Måndag

Efter en mycket behaglig helg drabbade måndagen en med full kraft. Det var inte bara måndag, det var måndag av måndag:iskaste slag. Efter att ha tampats med eu-byråkrati hela dagen kröntes arbetsdagen med att jag bet sönder en tand. Nu har jag ju en son som studerar till tandläkare, men jag tror inte han ännu har nått stadiet att laga tandkronor som smulats sönder? Det får nog bli en tripp till den lokale tanddomptören.

Efter denna arbetsdag kan man ju tro att man skulle åka hem och sjunka ner i soffan, klappa Huliganen och låta maken passa upp på sig. Men så gjorde man inte! Nej man åkte hem, sörplade i sig grönsakssoppa och åkte sedan och tittade på fotboll. Ibland tror jag inte jag är riktigt klok. Makens favoritlag Halmia mötte nämligen Lunds BK. Det var inte riktigt så att folk sprang benen av sig för att komma och titta, det vallfärdade inte fotbollsentusiaster i stora skaror till Klostergårdens IP. Det var vi. Och 346 andra - och då var inträdet gratis. Fast nu ljuger jag, det var ju ett antal fotbollsspelare också, samt en domare och några linjemän. (Märker ni hur jag obehindrat svänger mig med fotbollstermerna? Medge att ni blir imponerade!)

Jag promenerade in och satte mig ner och tittade mig sakkunnigt omkring mig. Man är väl en van fotbollsåskådare. Så sent som för ett år sedan var jag ju i Halmstad och tittade på Halmia. Men sen slog mig tanken "herregud hur var det nu med offside-regeln?!". Den hade jag ju totalt glömt bort. Nåja, det fick gå som det kunde, offside eller ej. Det var ett himla sparkande hit och dit och vimsigt var nog det ord som kom för mig. Men sen, mot slutet av första halvlek gjorde ändå Halmia två mål! Så sedan stod 1-1, jo för man bör nämligen inte göra självmål. Jag må ha bristfälliga kunskaper om offsideregeln, men så mycket vet jag i alla fall.

Bakom mig hade vi några Halmiasupportrar som hade synpunkter på det mesta. Domaren i synnerhet och man förstod att om bara spelarna gjort som de sa, så skulle målen trilla in på löpande band. Några rader längre fram satt LBK-suppportrarna, och de hade lika mycket synpunkter, fast åt andra hållet så att säga.

I början av andra halvlek tjongade Halmia in 2-1 målet (eller 1-2 om man nu är LBK:are). Sen blev det att bita på naglarna, och när domaren inte blåste av efter 90 minuter, utan lät spelet gå vidare ända in i 96:e minuten trodde jag att gentlemännen bakom mig skulle bryta samman, i all synnerhet som pressen mot Halmia-målet var stor. "TIDEN, DOMAR'N, TIDEN!!!" vrålades det. Och så äntligen blåste han av och Halmia vann och alla var lyckliga, inte minst maken. Trots att han ogillade noterade att Halmia fortfarande inte har fått tillbaka sina vita revärer på byxorna. Historieläsa vandaler, ja jag säger bara det.

Inte minst lycklig var jag, som ville åka hem. Inte bara för att det var lite kallt, men för att hemma väntade något som Maja generöst skickat till mig; tyg i härliga höstfärger. Med ett grönt kort! Kan det bli bättre? Tack! säger jag. Det ska bli väldigt roligt att fundera ut vad jag ska göra av dem.

Så man får säga att måndagen gjorde bot och bättring på slutet!