Den som väntar på något gott...

...väntar alltid för länge! I alla fall om man vet om vad som väntar bakom hörnet. Nu är det så lyckligt (för mig i alla fall, för en upphetsad Huligan, han både märks och hörs!) att Huliganen faktiskt inte riktigt vet om vad som ligger på jobbet och väntar på honom. Jag har dock lovat att försöka ta med mig fyrbeningen till jobbet nu endera dagen, eftersom en av mina kollegor har en överraskning på lut. Jag har skrivit om honom förr, det är grabben som generöst köper tuggpinnar till sin kortbente polare, tuggpinnar som denna otacksamme racka raskt spottade ut så att matte fick skämmas rejält. Någon måste ju göra det, när Huliganen inte har vett att göra det själv.

Nu har kollegan varit och shoppat igen! Nya tuggpinnar av annan modell, och nu vill han att Huliganen ska komma och provtugga. Jag hoppas lite tyst för mig själv att dessa ska falla Huliganen på läppen, någon tacksamhet måste det väl ändå finnas även hos en liten egensinnig fyrbening?

Dock är jag helt säker på att det som kollegan dessutom hade köpt (ja det är en generös och hyvens grabb det där), det kommer verkligen att falla hunden på läppen. Eller rättare sagt, det kommer verkligen att sitta som en smäck i hundgapet. Kollegan har köpt en... en... en... tja något apliknande i plysch som ser ut som en lång plyschpinne med aphuvud! (-Jag tycker den ser obscen ut, sa en annan kollega, och det har hon verkligen rätt i, men jag tror inte att Huliganen associerar åt det hållet. Hoppas jag). Piper gör den också.

Jag förutspår att kontoret kommer att genljuda av ap-pip och fyllas av plyschinälvsludd inom en ganska snar framtid. All ackompanjerat av en upphetsad västgötaspets vokala utbrott. Däremot är jag lite mer tveksam när det gäller tuggpinnarna.