Tillbaka i verkligheten

Och "verkligheten" i mitt fall består i att jag förlägger saker, blir av med saker eller i största allmänhet ger ett allmänt vimsigt intryck.

Således inleddes morgonen med att jag helt plötsligt var av med såväl mobiltelefonen som ett usb-minne. Puts väck var de. Jag rannsakade mitt minne. Det ekade tomt. Jag hade nog behövt plugga in ett usb-minne i mig själv, företrädesvis ett med många gigabyte.

Sen funderade jag på om jag lagt dem i kylskåpet? Det har nämligen hänt att jag stoppat in såväl glasögon som diskhanddukar där, men vid en okulär besiktning befanns kylskåpet bara innehålla den sedvanliga röran av potatis, sambal oelek, yoghurt och lite annat.

Då letade jag på toaletten. I sovrummet. I halltrappan. Ja, jag gick rentav till ytterligheten att leta uppe på vitrinskåpet där jag, i en bättre liv, lägger nycklar, mobiler etc när jag inte behöver dem. Nu ska jag förvisso erkänna att det är kanske inte jätteofta detta sker, men hoppet är det sista som överger en så jag kastade en förhoppningsfull blick i riktning mot skåpet. Det enda som mötte min blick var lite damm.

Sen tittade jag i handväskan, men där hittade jag bara plånboken. Den var inte försvunnen, men det var ju bara en tidsfråga, det insåg jag.

- Min mobil! ylade jag då för maken, som trots att han hade lite bråttom för att hinna ut på en lerig åker och gräva upp det ena arkeologiska fyndet efter det andra, hjälpsamt ringde efter min mobil. Herregud, vilken bra idé! Varför kom inte jag på den? frågade jag mig retoriskt.

Men?! Det ringde ingen liten glad melodi någonstans i huset, det var bara tyst?

- Jag har glömt mobilen någon annanstans, nu är den puts väck och försvunnen från jordens yta! sa jag upphetsat, utan att ta någon som helst hänsyn till att jag hade burit ut den från köket för mindre än 5 minuter sedan och att den knäppeligen hade fått vingar och susat ut i en omloppsbana runt jorden på egen hand.

- Jag slog fel nummer, sa maken lugnt (jaja, han är lite gammeldags och ringde inte från sin mobil utan på den fasta telefonen där man måste knappa in nummerna), knappade lite på nytt på telefonen och si! (eller rättare sagt: hör!) då plingade det från matsalsbordet. Där låg den. Under en av makens arekologiska tröjor som han helt enkelt slängt ovanpå.

Så det var helt och hållet makens fel att jag (även) imorse framstod som en komplett idiot.

P.S. Maken (alias min egen Indiana Maken) är ingen däremot idiot. Idag har han grävt fram diverse fantastiska fynd, vilket kommer att avslöjas i en blogg nära er, när erforderliga undersökningar gjorts. Låt mig säga att de passar in i bloggens tema... men sen säger jag inte mer. Ni kan betrakta detta som en cliffhanger.