minuter, utan lät spelet gå vidare ända in i 96:e minuten trodde jag att gentlemännen bakom mig skulle bryta samman, i all synnerhet som pressen mot Halmia-målet var stor. "TIDEN, DOMAR'N, TIDEN!!!" vrålades det. Och så äntligen blåste han av och Halmia vann och alla var lyckliga, inte minst maken. Trots att han ogillade noterade att Halmia fortfarande inte har fått tillbaka sina vita revärer på byxorna. Historieläsa vandaler, ja jag säger bara det.

Inte minst lycklig var jag, som ville åka hem. Inte bara för att det var lite kallt, men för att hemma väntade något som Maja generöst skickat till mig; tyg i härliga höstfärger. Med ett grönt kort! Kan det bli bättre? Tack! säger jag. Det ska bli väldigt roligt att fundera ut vad jag ska göra av dem.

Så man får säga att måndagen gjorde bot och bättring på slutet!

Borta bra men hemma bäst

Nog för att det var väldans trevligt att vara i Grekland förra helgen, men jag får ju säga att en vacker hösthelg hemma i Skåne, det är inte dumt det heller!

Helgen inleddes förträffligt med att maken och jag i fredags ät kalvlever Anglaise. Och äter vi kalvlever... ja då äter Huliganen kalvlever, så är det bara, och så ska det vara tycker Huliganen. Hörde jag någon muttra ordet "bortskämd"?

Sen vaknade vi till en strålande lördagmorgon! En sån kan inte kastas bort genom att promenera hemmavid, nej Huliganen och jag åkte ut till Rögle dammar för att andas lite frisk luft. Nu visade det sig att det var inte bara vi som fått samma goda idé, massor av fiskare ville också ut i naturen. Rögle dammar är nämligen också ett sportfiskeområde. (Lite konstigt tycker jag det är att man först planterar in fisk och sen fiskar upp den, men var och en har sin hobby, tänker jag tolerant).

Nu är det som det är med såna som fiskar, jag tror de vill ha lugnt och fridfullt. Jag tror inte de uppskattar om det kommer ångandes en Huligan som tjoar - VAD GÖR DU, FISKAR DU LAX? JAG GILLAR LAX!!

- Kan du vara tyst och stillsam? frågade jag, och insåg redan medan jag sa det att det var ju en himla dum fråga. Huliganen försökte se änglalik ut, men lyckades väl sisådär. Han såg mer ut som sitt vanliga, glada och icke-stillsamma jag.

Alltså promenerade vi på andra sidan vägen, på det som en gång varit en gammal soptipp. Nu är det långt ifrån soptipp, utan ett litet strövområde. En alldeles underbar morgon var det, det tyckte både Huliganen och jag.

Vissa hade dock kommit till vägs ände... .och det är ju lite sorgligt, men jag tänker att även en liten skogsmus nog har uppskattat den fina sommar vi haft. (Det var inte Huliganen som skrämde ihjäl honom, det vill jag ha sagt).

När vi hade gått och gått och tittat på utsikten och haft oss, ja då åkte vi hem och åt frukost, hungriga som vargar.

- Sjön suger, sa vi förnumstigt och struntade komplett i att vi inte varit i närheten av någon sjö. Frukost vill man ha, oavsett om man varit i närheten av det våta elementet eller ej.

Därefter cyklade maken och jag ner till stan. I Stadsparken var det Skördefest, så då åkte vi dit och tittade på grisar och kallblodshästar med ljuvliga hovskägg och svamp och pumpor och honung och äpplen och - tja det mesta faktiskt. Lite honung, lite svamp och lite ost följde med hem, så nu har jag kantareller i frysen. Tur det, för det har inte blivit plockat minsta lilla svamp av maken och mig i år.

Ja livet känns bra - inte minst eftersom jag faktiskt avslutat ett projekt! Jag har strängt sagt till mig själv att det blir inget syende förrän åtminstone schalen är klar. Och nu är den det, och ligger på blockning. En sommarschal är det så den borde väl ha varit klar tidigare kan man tycka, men min handarbetskalender följer tydligen en helt egen tideräkning.

När jag skärskådade schalen hittade jag ett fel. Ärligt talat så visste jag att det fanns ett och annat misstag, men det hör till. Nu hittade jag ett nytt! Fast jag tror det är ok, det med. Ingen vill väl vara perfekt? Eller, det kanske man vill, men i alla fall jag är inte det. "Fort men fel" är min devis. Och ibland blir det inte ens "fort", men lite fel brukar det bli. - Äsch ingen kommer att märka det, tänker jag sedan lättsinnigt, och jag tror faktiskt inte att någon gör det.

 När väl schalen låg på blockning kunde jag börja plocka bland tygerna igen. Det kändes bra. Ett nytt litet projekt hade jag på gång, och det var lite nervöst för det innebar att jag måste sy i blixtlås!! Ja, jag inser att för den vana sömmerskan är detta inget som man ligger sömnlös över. Man syr i blixtlås på löpande band och rycker bara lite nonchalant på axlarna. Själv fick jag dock bita samman och hålla tungan rätt i mun.

Innan vi kommer fram till det färdiga resultatet vill jag bara visa utsikten från mitt syfönster - nog blir man lugn i sin själ när man tittar ut över äppleträden? Tillräckligt lugn för att våga sig på ett blixtlås i alla fall.

Och voila! Hjälpt av äppleträden blev så det färdiga resultatet en liten necessär där jag har mina virktillbehör. "Mycket enkel att sy" stod det i mönstret. Och det var den. Alla sömmar tål inte att synas närmare i sömmarna ska jag väl säga. Blixtlåset sitter dock på plats och rosenmöstrad är den. Allt blir liksom lite bättre med rosor. Men jag ska erkänna en sak; i mönstret beskrevs det hur man sneddade av hörnen för att få en fyrkantig liten necessär. Jag måttade och sydde och klippte av hörnen. "Blir det här rätt?" funderade jag sedan, för den såg liksom lite platt ut? Och nog blev den platt alltid; hörnen skulle sys av på ett helt annat vis! Men jag fifflade till det också. Mäkta nöjd är jag.

Sedan har helgen fortsatt i samma goda stil; idag gick morgonpromenaden nere vid Höje å, det var fint det med! Maken och jag har höststädat lite i trädgården, burit in utemöblerna till exempel. Det känns lite vemodigt, det gör det. Men rätt vad det är, så är våren här igen, våren följer nämligen sin egen kalender och det är bra. Nu är det höst, sen blir det vinter och sen kommer våren igen. Det känns tryggt, invant och bra. Jag gillar ju hösten, så det har jag absolut inget emot!

Lite golf blev det också idag, men bara en halv runda. Jag hade bråttom hem, för syrran och jag skulle träffas och sy lite. Det är väldigt trevligt att ha sin syster på så nära håll. Hundarna trivs. Vi trivs. Massor av goda råd fick jag och på gång är nu ett nytt fodral till mina virknålara. Det är inte klart ännu, så det blir ingen bild ännu, men det ser lovande ut!

Nu återstår bara det sista av söndagskvällen den här välsignade helgen. Vi har just ätit kvällsmat och snart är det "Bron" på TV. Lite virkning till det, en kopp kaffe och en av mina kardemummaskorpor som jag bakade igår. Det blir ingen bild på dem. Jag brukar inte baka skorpor och därför tänkte jag mig inte riktigt för när det stod i receptet att alla skorpor skulle delas på mitten innan man torkade dem. Jag borde ju ha insett att det liksom var horisontellt och inte vertikalt... så i stället för 50 små runda skorpor så blev det 50 små halvmånformade skorpor. Så kan det gå. Men de smakar kardemumma och kommer att sitta fint till kvällskaffet i alla fall.

Var det något mer? Tja det skulle väl vara en bild på Huliganen i så fall. En fjuttig Huliganbild i inlägget känns som lite för lite.

Jubileum. Mer eller mindre. Och en give-away

Det är är ju inte direkt en av Sveriges största bloggar. Tvärtom är det en ganska liten blogg, men jag tycker att det är roligt att skriva och den har givit mig mycket glädje. I drygt 4 år har jag hållit på och nu har jag minsann nått 1000-inläggsstrecket! Jag är djupt förbluffad över min egen ihärdighet, men bara det faktum att jag fortsätter att skriva inlägg efter inlägg om en hund och en make och en massa garn visar väl att jag gillar min blogg?

This is not one of the major blogs in Sweden, far from it! It does, however, give me much pleasure and I have been blogging for more than 4 years now, and I have also reached post number 1000! I am deeply amazed by my own perserverance, but the fact that I keep writing post after post about a dog, a husband and loads of yarn must show that I like my blog?

När man har jubileum så hör det ju till att man har jubileumsgåvor. Men vad skulle jag ge bort? Mina blickar föll på maken och Huliganen....hm..... men jag är ju faktiskt innerligt fäst vid båda och vill inte ge bort dem.

When there is a Jubliee, it's customary to give presents. But what should I give away? I looked at the Husband and the Hooligan....hm.... but since I am very fond of both of them, I really do not want to give them away.

Det uppenbara valet är garn; jag har två nystan av Drops Kid-Silk (75% Mohair, 25% silk). Varje nystan väger 25 gram, och jag tror att dessa två nystan räcker till en liten schal till exempel. Färgen är blå/turkos som ett grekiskt hav.

The obvious choice is yarn; I have two balls of Drops Kid-Silk (75% Mohair, 25% Silk). Each ball weighs 25 gram, and I do believe that these two balls will be sufficient for a small shawl, for instance. It has a blue/turquoise colour, like a Greek sea.

Alla gillar ju inte garn, så det får vara något att välja på; på gruvmuseet på Milos köpte jag bl.a. en gul citrin som hänger på en lädersnodd - jag gillar ju gult! Dessutom börjar det bli höst och då kan man behöva värma sig med lite te, så den som vill ha halsbandet får också ett hekto av Tehuset Javas Lundablandning, ett svart te med milda blomstertoner och en lätt smak av citrus (ja det är inte jag som är sådär poetisk, det står på etiketten).

Not everyone is fond of yarn, so there must be something for the non-yarny person. In the Mining Museum in Milos I bought a yellow citrine pendant on a black leather string - I like yellow! And since Autumn is here, you might want a nice warm cup of tea, so anyone who wants the necklace will also get a 100 gram of Lunda-Mixture, a local tea mix which is a black tea with rose petals and lemon peel.

Så vill man vara med och fira är det bara att lämna en kommentar, och glöm inte att skriva om du vill ha garn eller halsband/te - den omutlige maken kommer att dra de två vinnarna nästa söndag (den 6 oktober om jag inte har räknat fel på dagarna).

If you want to celebrate with me, please leave a comment, and don't forget to say whether you would like the yarn or the necklace/tea. The incorruptible Husband will make the draw next Sunday (October 6, if I am correct).

P.S. En bekännelse. Detta är inte inlägg 1000. Det är inlägg 1004. Jag hann inte bli klar i tid. Eller också babblar jag på för mycket och hann inte hejda mig innan, så kan det också vara.

I have a confession. This is not post 1000. This is post number 1004. I didn't make it in time. Or else I am gibbering too much and couldn't stop in time for the celebration. That might also be the case.

Tillbaka i verkligheten

Och "verkligheten" i mitt fall består i att jag förlägger saker, blir av med saker eller i största allmänhet ger ett allmänt vimsigt intryck.

Således inleddes morgonen med att jag helt plötsligt var av med såväl mobiltelefonen som ett usb-minne. Puts väck var de. Jag rannsakade mitt minne. Det ekade tomt. Jag hade nog behövt plugga in ett usb-minne i mig själv, företrädesvis ett med många gigabyte.

Sen funderade jag på om jag lagt dem i kylskåpet? Det har nämligen hänt att jag stoppat in såväl glasögon som diskhanddukar där, men vid en okulär besiktning befanns kylskåpet bara innehålla den sedvanliga röran av potatis, sambal oelek, yoghurt och lite annat.

Då letade jag på toaletten. I sovrummet. I halltrappan. Ja, jag gick rentav till ytterligheten att leta uppe på vitrinskåpet där jag, i en bättre liv, lägger nycklar, mobiler etc när jag inte behöver dem. Nu ska jag förvisso erkänna att det är kanske inte jätteofta detta sker, men hoppet är det sista som överger en så jag kastade en förhoppningsfull blick i riktning mot skåpet. Det enda som mötte min blick var lite damm.

Sen tittade jag i handväskan, men där hittade jag bara plånboken. Den var inte försvunnen, men det var ju bara en tidsfråga, det insåg jag.

- Min mobil! ylade jag då för maken, som trots att han hade lite bråttom för att hinna ut på en lerig åker och gräva upp det ena arkeologiska fyndet efter det andra, hjälpsamt ringde efter min mobil. Herregud, vilken bra idé! Varför kom inte jag på den? frågade jag mig retoriskt.

Men?! Det ringde ingen liten glad melodi någonstans i huset, det var bara tyst?

- Jag har glömt mobilen någon annanstans, nu är den puts väck och försvunnen från jordens yta! sa jag upphetsat, utan att ta någon som helst hänsyn till att jag hade burit ut den från köket för mindre än 5 minuter sedan och att den knäppeligen hade fått vingar och susat ut i en omloppsbana runt jorden på egen hand.

- Jag slog fel nummer, sa maken lugnt (jaja, han är lite gammeldags och ringde inte från sin mobil utan på den fasta telefonen där man måste knappa in nummerna), knappade lite på nytt på telefonen och si! (eller rättare sagt: hör!) då plingade det från matsalsbordet. Där låg den. Under en av makens arekologiska tröjor som han helt enkelt slängt ovanpå.

Så det var helt och hållet makens fel att jag (även) imorse framstod som en komplett idiot.

P.S. Maken (alias min egen Indiana Maken) är ingen däremot idiot. Idag har han grävt fram diverse fantastiska fynd, vilket kommer att avslöjas i en blogg nära er, när erforderliga undersökningar gjorts. Låt mig säga att de passar in i bloggens tema... men sen säger jag inte mer. Ni kan betrakta detta som en cliffhanger.

Om man vore Sven Hedin

...och om man då tänkte sig att man skulle ut och resa en liten stund, ja då packade man sin kamel. Sin tropikhjälm. En sherpa eller två. Sen ångade man iväg, med tåg och häst och det tog veckor och månader innan man kunde packa upp kamelen igen och liksom vara där. På plats. Förmodligen packade man inte själv, utan det gjorde nog någon underhuggare. Man slapp security checks och köer och väntande och boardingkort och taxis som var försenade. Man behövde inte portionera ut schampo i små uchsliga flaskor för att man enbart tänkte resa med handbagage. Ingen petade närgånget på en om det pep när man passerade igenom säkerhetskontrollen. Resväskorna var stora som en liten enrumslägenhet och man kunde gå in i dem, vilket ju kunde vara praktiskt om det var fullbokat på hotellen. Så på många sätt ett civiliserat och behagligt sätt att resa, det fick ta sin tid och själen hann med. Men det tog, som sagt, tid.

Tid är något som den moderna människan tycks ha en synnerligt snålt tilltagen ranson av. Då är man ändå tacksam för att man under en förlängd helg hinner iväg ett bra stycke med moderna transportmetoder. Till en grekisk ö.

Där tomaterna är solvarma och fabulöst goda. Där fiskarna ser märkliga ut, men smakar gott. Där bergen tornar upp sig. Där vattnet är kristallklart och fullt av småfisk. Där det är torrt och förbränt, men där bouganvillean blommar som besatt.

Där morgonpromenaderna längs havet är stillsamma och ensliga. Där klippstränderna är fabulöst vita och bjuder på fantastiska bad. Där man kan dricka vin medan man ser solnedgången färga himlen rosenrosa.

Där lerlagren ligger i färgsprakande lager och hela dagbrottet ser ut som en modern konstinstallation. Där man ser på fotoutställningar och besöker ett Mining museum som är fullt av vackra mineraler och märklig utrustning. Där apelsinjuicen är nypressad och aldrig har sett insidan av en tetrapak.

Där man skrattar jättemycket och hinner umgås med sina kollegor och där excelfiler känns oändligt långt borta. Där man (trots att man hävdar att man till sin natur är en Icke-badande Person) badar flera gånger i ett salt Medelhav - och njuter av det. Där man, medan vi väntade på transferflyget i Aten, hann ut till Cape Sounion och kände historiens vingslag vid Poseidontemplet högt uppe över havet.

Och då står man faktiskt ut med det moderna resandets oromantiska men tämligen effektiva fårskockskvalitéer.

Skulle ni någon gång råka befinna er i närheten av Milos - åk gärna dit! Antingen med båt, eller med flyg. Flyget är ett propellerplan som tar 37 passagerare och då känner man sig helt plötsligt lite mer Sven Hedinsk i sitt resande och tänker att det där med kameler, det är nog ändå lite överskattat?

Man fick kasta in handsken...

..imorse och ta vantarna på. 5 grader är liksom ingen temperatur som man ens kan låtsas att det fortfarande är nästan sommar. Nänä, det blev yllevantar så blev man varm om fingrarna.

Men jag tar det med jämnmod. Företaget firar jubileum av jubileiskaste slag och i helgen ska vi befinna oss i ett land där det just nu är 28 grader och sol. Det blir besök i ett dagbrott och lite konferens, men ett eller annat glas vin och kanske ett bad ska man nog kunna klämma in.

Maken och Huliganen får dock stanna hemma. - Det är nog ändå inte så kul, säger jag lögnaktigt, för att det inte ska kännas alltför orättvist. De ser inte ut att tro mig.

Jag är åter på tisdag. Om jag inte stannar kvar och njuter av kalkstensgrottor, blått vatten, vin och sådär. Ja jag får se hur jag gör.

Den som väntar på något gott...

...väntar alltid för länge! I alla fall om man vet om vad som väntar bakom hörnet. Nu är det så lyckligt (för mig i alla fall, för en upphetsad Huligan, han både märks och hörs!) att Huliganen faktiskt inte riktigt vet om vad som ligger på jobbet och väntar på honom. Jag har dock lovat att försöka ta med mig fyrbeningen till jobbet nu endera dagen, eftersom en av mina kollegor har en överraskning på lut. Jag har skrivit om honom förr, det är grabben som generöst köper tuggpinnar till sin kortbente polare, tuggpinnar som denna otacksamme racka raskt spottade ut så att matte fick skämmas rejält. Någon måste ju göra det, när Huliganen inte har vett att göra det själv.

Nu har kollegan varit och shoppat igen! Nya tuggpinnar av annan modell, och nu vill han att Huliganen ska komma och provtugga. Jag hoppas lite tyst för mig själv att dessa ska falla Huliganen på läppen, någon tacksamhet måste det väl ändå finnas även hos en liten egensinnig fyrbening?

Dock är jag helt säker på att det som kollegan dessutom hade köpt (ja det är en generös och hyvens grabb det där), det kommer verkligen att falla hunden på läppen. Eller rättare sagt, det kommer verkligen att sitta som en smäck i hundgapet. Kollegan har köpt en... en... en... tja något apliknande i plysch som ser ut som en lång plyschpinne med aphuvud! (-Jag tycker den ser obscen ut, sa en annan kollega, och det har hon verkligen rätt i, men jag tror inte att Huliganen associerar åt det hållet. Hoppas jag). Piper gör den också.

Jag förutspår att kontoret kommer att genljuda av ap-pip och fyllas av plyschinälvsludd inom en ganska snar framtid. All ackompanjerat av en upphetsad västgötaspets vokala utbrott. Däremot är jag lite mer tveksam när det gäller tuggpinnarna.

Morgonpromenad

Man vaknade och kände sig konstig. Hade man ont i huvudet? Nej. Hade man skavsår på alla tårna? Inte det heller. Hade man drabbats av en släng av böldpest? Kändes inte så. Men sen kom jag på vad det var. Jag kände mig... ja det känns konstigt att skriva det, men jag kände mig liksom lite pigg. Utvilad typ. Jag kastade en blick på klockan - eller rättare sagt, det gjorde jag inte alls, för jag har ingen väckarklocka, utan jag knäppte upp mobilfodralet och kollade tiden där. Strax efter kl 06.00. Såg ut att bli en fin morgon, en morgon för en promenad! Men vem skulle jag ta med mig? Urvalet är ju stort, a) en make, b) en hund. Båda sov. Gott. Jag låg kvar en stund till, man vill ju inte hetsa upp folk hur som helst, inte hundar heller. När jag visat hänsyn i ca 17,5 minut väckte jag Huliganen som ramlade ur biabädden, gned sömnen ur ögonen och förklarade sig redo!

Det var en vacker morgon - med solen som var på väg upp, med morgondimman som svepte in nejden, med ekar och blåklockor och dis och tuppar som gol. Ljuvligt helt enkelt. Någon kamera hade jag ju inte med, så det fick bli lite mobilbilder.

- Kamera? Vem bryr sig? frågade Huliganen retoriskt. - Det viktiga är väl att du har hundgodis med dig, vavava? Har du det??

Jo, det hade jag väl, en liten bit eller möjligen två. Fast inte fler än tre, någon måtta får det väl ändå vara. Huliganen såg ut att tänka att måtta, det är överskattat. Sen blickade han ut över nejden, för att se om det fanns en eller annan ko han kunde valla runt lite. Det fanns det dock inte, tyvärr. Vilket väl i och för sig var bra för den obefintliga kon.

Det han såg var i stället Lund i bakgrunden. Tittar man noga ser man lite höga hus längst bort. I närheten av dessa hus finns det ställe där jag tjänar ihop till den dagliga frolicen. Men nu är det ju lördag morgon, och då kunde jag befinna mig utomhus i stället, vilket kändes som en bra början på dagen.

Någon har slumrat in på mattan. Maken sover fortfarande. Men jag sitter här och känner mig lite pigg och redo att kasta mig över resten av lördagen!

Det som behövdes

En lugn kväll, det var vad som behövdes. Med årets första brasa. Med tänd rosenkopp, jag fick den av Sue när vi var i Bath och när stearinljuset inuti brunnit upp kommer det att bli en fin tekopp till mig. Än så länge fick jag dock dricka kvällsteet ur en annan kopp och det gick bra det med.

Efter en ansträngande natt var detta vad själen behövde. Lugn och ro. Nu var det inte så att jag slog klackarna i taket i natt direkt. Det var inte vin, män och sång som stod på programmet, nej det var åska och en åskrädd hund.

Jag tycker det blir värre och värre med Huliganens åskrädsla, och det slutade med att han och jag barrikaderade oss i badrummet. Inlindad i täcket rullade jag ihop mig på golvet medan Huliganen tryckte in sig bakom toalettstolen. Nu så här i efterhand kan man mest le åt eländet, just då kände jag mig som världens sämsta (och tröttaste) matte, en matte som inte kan få sin hund att känna sig trygg.

Alltså behövdes brasa, te, make och rosenkopp ikväll. Och en lugn Huligan som slumrade på mattan, han var väl också trött efter nattens påfrestningar. Nu hoppas vi på en åskfri natt.

Man ska aldrig säga aldrig

Jag har sagt så mycket dumt i mina dar. Egentligen kan man bli förbluffad när man tänker på mängden av knasigheter som forsat över mina läppar. Listan kan bli hur lång som helst, så jag tycker vi drar en barmhärtighetens slöja över den och välvilligt säger att det är ju tur att man växer upp, ändrar åsikt och i största allmänhet kan göra tvärtom mot vad man tidigare hävdat.

Bland annat har jag ju alltid sagt att Jag Är Inte En Person Som Syr. Jaja, jag var i och för sig inte en person som skulle ha hund, barn eller häst heller, och det är ju en rackarns tur att jag faktiskt har ('haft' i hästens fall) alltihop!

Sen råkade jag ju spontanshoppa en symaskin nu i somras. Men den skulle vara till...till... ja jag vet inte riktigt vad jag hade i åtanke, det var mer en sån där ögonblickets ingivelse. Gardiner, tror jag att jag tänkte. Lägga upp byxor, kan ha varit en annan tanke. Däremot hade jag nog inte tänkt mig att jag skulle ägna mig åt att sönderdela tyg i små, små bitar och sen sy ihop igen i större sjok. Sånt kräver noggrannhet har jag förstått. Tålamod. Fingerfärdighet. Tålamod igen. Berömvärda egenskaper allihop, och faktiskt inga som jag direkt besitter.

Men så var det ju det här med tyg... man kan bli lite besatt av tyg, har jag redan märkt. Ha-begäret slår skoningslöst sina klor i en. Så jag shoppade ju lite tyg när jag var i Bath, bland annat väldigt fint jultyg som ska bli bordstabletter tänkte jag mig.

Så då vände jag mig med förtröstan till syrran, som snällt bjöd hem mig på en instruktionsstund till sig. Hon trodde nog att vi pratade om några timmar, men ni som syr vet säkert hur det går när Sydjävulen griper en. 7 timmar senare åkte jag hem igen, trött men mäkta belåten.

Log cabin var det som stod på programmet. Jag fick själv välja bland syrrans tyger (hon har en eller annan bit kan jag ju säga), och sen satte vi igång!

Första steget var att skära remsor, 1,5 inch breda. Hur svårt kan det vara?? tänkte jag och svingade överdådigt med rullkniven.

Ganska svårt, visade det sig, i alla fall när jag skar. När syrran skar sa det liksom bara "svisch!" och sen var det klart. Nåja, det uppstod i alla fall inget blodvite när jag for fram, jag tröstar mig med det.

 Sen började själva syendet. Uppenbarligen kan man göra på många sätt, men nu skulle jag sy på papper. Efter mycket mätande kom den lilla mittbiten på plats och sen skulle den första remsan sys på. Jag sydde alltså i linjen som pedagogiskt hette "1". Sen sydde man "2" för att därefter gå över på "3". Dessemellan valde man tyg och färg och skar igen.

- Finemang, tänkte jag, nu förstår jag principen! Jag sydde snabbt (nåja) vidare tills jag kom till söm 7. Där stötte jag på patrull, i form av en vikt remsa som liksom sydde in sig själv på ett högst regelvidrigt sätt. Fram med sprättaren, som syrran förtänksamt lagt fram på bordet. Jag medger här och nu att jag, när jag såg den, tänkte "ha! sprätta, det är verkligen inget jag tänker ägna mig åt, jag syr rätt från början helt enkelt". Jaja, det var naivt, det förstår jag nu.

Sprätt, sprätt, sprätt och på't igen! Men vadnu? Tyget behagar halka runt?! Det här går ju inte, det förstår man ju. Jag kan säga som så här att sprättaren fick motion. Och det blev aldrig jag som sydde färdigt söm nr 7, den tålmodiga instruktören ryckte in. Tack för det!

Men sen ramlade det på, remsa efter remsa, söm efter söm. Det kan ha blivit lite krokigt och snett här och var, men jag är ju verkligen ingen petimeterraksömsfascist, det är jag inte.

Rätt vad det var, så var den klar! Min första log cabin. Ett stort ögonblick, och det tog inte mer än rätt många timmar.



Syrran, som är en förtjusande uppmuntrande och positiv syster, sa "så fin!" på just det rätta sättet. Och sen tyckte hon att vi kunde göra en grytlapp, om vi sydde en kant så att den blev lite större. EN grytlapp. I singular. Min hjärna var vid detta laget överhettad och hade aldrig pallat en log cabin till.

- Grytlapp? sa jag och funderade lite, men kom fram till att om någon skurkaktig individ fått för sig att använda min egenhändigt sydda lapp till något så plebejiskt och potentiellt nedsmutsande som att lyfta undan kastruller, ja då hade jag gett denne bov en rak vänster. Dessutom hänger mina grytlappar lite undanskymt i köket och där kanske ingen såg mästerverket?

En liten duk till gästrummet fick det bli! Den är quiltad och vaddad och sömmad på alla håll och kanter. Om inte detta är ett halleluja moment, ja då vet inte jag vad som ska till!

En av anledningarna till att det gick så bra, förutom att syrran är en sån tålmodig och bra instruktör, är att jag hade min egen lilla hjälpreda med mig. Han ägnade sig också åt tygrelaterade aktiviter, men han nådde nog mest det sönderdelande stadiet.

Starten

Hjärnan har gått varm idag - jag har tillbragt hela dagen hemma hos syrran och pillat med tyg. OK, vi har gått på hundpromenader. Druckit te. Men resten av tiden har vi suttit i hennes arbetsrum och jobbat och haft himla kul!

Det kommer ett mer regelrätt inlägg framöver, men jag har en söm att sy. En hjärna att vila. Lite mat att äta.

Jag kan dock avslöja att det blev mer än en fingertuta. Man kan också fundera på när en grytlapp inte är en grytlapp? Sen kan man dessutom fråga sig om det är så att söm nr 7 är förhäxad?

Jag återkommer i ärendet!

Dementi

Maken och jag satt allsköns ro och samförstånd och inmundigade balsamicokyckling och en crianza till det. Vi pratade om ditt, för att inte säga datt. Rätt vad det var frågade jag

- läste du mitt blogginlägg om Kåseberga?

Maken började se upphetsad ut och sen utbrast han

- du ljög i bloggen! Jag kommer inte ihåg vad det var, men det var en himmelsskriande osanning!

?? För att inte säga ?!?!

Jag tittade förvånat på honom, jag hade lagt ut några bilder från havet och Ale stenar, det finns väl inte så mycket desinformation att sprida om det (om man nu inte heter Bob Lind och tror sig sitta inne med Sanningen om Ale Stenar). Vad menade han? Vi plockade fram laptopen och maken läste bistert. Han hejdade sig raskt och pekade med ett darrande och indignerat finger på skärmen.

- Där ljuger du! Du skriver att vi drack äpplemust från Kiviks bryggeri, men det var från Sövdes musteri. Lögn således! sammanfattade han på ett sånt förnumstigt och överlägset vis att jag genast greps av en lust att sparka honom på smalbenen. Men jag är fredlig figur så jag undrade bara lite försiktigt om han inte tyckte att det var ett trevlig inlägg om en underbar eftermiddag?

- Ja, jo, föralldel, sa maken och fortsatte sedan omisstänksamt och aningslöst att klampa vidare i klaveret med att säga: - men jag läser inte på det viset, jag ser mig som din ständige korrekturläsare!

- Jaså minsann, sa jag på ett markant oentusiastiskt vis.

Ibland lever maken farligt. Det är tur för honom att jag är så förtjust i honom.

Näring för själ och kropp

Jag har känt mig lite hängig. Inte tillräckligt sjuk för att sjuk, så att säga, men tillräckligt för att känna att det nog vore bra att inte jobba. Alltså tog jag ut en semesterdag idag. Och jag måste säga att efter denna dag så mår jag så mycket bättre! Allt var liksom på bästa sätt; jag hann sticka lite. Solen sken och termometern visade definitivt sommartemperatur.

Så när maken kom hem från sin säkerligen makalöst intressanta föreläsning om materialitet och visualitet (tack gode gud för att jag var hemma och stickade), så tog vi hundarna och begav oss ner till Kåseberga.

Först skulle lekamen ha sitt, så jag traskade in på Als fiskrökeri och köpte rökt makrill och potatissallad medan maken och hundarna väntade utanför. Sen satt vi där, uppe på slänten med utsikt över havet och åt ovannämnda makrill och drack äpplemust från Kivik. Underbart. Det finns inget annat sätt att uttrycka det på. Det doftade hav och man hörde hur vågorna slog in - det är något oerhört rofyllt för själen att befinna sig nära havet.

Sen traskade vi upp mot Ale stenar - det finns massor av teorier bakom dessa och man kan mäta vintersolstånd och sommarsolstånd och mäta kurvor och rita riktningar och hitta hur många konspirationsteorier som helst - faktum kvarstår, det är faktiskt en magisk plats där den ligger högt över havet.

Maken, som är en ordentlig man, läser alla informationsskyltar och genomsöker stenarna efter skålgropar som uppenbarligen är da shit - ja om man nu inte talar riksantikvariatsämbetssvenska utan mer går på känsla.Vi hittade skålgroparna, fast inte just på den här stenen, men det var den jag fotograferade så därför får den vara med. Notera Huliganens arkeologiska (o)intresse.

- Fotografera mig och hundarna i denna historiska miljö! sa jag sedan och maken var absolut samarbetsvillig - vilket var mer än jag kan säga om vovvarna. Så när jag gick åt ett håll stretade de åt ett annat. De ville inte sitta när jag sa "sitt" och var allmänt motsträviga. Alltså fick jag gräva i fickan efter en bit frolic för att få dem lite mer lydiga. Nåja. Jag fick handgripligen placera dem på rätt plats.

Och voila! Här sitter vi och ser hur samarbetsvilliga ut som helst!

Sen ville jag promenera nere vid havet. Man kunde med dödsförakt kasta sig ut från branten uppe vid stenarna, men nu är jag ju lite feg av mig så vi gick ner till fiskrökeriet igen och letade oss fram längs hamnen. Och nog kom vi ner till vattnet!

Vi traskade och gick. Och sen satt vi bara och njöt av sensommardagen. Av vågornas brus. Av hundar som också njöt av livet och som skällde på vågorna. I alla fall en oss närstående Huligan som tycker att vågor är lite väl oregerliga av sig.

Sen åkte vi hem igen. Hundarna var trötta och nöjda efter sin dag vi havet, maken och jag likaså. Nu har vi ätit kalvlever Anglaise. Druckit lite pinot noir. Det är fotboll på TV. Hunden sover under matbordet. Och jag känner att det var en bra dag, det här. Vilsam för såväl kropp som själ.