Man ska aldrig säga aldrig

Jag har sagt så mycket dumt i mina dar. Egentligen kan man bli förbluffad när man tänker på mängden av knasigheter som forsat över mina läppar. Listan kan bli hur lång som helst, så jag tycker vi drar en barmhärtighetens slöja över den och välvilligt säger att det är ju tur att man växer upp, ändrar åsikt och i största allmänhet kan göra tvärtom mot vad man tidigare hävdat.

Bland annat har jag ju alltid sagt att Jag Är Inte En Person Som Syr. Jaja, jag var i och för sig inte en person som skulle ha hund, barn eller häst heller, och det är ju en rackarns tur att jag faktiskt har ('haft' i hästens fall) alltihop!

Sen råkade jag ju spontanshoppa en symaskin nu i somras. Men den skulle vara till...till... ja jag vet inte riktigt vad jag hade i åtanke, det var mer en sån där ögonblickets ingivelse. Gardiner, tror jag att jag tänkte. Lägga upp byxor, kan ha varit en annan tanke. Däremot hade jag nog inte tänkt mig att jag skulle ägna mig åt att sönderdela tyg i små, små bitar och sen sy ihop igen i större sjok. Sånt kräver noggrannhet har jag förstått. Tålamod. Fingerfärdighet. Tålamod igen. Berömvärda egenskaper allihop, och faktiskt inga som jag direkt besitter.

Men så var det ju det här med tyg... man kan bli lite besatt av tyg, har jag redan märkt. Ha-begäret slår skoningslöst sina klor i en. Så jag shoppade ju lite tyg när jag var i Bath, bland annat väldigt fint jultyg som ska bli bordstabletter tänkte jag mig.

Så då vände jag mig med förtröstan till syrran, som snällt bjöd hem mig på en instruktionsstund till sig. Hon trodde nog att vi pratade om några timmar, men ni som syr vet säkert hur det går när Sydjävulen griper en. 7 timmar senare åkte jag hem igen, trött men mäkta belåten.

Log cabin var det som stod på programmet. Jag fick själv välja bland syrrans tyger (hon har en eller annan bit kan jag ju säga), och sen satte vi igång!

Första steget var att skära remsor, 1,5 inch breda. Hur svårt kan det vara?? tänkte jag och svingade överdådigt med rullkniven.

Ganska svårt, visade det sig, i alla fall när jag skar. När syrran skar sa det liksom bara "svisch!" och sen var det klart. Nåja, det uppstod i alla fall inget blodvite när jag for fram, jag tröstar mig med det.

 Sen började själva syendet. Uppenbarligen kan man göra på många sätt, men nu skulle jag sy på papper. Efter mycket mätande kom den lilla mittbiten på plats och sen skulle den första remsan sys på. Jag sydde alltså i linjen som pedagogiskt hette "1". Sen sydde man "2" för att därefter gå över på "3". Dessemellan valde man tyg och färg och skar igen.

- Finemang, tänkte jag, nu förstår jag principen! Jag sydde snabbt (nåja) vidare tills jag kom till söm 7. Där stötte jag på patrull, i form av en vikt remsa som liksom sydde in sig själv på ett högst regelvidrigt sätt. Fram med sprättaren, som syrran förtänksamt lagt fram på bordet. Jag medger här och nu att jag, när jag såg den, tänkte "ha! sprätta, det är verkligen inget jag tänker ägna mig åt, jag syr rätt från början helt enkelt". Jaja, det var naivt, det förstår jag nu.

Sprätt, sprätt, sprätt och på't igen! Men vadnu? Tyget behagar halka runt?! Det här går ju inte, det förstår man ju. Jag kan säga som så här att sprättaren fick motion. Och det blev aldrig jag som sydde färdigt söm nr 7, den tålmodiga instruktören ryckte in. Tack för det!

Men sen ramlade det på, remsa efter remsa, söm efter söm. Det kan ha blivit lite krokigt och snett här och var, men jag är ju verkligen ingen petimeterraksömsfascist, det är jag inte.

Rätt vad det var, så var den klar! Min första log cabin. Ett stort ögonblick, och det tog inte mer än rätt många timmar.



Syrran, som är en förtjusande uppmuntrande och positiv syster, sa "så fin!" på just det rätta sättet. Och sen tyckte hon att vi kunde göra en grytlapp, om vi sydde en kant så att den blev lite större. EN grytlapp. I singular. Min hjärna var vid detta laget överhettad och hade aldrig pallat en log cabin till.

- Grytlapp? sa jag och funderade lite, men kom fram till att om någon skurkaktig individ fått för sig att använda min egenhändigt sydda lapp till något så plebejiskt och potentiellt nedsmutsande som att lyfta undan kastruller, ja då hade jag gett denne bov en rak vänster. Dessutom hänger mina grytlappar lite undanskymt i köket och där kanske ingen såg mästerverket?

En liten duk till gästrummet fick det bli! Den är quiltad och vaddad och sömmad på alla håll och kanter. Om inte detta är ett halleluja moment, ja då vet inte jag vad som ska till!

En av anledningarna till att det gick så bra, förutom att syrran är en sån tålmodig och bra instruktör, är att jag hade min egen lilla hjälpreda med mig. Han ägnade sig också åt tygrelaterade aktiviter, men han nådde nog mest det sönderdelande stadiet.