Om man vore Sven Hedin

...och om man då tänkte sig att man skulle ut och resa en liten stund, ja då packade man sin kamel. Sin tropikhjälm. En sherpa eller två. Sen ångade man iväg, med tåg och häst och det tog veckor och månader innan man kunde packa upp kamelen igen och liksom vara där. På plats. Förmodligen packade man inte själv, utan det gjorde nog någon underhuggare. Man slapp security checks och köer och väntande och boardingkort och taxis som var försenade. Man behövde inte portionera ut schampo i små uchsliga flaskor för att man enbart tänkte resa med handbagage. Ingen petade närgånget på en om det pep när man passerade igenom säkerhetskontrollen. Resväskorna var stora som en liten enrumslägenhet och man kunde gå in i dem, vilket ju kunde vara praktiskt om det var fullbokat på hotellen. Så på många sätt ett civiliserat och behagligt sätt att resa, det fick ta sin tid och själen hann med. Men det tog, som sagt, tid.

Tid är något som den moderna människan tycks ha en synnerligt snålt tilltagen ranson av. Då är man ändå tacksam för att man under en förlängd helg hinner iväg ett bra stycke med moderna transportmetoder. Till en grekisk ö.

Där tomaterna är solvarma och fabulöst goda. Där fiskarna ser märkliga ut, men smakar gott. Där bergen tornar upp sig. Där vattnet är kristallklart och fullt av småfisk. Där det är torrt och förbränt, men där bouganvillean blommar som besatt.

Där morgonpromenaderna längs havet är stillsamma och ensliga. Där klippstränderna är fabulöst vita och bjuder på fantastiska bad. Där man kan dricka vin medan man ser solnedgången färga himlen rosenrosa.

Där lerlagren ligger i färgsprakande lager och hela dagbrottet ser ut som en modern konstinstallation. Där man ser på fotoutställningar och besöker ett Mining museum som är fullt av vackra mineraler och märklig utrustning. Där apelsinjuicen är nypressad och aldrig har sett insidan av en tetrapak.

Där man skrattar jättemycket och hinner umgås med sina kollegor och där excelfiler känns oändligt långt borta. Där man (trots att man hävdar att man till sin natur är en Icke-badande Person) badar flera gånger i ett salt Medelhav - och njuter av det. Där man, medan vi väntade på transferflyget i Aten, hann ut till Cape Sounion och kände historiens vingslag vid Poseidontemplet högt uppe över havet.

Och då står man faktiskt ut med det moderna resandets oromantiska men tämligen effektiva fårskockskvalitéer.

Skulle ni någon gång råka befinna er i närheten av Milos - åk gärna dit! Antingen med båt, eller med flyg. Flyget är ett propellerplan som tar 37 passagerare och då känner man sig helt plötsligt lite mer Sven Hedinsk i sitt resande och tänker att det där med kameler, det är nog ändå lite överskattat?