Det här med gener

Jag härstammar från en lång radda av torpare, backstugusittare, karamellkokerskor och annat prominent folk med rötter djupt i den skånska och småländska myllan.

Ibland tror jag ändå att det mitt i denna agrara härstamning måste dölja sig en italienare någonstans. Detta kanske låter långsökt, men jag tycker mig ana viss italiensk, eller i alla fall sydländsk, påverkan i min personlighet. Mer om detta senare.

Det kan finnas en öppning för det här. Jag har nämligen för mig att när vi rotade runt bland kyrkböckerna så fanns det en dam i min härstamning som uppenbarligen blivit med barn med "En Okänd Person" som det så koncist stod, på vägen mellan Dösjebro och Lund. Då skulle man kunna tänka sig att denna "Okända Person" var en tjusig, mörklockig italienare som när han såg anmodern traska längs vägen tvinnade sina mustascher och eldigt utbrast "Cara Mia! Ti amo!" - och tja, sen gick det som det gick.

Bevisen är i alla fall följande: a) ehuru jag är mild som en västanfläkt, och enligt maken synnerligen lättsam att sammanleva med så har jag ändå ett temperament som är tämligen likt Vesuvius - rätt som det är så blir det en explosion. "Eldfängd" tror jag är vad maken sa. Samt b) när barnen aviserar sin ankomst så far jag som en målsökande missil ut i köket och börja rassla med kastrullerna, likt schablonbilden av en italiensk Mamma.

Sonen kom hem nu i helgen. Vips, så far jag ut i köket och börjar hacka, fräsa, sjuda och bräsera så att vitlök, selleri, tomater, kalvstek och vin sprätter längs väggarna, jag bakar bullar och dricker ett glas vin och sjunger små trudelutter för mig själv.

Det är inte det att jag inte tror sonen om att kunna utfodra sig själv, ånej, han svingar en högst kompetent kastrull på egen hand. Dottern kan också laga mat, men är inte så jätteroad av det, och maken klarar sig också bra i ett kök. Så fort jag säger att jag inte hinner laga mat åt honom så går han, utan att darra på manschetten, och plockar fram knäckebröd, ost och bregott.

Men jag tycker det är så kul att laga mat till familjen, att fundera ut menyn, att se fram emot att sitta runt matbordet allihop och äta, prata och umgås. Att duka i matsalen med blommor och levande ljus, att ha tid att sitta ner länge och vara tillsammans.

Tyvärr var ju inte dottern hemma också, men av ren solidaritet så åt hunden upp hennes andel av den franska kalvsteken, så inget gick till spillo i alla fall.

Arrividerci!

P.S. Efter att ha läst igenom ovanstående påpekade maken att det inte var mellan Dösjebro och Lund utan mellan Gårdstånga och Lund. Spela roll. Maken, som bevisligen har sydländskt påbrå borde ju inte vara så petig och noga kan man tycka. Men det danska blodet kanske mer yttrar sig i sådant petimeterpillande i detaljerna?