Om rosor - del I

Det här är nog min favoritros, nämligen Austinrosen Crown Princess Margaretha. Jag såg henne första gången på Bosjökloster där hon hade sällskap av kantnepeta, en vacker kombination. Här hemma delar hon dock rabatt med rabarber, det har liksom bara blivit så. Vacker är hon ändå, om än i så plebejiskt sällskap.

Jag har inte alltid varit så förtjust i rosor, även om maken hävdar att jag numera är rosenrasande. När vi flyttade in i vårt hus fanns här några rosor som jag (eller rättare sagt svärfar om man ska vara petig) raskt grävde upp. Det var, tror jag, en Iceberg och något karamellskärt, stickigt. Rosor var synnerligen persona non grata här.

Så gick åren, och dum som jag var så fattade jag inte vad det var som saknades i mitt liv, varför det stundom kunde kännas kallt, tomt och innehållslöst. Men så en dag för en sex-sju år sedan så var jag med några mer hortikulturellt bevandrade vänner på Fredriksdal i Helsingborg, där vi deltog i en rosenvandring i den fina rosenträdgården.

Då slog det till med full kraft, det var ju rosor som saknades i mitt liv! Habegäret väcktes snabbt och skoningslöst, och jag, mitt naiva nöt, trodde att det bara var en fråga om att köpa buskar och gräva ner, så skulle det bli precis som på Fredriksdal. Kanske i något mindre skala, men i alla fall. Tanken på att det där fanns a) kunskap, b) trädgårdsmästare, c) erfarenhet och d) rosor en masse, något som på alla punkter saknades i Lund, slog mig inte. Jo, jag hörde något om att det fanns sjukdomar och att de sprutade sina rosor, men det förträngde jag raskt. Jag gick där och luktade saligt på alla dessa damascener-, centifolia-, gallica- och alla andra rosor som fanns.

Hos mig är tanke och handling för det mesta ett - i alla fall så skulle man kunna kalla mig impulsiv. Sen är jag kanske inte alltid så uthärdig, det finns många projekt som tynat bort i sin linda. Men nu traskade jag alltså iväg och köpte mig en gallicaros, en mörkt vinröd Tuscany. Denna doftade underbart på Fredriksdal, och jag hyste stora förhoppningar om att den skulle dofta minst lika bra i Lund.

Men sen kom jag hem, och var skulle den stå? Det fanns inte liksom någon bra plats, och där den skulle kunna stå frodades ogräsen. Inte ville jag förnärma min ädla ros genom att gräva ner honom mitt bland kvickrot och åkervinda, ånej. Då måste man ju rensa. Och då blev man lite trött.

Så Tuscany fick stå kvar i sin kruka medan jag väntade på inspiration (och gärna på att någon annan skulle rensa undan ogräset). Så småningom insåg jag att han skulle nog helst i jorden om han skulle ha en chans att överleva vintern, så jag röjde nödtorftigt, grävde ett hål och tryckte ner honom i den styva lundensiska leran.

Man läser ju om rosor att de vill förvisso gärna stå i lerjord, men de vill ha rejäla gropar, de vill ha vatten och så småningom näring, de vill helt enkelt klemas bort lite (vill vi inte alla det?). Här trycktes alltså Tuscany brutalt ner i ett för litet hål i för styv jord och glömdes bort.

Nu kunde man ju tro att han av sån brutal behandling skulle bli lite småtjurig och vägra att prunka - och tänk det var precis vad som hände!

Så någon Tuscany finns det inte i min trädgård. Maken stenlade så småningom hela den rabatten där han stod, fast jag vill väl inte tro att det var bara för Tuscany var så anskrämlig. Men jag har många andra rosor, och den första blåögda naiva förtröstan på en rosengård har väl gått över - den har fått sina törnar av svartfläcksjuka, rosrost, bladmögel och rotskott. Jag är ändå fortfarande oerhört förtjust i dem, det finns få saker som är så vackra som en ros.