25 grader varmt. Melon, persika, parmaskinka, gott bröd och ett glas vin på altanen.
Sämre kunde man ha det.
tisdag 29 juni 2010
måndag 28 juni 2010
Det är olika med fötter
Jag är den förste att medge att fötter är ganska praktiskt doningar. Man kan liksom förflytta sig med dem. Man kan köpa mer eller mindre dyra skor att ha på dem. Man kan måla glatt röda tånaglar på dem om somrarna.
Men för övrigt lämnar mig fötter ganska kallsinnig. Det är liksom inget jag går igång på. Och när man hörde sånt där trams som att dricka champagne ur någons sko, så får jag bara kväljningar och tänker på fotsvett. Blä!
Fast sen så finns det ju andra fötter... små knubbiga, ofördärvade Ellenfötter...
som sitter på en liten Ellenbebis...
Och DÅ blir fötter en helt annan sak! Såna fötter vill man liksom bara pussa på. Även om de möjligen kan lukta lite babyfotsvett.
Men för övrigt lämnar mig fötter ganska kallsinnig. Det är liksom inget jag går igång på. Och när man hörde sånt där trams som att dricka champagne ur någons sko, så får jag bara kväljningar och tänker på fotsvett. Blä!
Fast sen så finns det ju andra fötter... små knubbiga, ofördärvade Ellenfötter...
som sitter på en liten Ellenbebis...
Och DÅ blir fötter en helt annan sak! Såna fötter vill man liksom bara pussa på. Även om de möjligen kan lukta lite babyfotsvett.
lördag 26 juni 2010
Dramatik i trädgården!
Det är en solig och skön dag, midsommardagen och man njuter av livet. Tänker på hur trevligt det var igår hos syrran och med Ellenbebisen med föräldrar, med hunden och maten och snapsen och ölen och sillen ochochoch... man strosar runt. Njuter av att maken klippt häcken.
...och så! Plötsligt! man stannar till. Man tror inte sin ögon. Man stirrar vantroget. När man har stirrat färdigt och insett att jo, det man inte vill se, det är precis vad som står där och hånflinar mot en i rabatten, ja då galopperar man in i huset och utropar "det har hänt något förfärligt!" för maken. Maken bleknar, han hinner tänka att det har varit översvämning i vinkällaren, innan jag berättar vad jag sett.
Och vad har jag sett? Jo detta! (Här varnas känsliga läsare, bilden kan upplevas som otäck):
En gul tagetes!!!
- Ja vaeremededå, undrar maken som inte förstått vidden av katastrofen, du gillar ju tagetes?
Jamen herredumilde, jag gillar ju småblommig tagetes! Småblommig och krydd-doftande och söt. Inte illgula tråktagetes förklarar jag. Maken verkar märkligt opåverkad utan tycker att "då får du väl reklamera tagetesen då".
- Jaha, säger jag upprört, så du tycker jag ska gräva upp tagetesen och skicka dem till Hammenhögs och ampert påtala att de sålde en påse som var märkt med "småblommig tagetes" och som dessutom hade en bild på denna ljuvliga tagetes på framsidan, och sen så visar det sig när jag sått, vårdat, omskolat och utplanterat att det var en tråktagetes i fårakläder? Tror du att de kommer att rycka ut och omplantera hela min trädgård med småblommig tagetes? Va??!!
Sen inser jag att hos maken är föga tröst att finna, så jag vänder mig till min trogne vapendragare, Huliganen.
Han ligger där och ser ut som en liten sfinx. En klok och genomskådande sfinx. Han begrundar min vånda.
Sen säger han att han förstår min upprördhet. Att jag är ur balans. Men - säger han sen - det är nog bäst att du tittar på lite rosor och sånt, då blir du lugn igen. Gud så klok han är, den hunden!
Jag tittar på Coniston och känner redan att jag blir lite lugnare:
Sen tar jag mig en titt på Compassion, och förutom färgen då, som faktiskt gör mig lite, lite upprörd igen, så förstår jag ju att den här rosenterapin, den är bra för trassliga tagetesnerver:
För säkerhets skull tar jag mig en titt på Eden rose
och Iceberg också
Sen så är det bara en liten, liten sak till som krävs för att jag ska ta det här tageteshaveriet med jämnmod, nämligen att sniffa lite på lavendeln (eller lavendelen som vi säger här i skåne) som nu är på gång att börja blomma:
Så! Nu är jag åter mitt blida, saktmodiga jag. Mild och vän som en västanfläkt strosar jag genom trädgården.
Och den kloke hunden, han får såklart lite kli på magen för att han hittade lösningen på bryderiet.
Det får inte maken.
...och så! Plötsligt! man stannar till. Man tror inte sin ögon. Man stirrar vantroget. När man har stirrat färdigt och insett att jo, det man inte vill se, det är precis vad som står där och hånflinar mot en i rabatten, ja då galopperar man in i huset och utropar "det har hänt något förfärligt!" för maken. Maken bleknar, han hinner tänka att det har varit översvämning i vinkällaren, innan jag berättar vad jag sett.
Och vad har jag sett? Jo detta! (Här varnas känsliga läsare, bilden kan upplevas som otäck):
- Ja vaeremededå, undrar maken som inte förstått vidden av katastrofen, du gillar ju tagetes?
Jamen herredumilde, jag gillar ju småblommig tagetes! Småblommig och krydd-doftande och söt. Inte illgula tråktagetes förklarar jag. Maken verkar märkligt opåverkad utan tycker att "då får du väl reklamera tagetesen då".
- Jaha, säger jag upprört, så du tycker jag ska gräva upp tagetesen och skicka dem till Hammenhögs och ampert påtala att de sålde en påse som var märkt med "småblommig tagetes" och som dessutom hade en bild på denna ljuvliga tagetes på framsidan, och sen så visar det sig när jag sått, vårdat, omskolat och utplanterat att det var en tråktagetes i fårakläder? Tror du att de kommer att rycka ut och omplantera hela min trädgård med småblommig tagetes? Va??!!
Sen inser jag att hos maken är föga tröst att finna, så jag vänder mig till min trogne vapendragare, Huliganen.
Han ligger där och ser ut som en liten sfinx. En klok och genomskådande sfinx. Han begrundar min vånda.
Sen säger han att han förstår min upprördhet. Att jag är ur balans. Men - säger han sen - det är nog bäst att du tittar på lite rosor och sånt, då blir du lugn igen. Gud så klok han är, den hunden!
Jag tittar på Coniston och känner redan att jag blir lite lugnare:
Sen tar jag mig en titt på Compassion, och förutom färgen då, som faktiskt gör mig lite, lite upprörd igen, så förstår jag ju att den här rosenterapin, den är bra för trassliga tagetesnerver:
För säkerhets skull tar jag mig en titt på Eden rose
och Iceberg också
Sen så är det bara en liten, liten sak till som krävs för att jag ska ta det här tageteshaveriet med jämnmod, nämligen att sniffa lite på lavendeln (eller lavendelen som vi säger här i skåne) som nu är på gång att börja blomma:
Så! Nu är jag åter mitt blida, saktmodiga jag. Mild och vän som en västanfläkt strosar jag genom trädgården.
Och den kloke hunden, han får såklart lite kli på magen för att han hittade lösningen på bryderiet.
Det får inte maken.
fredag 25 juni 2010
Eftersom jag redan är gift...
... och har en man uppepå huvudkudden så behöver jag ju inte lägga sju sorters blomster under den.
Men blommor har jag plockat i alla fall, och dem ska vi ha med när vi snart traskar iväg till syrran för att fira midsommar med henne och Ellenfamiljen.
- Du vet att de är mördade, va'? utbrast maken när han skådade blomsterprakten.
- Jajamen, svarade jag hurtigt då, vi ska ha små lik på matbordet! Det blir gemytligt och trevligt.
Så kära bloggläsare, med denna bild på små giljotinerade sommarblommor önskar Huliganen och jag en Glad Midsommar!
Men blommor har jag plockat i alla fall, och dem ska vi ha med när vi snart traskar iväg till syrran för att fira midsommar med henne och Ellenfamiljen.
- Du vet att de är mördade, va'? utbrast maken när han skådade blomsterprakten.
- Jajamen, svarade jag hurtigt då, vi ska ha små lik på matbordet! Det blir gemytligt och trevligt.
Så kära bloggläsare, med denna bild på små giljotinerade sommarblommor önskar Huliganen och jag en Glad Midsommar!
onsdag 23 juni 2010
Viljornas kamp
Huliganen och jag skulle gå på kvällspromenad med Grannen och lille Linus. Grannen och Linus, de har minsann varit iväg på kurs i många dagar och är därför peppade, tränade, målmedvetna, planerade och allt det där som vi inte är så värst mycket.
Huliganen gjorde sin vanliga tjurrusning utför trappan med vidhängande matte i kopplet. Ute på trottoaren mötte vi Linus och Grannen.
- Vi ska träna på att gå fint, sa Grannen. Pinka när jag säger det är ok, inte dra i kopplet, följa mattes takt. Vi har gått kurs, sa hon sedan glatt.
- Jättebra idé, utbrast jag hurtigt och beundrande, alltmedan Huliganen gjorde små volter i kopplet.
Vi traskade iväg. Linus pinnade på, alltmedan han kastade beundrande blickar på sin målmedvetna matte. Huliganen var redan längst fram i flocken, med kopplet som en spänd vajer mellan mig och honom. Här kastades inga blickar på matte alls, och framför allt inga beundrande sådana. Jag halade in honom. Placerade honom vid sidan. Kommenderade "gå fint!"
- Va'?! sa Huliganen oengagerat och frånvarande och försökte kasta sig efter en fet duva som djärvt och dumdristigt hade landat på gräset i närheten av oss.
Jag halade in honom igen och sa på nytt:
- Gå fint. F-I-N-T bokstaverade jag sedan för säkerhets skull. Huliganen tittade tvivlande på mig.
- Alltså, hur menar du? Fint, hurdå fint, ska jag skutta med hoppsasteg, dansa fram som i wienervals, marschera i takt?
- Du ska då alltid överdriva, sa jag småsurt. Det räcker med att du traskar här bredvid mig i lagom takt. Drar inte. Jagar inte duvor. Gör inga 180 gradersvändningar för att pinka på varenda mojäng som sticker upp. Släpar inte runt på din medgörliga matte. Kort sagt, traskar på i min takt, vid min sida.
Huliganen rös. "Du menar att jag ska... - här fick han svårt att uttala ordet - LYDA?! Jag?? En fri och självständig västgötaspets, ska jag bete mig som en dresserad cirkussäl??" frågade han indignerat. Jag påtalade att det skulle han bara må bra av, nu skulle han uppföra sig så det såg ut som det anstod en västgötaspets som minsann tävlat lydnad både här och där.
Och så fick det bli. Emellanåt fick man harkla sig så att gomseglet fladdrade som i orkanvindar, emellanåt fick man påminna om att det räckte inte att gå fot i 3 steg och sen tycka att man uppfyllt sin kvot, emellanåt fick man hala in ynglingen igen. Men jag kan vara väldigt envis när jag vill, och till slut så gick han där och såg ut som en liten välartad västgötaspets.
tisdag 22 juni 2010
Det är ju inte därför
...som jag älskar rosor precis.
Svartfläcksjuka - detta gissel. Är man nu renlärig och ordentligt så ska man plocka vartenda angripet blad med sina små liljevita fingrar (som blir blodröda efterhand som man river sig på taggeländena) och sedan stoppa dem i en påse (nej inte fingrarna!) och slänga dem, allt för att svampsporerna inte ska ligga kvar i marken och besmitta rosen i efterföljande led allt intill domedagens ankomst.
Kommer jag att göra detta? Tja knappast. Antingen gör jag inget alls, eller så sprutar jag något ohyggligt giftigt och antagligen ohyggligt dyrt på dem.
Men nu villade jag in mig i svartfläcksjuka och let's face it; ju mindre man pratar om det, ju bättre är det.
Nej det är ju för det här som jag älskar rosor!
Sen så är det ju också för det här som man vill ha rosor i sin trädgård:
Svartfläcksjuka - detta gissel. Är man nu renlärig och ordentligt så ska man plocka vartenda angripet blad med sina små liljevita fingrar (som blir blodröda efterhand som man river sig på taggeländena) och sedan stoppa dem i en påse (nej inte fingrarna!) och slänga dem, allt för att svampsporerna inte ska ligga kvar i marken och besmitta rosen i efterföljande led allt intill domedagens ankomst.
Kommer jag att göra detta? Tja knappast. Antingen gör jag inget alls, eller så sprutar jag något ohyggligt giftigt och antagligen ohyggligt dyrt på dem.
Men nu villade jag in mig i svartfläcksjuka och let's face it; ju mindre man pratar om det, ju bättre är det.
 |
| Crown Princess Margareta - henne kan man inte få för mycket av! |
 |
| Och här har hon minsann fått den mogna kvinnans charm. Precis som hennes matte (försöker jag intala mig i alla fall) |
Skulle man mot förmodan få tillräckligt av henne så har även min Ghislaine de Féligonde börjat blomma. Hon är oemotståndlig som knopp, men där får man nog säga att hon blir mer och mer bedagad vartefter hon slår ut - dålig hemmablondering av knopparna tycker jag nog. Alltså visar jag bara henne i det sötaste och knoppigaste stadiet.
 |
| För en gång skull har man lite nytta av sin kirskål |
måndag 21 juni 2010
Måttfullhet i allt är min paroll!
Det löps mycket på mitt jobb. Och då menar jag inte bara fram till kaffeapparaten. Nej det är Brolopp och Lundalopp och Yddingen runt och Lidingöloppet så man blir rent matt bara av att lyssna på snacket vid fikabordet.
I helgen hade det uppenbarligen varit ytterligare ett lopp, som en av mina arbetskamrater deltagit i. Ett millopp hade det varit. "Jag tyckte inte jag tog ut mig tillräckligt" meddelade denne man sedan, "så jag sprang en mil till". Jag stirrade förfärat och oförstående på honom. Hittills har jag alltid ansett att han är en klok, sympatisk och trevlig arbetskamrat, men jag insåg att jag fick revidera den uppfattningen. Ja, jo, sympatisk och trevlig är han ju fortfarande, men klok? Tycka att man inte tagit ut sig när man sprungit på under 40 minuter, och därför löpa ytterligare en mil?
Själv sprang jag ett millopp 1994. Jag har ännu inte funnit det nödvändigt att springa ytterligare en mil. Men så är jag ju ovanligt klok också.
I helgen hade det uppenbarligen varit ytterligare ett lopp, som en av mina arbetskamrater deltagit i. Ett millopp hade det varit. "Jag tyckte inte jag tog ut mig tillräckligt" meddelade denne man sedan, "så jag sprang en mil till". Jag stirrade förfärat och oförstående på honom. Hittills har jag alltid ansett att han är en klok, sympatisk och trevlig arbetskamrat, men jag insåg att jag fick revidera den uppfattningen. Ja, jo, sympatisk och trevlig är han ju fortfarande, men klok? Tycka att man inte tagit ut sig när man sprungit på under 40 minuter, och därför löpa ytterligare en mil?
Själv sprang jag ett millopp 1994. Jag har ännu inte funnit det nödvändigt att springa ytterligare en mil. Men så är jag ju ovanligt klok också.
fredag 18 juni 2010
Belåtet stånk och stön...
... är vad som hörs från Huliganhemmet ikväll.
Fredag. Underbara dag. Och inte nog med att det är fredag, det är liksom inte vilken fredag som helst. För det första: snickar-Anders (han som byggde vår vinkällare) har låtit avhöra sig! Och i dessa ROT-avdragstider är en avhörd snickare något i likhet med den obefläckade avelsen, något sällsynt som det bara ryktas om. Sen var det löneförhandling. Man är nöjd. Nöjd och glad. För det tredje var det dags att prova detta recept från Anders Öhman som jag gått och klurat på några dagar. Och för det fjärde ville maken prova någon flaska av alla de 142 som vi ömsint och försiktigt fraktat hem från Frankrike.
Alltså kom jag loss med fläskkarrén och chorizon. I receptet stod det att grytan skulle stå i ugnen 3-4 timmar, jag tog nästan 5 för säkerhets skull. Sedan stod det att man kunde eventuellt ha i 1 dl vin i grytan när man ungskokte hela konkarongen. Nu är det så här, i Huliganhemmet tar man inga risker vad gäller mat, så självklart hällde jag i 1 (dryg...) dl vin.
Blev det gott? Herreduminskapare, det blev så makalöst gott och smakrikt och aromatiskt att ärkeängeln Gabriel kunde gråtit av fröjd. Precis den där typen av rustik husmanskost som vi gillar så mycket.
Om det nu är så att ärkeängeln Gabriel lämnar er tämligen kallsinniga, så kan jag tala om att Huliganhunden satt som klistrad vid våra stolar och försökte besvärja oss att även bjuda honom på en smakbit. (Gjorde jag det? Milde tid, är solen gul? KLART jag gjorde!!)
Sen var det ju vinet. En premier cru från Chateau Mersault där vi vandrat i källarvalven och provsmakat ett icke föraktligt antal viner, där vi sniffat på rosor, tittat på konst, njutit av livet - ett vin som balanserade det mogna vinets jorddofter och karaktär, men där fortfarande det unga vinets fruktighet kunde anas.
Ytterligare en anledning att vara glad; titta på serviettringen. Dessa fick vi av syrran i bröllopsdagspresent, visst är hon en duktig silversmed?! Tyvärr är närbilden lite suddig. Jag skyller på vinet!
Nu sitter jag här, mätt, belåten och synnerligen tillfreds med livet.
Huliganen är också nöjd. Även om han tycker att han nog kunde fått lite mer av maten.
Fredag. Underbara dag. Och inte nog med att det är fredag, det är liksom inte vilken fredag som helst. För det första: snickar-Anders (han som byggde vår vinkällare) har låtit avhöra sig! Och i dessa ROT-avdragstider är en avhörd snickare något i likhet med den obefläckade avelsen, något sällsynt som det bara ryktas om. Sen var det löneförhandling. Man är nöjd. Nöjd och glad. För det tredje var det dags att prova detta recept från Anders Öhman som jag gått och klurat på några dagar. Och för det fjärde ville maken prova någon flaska av alla de 142 som vi ömsint och försiktigt fraktat hem från Frankrike.
Alltså kom jag loss med fläskkarrén och chorizon. I receptet stod det att grytan skulle stå i ugnen 3-4 timmar, jag tog nästan 5 för säkerhets skull. Sedan stod det att man kunde eventuellt ha i 1 dl vin i grytan när man ungskokte hela konkarongen. Nu är det så här, i Huliganhemmet tar man inga risker vad gäller mat, så självklart hällde jag i 1 (dryg...) dl vin.
Blev det gott? Herreduminskapare, det blev så makalöst gott och smakrikt och aromatiskt att ärkeängeln Gabriel kunde gråtit av fröjd. Precis den där typen av rustik husmanskost som vi gillar så mycket.
Om det nu är så att ärkeängeln Gabriel lämnar er tämligen kallsinniga, så kan jag tala om att Huliganhunden satt som klistrad vid våra stolar och försökte besvärja oss att även bjuda honom på en smakbit. (Gjorde jag det? Milde tid, är solen gul? KLART jag gjorde!!)
Sen var det ju vinet. En premier cru från Chateau Mersault där vi vandrat i källarvalven och provsmakat ett icke föraktligt antal viner, där vi sniffat på rosor, tittat på konst, njutit av livet - ett vin som balanserade det mogna vinets jorddofter och karaktär, men där fortfarande det unga vinets fruktighet kunde anas.
Ytterligare en anledning att vara glad; titta på serviettringen. Dessa fick vi av syrran i bröllopsdagspresent, visst är hon en duktig silversmed?! Tyvärr är närbilden lite suddig. Jag skyller på vinet!
Nu sitter jag här, mätt, belåten och synnerligen tillfreds med livet.
Huliganen är också nöjd. Även om han tycker att han nog kunde fått lite mer av maten.
Bekännelse
Jag är ett nöt. (Alltså, först tänkte jag skriva Jag är en idiot men sen tänkte jag att man ska vara snäll mot sig själv, försöka se saken från den ljusa sidan, hellre fria än fälla och allt det där). Faktum kvarstår dock.
Om man har ont i sin rygg, så där så det hugger och trilskas. Vad gör man då? Tja inte vet jag, men själv gick jag till min eminente kiropraktor. Han är både välmusklad, snygg och trevlig. Nästan så man kunde gå dit utan ont-i-ryggen. Sen trixar han och hugget försvinner.
Vad gör då undertecknad? Jodå, mycket riktigt far hon hem, tänker Så himlans bra, nu kan jag böja ryggen igen ränner ut i rabatterna och rycker ogräs så kirskålen far som små projektiler över närområdet.
Detta, mina vänner, visade sig vara ett mycket osmart drag. Det är så dumt, så jag förvånas över att jag kom på det faktiskt.
Vad som ytterligare lägger lök på laxen är att jag har en chef med väldigt dålig rygg. Varenda gång han ojar sig säger jag prompt "gå till kiropraktorn", varpå han lika prompt svarar att det hjälper inte. Alltså kan jag nu inte erkänna att jag fortfarande har ont i ryggen, för då får han vatten på sin kvarn.
Alltså är jag ett nöt.
Nu säger kanske någon, att om nu kiropraktorn är ett sånt manligt praktexemplar, gå dit igen för all del! Och det vore ju smart tänkt, om det inte var för två saker; då måste jag erkänna min dumhet för honom, och då får man slanta ut igen. Och vem ska då köpa frolic till hunden?
Om man har ont i sin rygg, så där så det hugger och trilskas. Vad gör man då? Tja inte vet jag, men själv gick jag till min eminente kiropraktor. Han är både välmusklad, snygg och trevlig. Nästan så man kunde gå dit utan ont-i-ryggen. Sen trixar han och hugget försvinner.
Vad gör då undertecknad? Jodå, mycket riktigt far hon hem, tänker Så himlans bra, nu kan jag böja ryggen igen ränner ut i rabatterna och rycker ogräs så kirskålen far som små projektiler över närområdet.
Detta, mina vänner, visade sig vara ett mycket osmart drag. Det är så dumt, så jag förvånas över att jag kom på det faktiskt.
Vad som ytterligare lägger lök på laxen är att jag har en chef med väldigt dålig rygg. Varenda gång han ojar sig säger jag prompt "gå till kiropraktorn", varpå han lika prompt svarar att det hjälper inte. Alltså kan jag nu inte erkänna att jag fortfarande har ont i ryggen, för då får han vatten på sin kvarn.
Alltså är jag ett nöt.
Nu säger kanske någon, att om nu kiropraktorn är ett sånt manligt praktexemplar, gå dit igen för all del! Och det vore ju smart tänkt, om det inte var för två saker; då måste jag erkänna min dumhet för honom, och då får man slanta ut igen. Och vem ska då köpa frolic till hunden?
tisdag 15 juni 2010
Man kan inte gå och gräma sig i evigheters evighet
Ånej, i alla fall inte över samma sak. Hallongrottor dårå.
Idag har jag grämt mig över att det regnade. IGEN! Jag vill å det bestämdaste framföra att så impregnerad är jag inte att jag står emot hur mycket regn som helst.
Sen slutade det att regna. Sen slutade jag jobbet och det är ju en bra sak. Om man kommer iväg hem, vill säga. Det gjorde man inte. Till slut gick Huliganen handgripligen in och välte VD:ns papperskorg bara för att påtala att "Nu räcker det, hörredu!". Då åkte vi hem.
Sen kom jag på att jädrans, jag måste nog putsa fönster vad det lider. Hur kul är det? Inte ett endaste dugg kul är det kan jag meddela!
Sen upptäckte jag att solen sken! Då beslöt jag raskt att nu blir det omelett med chorizo och lammkorv i växthuset. Lite, lite vin till det. Då blir man lite glad igen.
Sen tar man sin kamera och går ut för att spåra upp sommaren; det växer trots allt en del.
Idag har jag grämt mig över att det regnade. IGEN! Jag vill å det bestämdaste framföra att så impregnerad är jag inte att jag står emot hur mycket regn som helst.
Sen slutade det att regna. Sen slutade jag jobbet och det är ju en bra sak. Om man kommer iväg hem, vill säga. Det gjorde man inte. Till slut gick Huliganen handgripligen in och välte VD:ns papperskorg bara för att påtala att "Nu räcker det, hörredu!". Då åkte vi hem.
Sen kom jag på att jädrans, jag måste nog putsa fönster vad det lider. Hur kul är det? Inte ett endaste dugg kul är det kan jag meddela!
Sen upptäckte jag att solen sken! Då beslöt jag raskt att nu blir det omelett med chorizo och lammkorv i växthuset. Lite, lite vin till det. Då blir man lite glad igen.
Sen tar man sin kamera och går ut för att spåra upp sommaren; det växer trots allt en del.
Titta här, Crown Princess Margareta är på gång! Har väl bråttom till självaste bröllopet kan man tänka.
Och små irisar av något slag som luktar plommon
Visst regnade det! Bevis 1A.
Pioner och myror, de hör ihop. Som Skönheten och Odjuret. Eller Helan och Halvan. Strunt samma, lite mindre knoppigt och mer utslaget hade man väl önskat sig.
Typ så här. Fast då mer pionigt än vallmoigt.
Här växer det en vattenkanna, minsann! .... men vänta nu, varför ligger den mitt i gräsmattan?
Någon låtsas oskyldig och luktar på sommarmalvan... men...
Aha! Brottslingen tagen på bar gärning!
Vadårå? säger den sårade oskulden. Jag hjälper ju faktiskt till! Jättemycket hjälper jag till!
Vem är det som gödslar, till exempel?!
måndag 14 juni 2010
Det finns skäl att vara tacksam
Ända sedan jag läste Lottis inlägg om hallongrottor och alla kommentarer om kakor och bullar så har jag gått och grämt mig lite.
Grämt mig över att jag faktiskt ÄR ett kakmonster, även jag försöker tämja det med hjälp av hela min pondus. Det hjälps liksom inte, emellanåt så bryter sig monstret loss och bara måste frossa i kanelbullar. Hallongrottor. Rabarbermuffins. Ja allt som kan benämnas kaka.
Det är liksom en olycklig kombination att ha denna kaklast och samtidigt ha mina viktproblem. Det är inte så att 1 + 1 blir 2. Det finns en multiplikatoreffekt i det hela vilket gör att en kanelbulle resulterar i 1 kg plus på vågen trots att bullen i sig själv bara väger en bråkdel av detta. Varför det blir så vet jag inte riktigt, men jag tror att det har något med relativitetsteorin att göra. Förmodligen är det integraler och primtal och sånt inblandat också. Kanske kvadratrötter också, men där känner jag mig faktiskt mer tveksam.
Sen är det ju inte bara det där med vikten, det känns lite barnsligt att vara så förtjust i kakor. Det vore ju oändligt mycket coolare att säga att "jag har en liten svaghet för selleri. Fast det ska vara gulstrimmig selleri som odlats i kalkhaltig mulljord helst". Det hade verkat vuxet och moget och som om man hade oerhört vältrimmade och exklusiva smaklökar. Inte kanelbullesmaklökar.
Sånt går jag och roar mig med att fundera över.
Men så idag så kom jag på; det finns faktiskt en sorts kaka som jag inte bara inte gillar, jag tycker de smakar direkt illa! Vilken lättnad, ni anar inte hur bra det känns! Tänk att lite nonchalant kunna svara att "nej tack, ingen kaka för mig - du har inte en bit selleri i stället?".
Tack gode gud för att det finns chokladbiskvier! Och för att de är så himlans räliga.
Grämt mig över att jag faktiskt ÄR ett kakmonster, även jag försöker tämja det med hjälp av hela min pondus. Det hjälps liksom inte, emellanåt så bryter sig monstret loss och bara måste frossa i kanelbullar. Hallongrottor. Rabarbermuffins. Ja allt som kan benämnas kaka.
Det är liksom en olycklig kombination att ha denna kaklast och samtidigt ha mina viktproblem. Det är inte så att 1 + 1 blir 2. Det finns en multiplikatoreffekt i det hela vilket gör att en kanelbulle resulterar i 1 kg plus på vågen trots att bullen i sig själv bara väger en bråkdel av detta. Varför det blir så vet jag inte riktigt, men jag tror att det har något med relativitetsteorin att göra. Förmodligen är det integraler och primtal och sånt inblandat också. Kanske kvadratrötter också, men där känner jag mig faktiskt mer tveksam.
Sen är det ju inte bara det där med vikten, det känns lite barnsligt att vara så förtjust i kakor. Det vore ju oändligt mycket coolare att säga att "jag har en liten svaghet för selleri. Fast det ska vara gulstrimmig selleri som odlats i kalkhaltig mulljord helst". Det hade verkat vuxet och moget och som om man hade oerhört vältrimmade och exklusiva smaklökar. Inte kanelbullesmaklökar.
Sånt går jag och roar mig med att fundera över.
Men så idag så kom jag på; det finns faktiskt en sorts kaka som jag inte bara inte gillar, jag tycker de smakar direkt illa! Vilken lättnad, ni anar inte hur bra det känns! Tänk att lite nonchalant kunna svara att "nej tack, ingen kaka för mig - du har inte en bit selleri i stället?".
Tack gode gud för att det finns chokladbiskvier! Och för att de är så himlans räliga.
söndag 13 juni 2010
Scoutanlag!
Huliganen och jag drog ut i skogen i arla morgonstund, det skulle läggas spår och promeneras och ditten och datten. I synnerhet datten. När jag lagt spåret skulle det ju ligga till sig, så vi traskade iväg och funderade på Livet och Meningen Med Det Hela. Efter att ha funderat ihärdigt en lång stund, kom jag fram till att Meningen, det var nog just det, att strosa runt med sin hund i naturen och då lät jag hjärnan vila ett tag och bara promenerade på.
Rätt vad det är, så hörde jag göken! En ihärdig rackare som ko-ko:ade på som om han hade betalt för det.
- Lyssna och lär! sa jag till Huliganen.
- Hör du göken? Det är en västergök, då vet man att väster, det är åt det hållet.
Huliganen såg inte övertygad ut. Vadå väster tyckte han, varför vet ju att väster är just åt det hållet?
Jag vidhöll i min analys av väderstrecksorienteringen. - Klart det är väster, sa jag, det vet man ju att myrstackar ligger i söder och gökar i väster. Huliganen påpekade då att mina utsagor om väderstreck var nog inte att lita på, "du som måste vända kartboken upp-och-ner när ni kör söderut för att hålla rätt på riktningarna" tillade han försmädligt.
- OK, sa jag då, då ska jag bevisa det för dig! Quod erat demonstrandum tillade jag för att riktigt trycka till honom med latinets hjälp, komma här och vara förtretlig med kartböcker när jag ville lära honom lite scouttakter.
- Beviskedjan är som följer:
Rätt vad det är, så hörde jag göken! En ihärdig rackare som ko-ko:ade på som om han hade betalt för det.
- Lyssna och lär! sa jag till Huliganen.
- Hör du göken? Det är en västergök, då vet man att väster, det är åt det hållet.
Huliganen såg inte övertygad ut. Vadå väster tyckte han, varför vet ju att väster är just åt det hållet?
Jag vidhöll i min analys av väderstrecksorienteringen. - Klart det är väster, sa jag, det vet man ju att myrstackar ligger i söder och gökar i väster. Huliganen påpekade då att mina utsagor om väderstreck var nog inte att lita på, "du som måste vända kartboken upp-och-ner när ni kör söderut för att hålla rätt på riktningarna" tillade han försmädligt.
- OK, sa jag då, då ska jag bevisa det för dig! Quod erat demonstrandum tillade jag för att riktigt trycka till honom med latinets hjälp, komma här och vara förtretlig med kartböcker när jag ville lära honom lite scouttakter.
- Beviskedjan är som följer:
- Östergök är det inte, för OM solen händelsevis visat sig och gått upp, så var det inte åt det hållet. OK?
- Norrgök är sorg-gök. Är du sorgsen? undrade jag vidare och tittade på Huliganen som inte direkt såg ut att tyngas av livets förtretligheter.
- Södergök är dödergök. Du verkar inte vidare död, sa jag, och tittade åter menande på Huliganen som nyss dragit en repa genom slyskogen så att den fortfarande stod och vajade som i storm.
- Men - sa jag triumferande - västergök är bästergök. Är du, eller är du inte, en bäster-Huligan?
För en gångs skull tyckte jag att Huliganen såg helt övertygad ut när jag påstod något. Inga invändningar alls mer. Han var överbevisad. Jag solade mig i glansen av hans imponerade blick.
Sen tänkte jag verkligen understryka hur rätt jag hade så jag la till punkt 5; dessutom måste du väl medge att din matte, hon är en bäster-matte?
- Jaja, sa Huliganen då, nu har vi haft nog med göksnack, nu spårar vi i stället! Jag böjde mig ner för att knäppa fast spårlinan i selen och kände hur det knakade hotfullt i det lurande ryggskottet. Tänkte att man kunde kanske behövt en sån där tröster-gök också?
torsdag 10 juni 2010
Lekstugor
Man kan tycka att man liksom passerat åldern för lekstuga. Till och med att ens barn passerat åldern för lekstuga.
Ha! FEL!!! säger jag då bara. Jag har ju ihärdigt tjatat och skroderat och berättat om mitt växthus, min allrasom bästaste manick (ja efter maken och Huliganen såklart! Och barnen! Får ju inte glömma barnen även om de nu inte bor hemma). Livet, det är liksom ett bättre liv när man har ett växthus. Man blir snäll, vänlig och rentav, vid något enstaka tillfälle, medgörlig och blid. Åtminstone en kort stund.
Men nu är det ju inte min lekstuga det ska berättas om här, ånej, det är makens.
Okej, nu gör vi det här metodiskt, börjar från början och sen, ja sen får man liksom se vart man hamnar, det kan bli här. Eller där. Eller någon helt annanstans, det är lite det som är tjusningen med en blogg.
Det var en gång... (det är väl en bra inledning? Tycker den har något suggestivt över sig) ...ett gammalt hus. I det gamla huset fanns en matkällare. I det gamla huset flyttade det in en ganska ung barnfamilj. I den ganska unga barnfamiljen fanns en mamma som måhända inte var det husligaste som gått i ett par skor.
Nåväl matkällaren fanns där, och på tomten en myckenhet äppleträd. Aha! tänkte den unga mamman då, nu ska här lagras äpplen i matkällaren, det förstår man ju. An apple a day keeps the doctor away, sa hon förnumstigt och nickade vist. Alltså lagrades första årets skörd av Transparent Blanche i karet i matkällaren. Där glömdes de bort. Transparent Blanche är liksom inte ett äpple som låter sig lagras så värst bra. Detta blev den unga mamman varse när det började lukta ruttna äpplen i hela källaren. Då fick den lika unga pappan skyffla ut hela äpplegeggamojan. Han påtalade då att han inte förstod vitsen med det här mellanlagret, då kunde man väl lika gärna slängt äpplena direkt? Mamman i familjen lät honom då veta att han inte alls förstod sig på det där med att sylta, safta och lagra frukt.
OK, tänkte den unga mamman sen - äpplen kanske inte var någon vidare idé. Koka sylt och sånt verkade kladdigt och omständligt. Vad skulle man då ha matkällaren till? Detta problem löste sig av sig själv när det en vacker dag knackade på dörren och utanför stod en fryntlig bonde och undrade om frun ville köpa en säck potatis?
- Heureka! tänkte mamman då. Klart man ska ha potatis i sin matkällare!
Mamman köpte en säck potatis och släpade ner den i källaren medan hon kände sig så huslig och sparsam och rekorderlig som allra helst. Eftersom mamman är lite lätt tankspridd gick det som det gick. Potatisen glömdes bort. En vacker dag en alltför lång tid senare hade hon ett ärende ner i källaren. Hon öppnade dörren och gav till ett fasans skri! En utomjording hade landat i just hennes matkällare.
Maken kom löpande nerför trappan och undrade vad som hänt? Mamman pekade med ett darrande finger och tog betäckning bakom hans rygg - aldrig på tiden att hon tänkte gå i närkamp med Det Där som numera bodde i matkällaren; det där spretiga, lurviga med långa vitlila tenakler som illasinnat ringlade sig åt alla håll, det där som såg ut som om det tänkte invadera huset och sen ta över världsherraväldet. Maken gjorde en heroisk insats och släpade ut potatissäcken och gav mamman en menande blick.
Tja, det där blev liksom nådastöten för de husliga bestyren med matkällaren. Den fick framleva sitt liv i skymundan, och alltmer skit lämpades in där ifall man någongång kunde behöva just en sån manick, eller en sån, eller en sån...
Men så en vacker vårdag fick Maken en idé; han ville också ha en lekstuga, sa han. Eller nä, det sa han ju inte så klart. Men matkällaren ville han ha. Och det tömdes, och städades, och slängdes och ringdes in snickare och fixades och donades. Och sen en vacker dag så var det klart.
Och nu har maken sin lekstuga. Den går också under benämningen vinkällaren, och där bor alla souvenirerna från senaste resan till exempel, nu när maken ägnat några kvällar åt att sortera, skriva inventarielistor, notera producent, druvsorter, lämplig mat, lagringstider, årgångar och det ena med det fjärde. Man vågar tryggt öppna dörren, inga vitlila tentakler hotar en. (Däremot vågar man ju inte ta en flaska, för då blir det säkert fel i makens excellista och det vill man ju inte).
Och sen så levde de lyckliga i alla sina dagar, Maken, Huliganen, den numera inte så unga Mamman och Vinkällaren.
Ha! FEL!!! säger jag då bara. Jag har ju ihärdigt tjatat och skroderat och berättat om mitt växthus, min allrasom bästaste manick (ja efter maken och Huliganen såklart! Och barnen! Får ju inte glömma barnen även om de nu inte bor hemma). Livet, det är liksom ett bättre liv när man har ett växthus. Man blir snäll, vänlig och rentav, vid något enstaka tillfälle, medgörlig och blid. Åtminstone en kort stund.
Men nu är det ju inte min lekstuga det ska berättas om här, ånej, det är makens.
Okej, nu gör vi det här metodiskt, börjar från början och sen, ja sen får man liksom se vart man hamnar, det kan bli här. Eller där. Eller någon helt annanstans, det är lite det som är tjusningen med en blogg.
Det var en gång... (det är väl en bra inledning? Tycker den har något suggestivt över sig) ...ett gammalt hus. I det gamla huset fanns en matkällare. I det gamla huset flyttade det in en ganska ung barnfamilj. I den ganska unga barnfamiljen fanns en mamma som måhända inte var det husligaste som gått i ett par skor.
Nåväl matkällaren fanns där, och på tomten en myckenhet äppleträd. Aha! tänkte den unga mamman då, nu ska här lagras äpplen i matkällaren, det förstår man ju. An apple a day keeps the doctor away, sa hon förnumstigt och nickade vist. Alltså lagrades första årets skörd av Transparent Blanche i karet i matkällaren. Där glömdes de bort. Transparent Blanche är liksom inte ett äpple som låter sig lagras så värst bra. Detta blev den unga mamman varse när det började lukta ruttna äpplen i hela källaren. Då fick den lika unga pappan skyffla ut hela äpplegeggamojan. Han påtalade då att han inte förstod vitsen med det här mellanlagret, då kunde man väl lika gärna slängt äpplena direkt? Mamman i familjen lät honom då veta att han inte alls förstod sig på det där med att sylta, safta och lagra frukt.
OK, tänkte den unga mamman sen - äpplen kanske inte var någon vidare idé. Koka sylt och sånt verkade kladdigt och omständligt. Vad skulle man då ha matkällaren till? Detta problem löste sig av sig själv när det en vacker dag knackade på dörren och utanför stod en fryntlig bonde och undrade om frun ville köpa en säck potatis?
- Heureka! tänkte mamman då. Klart man ska ha potatis i sin matkällare!
Mamman köpte en säck potatis och släpade ner den i källaren medan hon kände sig så huslig och sparsam och rekorderlig som allra helst. Eftersom mamman är lite lätt tankspridd gick det som det gick. Potatisen glömdes bort. En vacker dag en alltför lång tid senare hade hon ett ärende ner i källaren. Hon öppnade dörren och gav till ett fasans skri! En utomjording hade landat i just hennes matkällare.
Maken kom löpande nerför trappan och undrade vad som hänt? Mamman pekade med ett darrande finger och tog betäckning bakom hans rygg - aldrig på tiden att hon tänkte gå i närkamp med Det Där som numera bodde i matkällaren; det där spretiga, lurviga med långa vitlila tenakler som illasinnat ringlade sig åt alla håll, det där som såg ut som om det tänkte invadera huset och sen ta över världsherraväldet. Maken gjorde en heroisk insats och släpade ut potatissäcken och gav mamman en menande blick.
Tja, det där blev liksom nådastöten för de husliga bestyren med matkällaren. Den fick framleva sitt liv i skymundan, och alltmer skit lämpades in där ifall man någongång kunde behöva just en sån manick, eller en sån, eller en sån...
Men så en vacker vårdag fick Maken en idé; han ville också ha en lekstuga, sa han. Eller nä, det sa han ju inte så klart. Men matkällaren ville han ha. Och det tömdes, och städades, och slängdes och ringdes in snickare och fixades och donades. Och sen en vacker dag så var det klart.
Och nu har maken sin lekstuga. Den går också under benämningen vinkällaren, och där bor alla souvenirerna från senaste resan till exempel, nu när maken ägnat några kvällar åt att sortera, skriva inventarielistor, notera producent, druvsorter, lämplig mat, lagringstider, årgångar och det ena med det fjärde. Man vågar tryggt öppna dörren, inga vitlila tentakler hotar en. (Däremot vågar man ju inte ta en flaska, för då blir det säkert fel i makens excellista och det vill man ju inte).
Och sen så levde de lyckliga i alla sina dagar, Maken, Huliganen, den numera inte så unga Mamman och Vinkällaren.
 |
| (Alltså vad säger du Larsson, ska du inte ta och flytta in här i alla fall?) |
Vetenskapliga rapporter
Såsom varande slavarbetare i ett högeligen vetenskapligt sammanhang så är jag omgiven av rapporter dagarna i ände; det är kurvor och ekvationer och referenser och vederlägganden och och abstraktioner och fotnötter i en virvlande schottis (='livlig dans' för de eventuella bloggläsare som inte uppnått min egen aktningsvärda ålder).
Ibland hyser jag en liten, men dock, misstanke att merparten av rapporterna kanske inte läses så där allmänt, inte direkt kan betecknas som kioskvältare. Ja det har faktiskt hänt att jag överraskats av en gäspning mitt uppe i ett rafflande abstract!
Men så ibland, ja då får man får man äntligen läsa något intressant! Något begripligt, något som man inser faktiskt har en stor betydelse för mänskligheten, något som man bara väntat på skulle belysas, teoretiseras och empiriskt undersökas; se bara här: äntligen en vettig rapport!
Nu rör detta arbete huvudsakligen människovalpars beteenden, men rent generellt nämns i inledningen också vissa varianter som är allmängiltiga även för den vuxnare delen av mänskligheten.
Möjligen skulle man här kunna inflika några underkategorier, nämligen: 3.1 Soffkoma, en variant av den vanliga soffsömnen (ett tillstånd som drabbade undertecknad senast igår), samt 4.1 Sammanträde-efter-lunchen-koman, som ofelbart inträffar ungefär 13.37. Eventuellt ska denna senare variant kanske inte ses som underkategori till den nämnda föreläsningsmedvetslösheten utan utgöra en egen kategori?
Oavsett dessa smärre tillägg så vill jag bara ge författaren en stor eloge för ett väl utfört arbete där ingen möda lämnats sparad för att göra detta vetenskapliga genombrott. Ett särskilt tack till studieobjektet.
Ibland hyser jag en liten, men dock, misstanke att merparten av rapporterna kanske inte läses så där allmänt, inte direkt kan betecknas som kioskvältare. Ja det har faktiskt hänt att jag överraskats av en gäspning mitt uppe i ett rafflande abstract!
Men så ibland, ja då får man får man äntligen läsa något intressant! Något begripligt, något som man inser faktiskt har en stor betydelse för mänskligheten, något som man bara väntat på skulle belysas, teoretiseras och empiriskt undersökas; se bara här: äntligen en vettig rapport!
Nu rör detta arbete huvudsakligen människovalpars beteenden, men rent generellt nämns i inledningen också vissa varianter som är allmängiltiga även för den vuxnare delen av mänskligheten.
Möjligen skulle man här kunna inflika några underkategorier, nämligen: 3.1 Soffkoma, en variant av den vanliga soffsömnen (ett tillstånd som drabbade undertecknad senast igår), samt 4.1 Sammanträde-efter-lunchen-koman, som ofelbart inträffar ungefär 13.37. Eventuellt ska denna senare variant kanske inte ses som underkategori till den nämnda föreläsningsmedvetslösheten utan utgöra en egen kategori?
Oavsett dessa smärre tillägg så vill jag bara ge författaren en stor eloge för ett väl utfört arbete där ingen möda lämnats sparad för att göra detta vetenskapliga genombrott. Ett särskilt tack till studieobjektet.
tisdag 8 juni 2010
När man är bortrest
...ja då är det ju ändå vissa saker som man, hur trevligt man ändå har det mitt bland allt vinpimplande och snigelätande, längtar efter.
Vissa saker, som aklejor till exempel, längtar man bara sådär lite förstrött efter:
Andra saker, typ Huligansaker, längtar man alldeles förfärligt efter!
Fast det där med jobbet...tja jag vet inte riktigt jag, nog för att det är bra och sisådär, men ska jag vara helt ärlig så längtade jag inte alls!
Huliganen fick ju följa med till jobbet idag, så klart. Han visade sin åsikt om detta genom att kräkas på golvet. Fyra gånger för att verkligen ge eftertryck åt sina känslor.
Men jag kan ju tycka att fyra gånger, är det inte att vara aningens övertydlig?
Vissa saker, som aklejor till exempel, längtar man bara sådär lite förstrött efter:
Andra saker, typ Huligansaker, längtar man alldeles förfärligt efter!
Fast det där med jobbet...tja jag vet inte riktigt jag, nog för att det är bra och sisådär, men ska jag vara helt ärlig så längtade jag inte alls!
Huliganen fick ju följa med till jobbet idag, så klart. Han visade sin åsikt om detta genom att kräkas på golvet. Fyra gånger för att verkligen ge eftertryck åt sina känslor.
Men jag kan ju tycka att fyra gånger, är det inte att vara aningens övertydlig?
Vad det var i paketet?
Inte vill jag att mina bloggkompisar ska ligga sömnlösa och undra - det här fanns i paketet!
Nog får man säga att maken är en riktig praktmake, man skulle rentav kunna säga gullensnuttepluttmake - ja om han inte hade blivit generad förstås. Han må ha sina sidor, som att envisas med att kalla en chardonnayplanta för just chardonnayplanta, eller att förundras över att man fabulerar en liten, liten aning i sin blogg - men världens bästa make, ja det tycker jag ju att han är.
måndag 7 juni 2010
Det var så här det var
Vi behövde semester, maken och jag. Rätt så ofta kan jag tycka att vi behöver det, men nu har man ju bara ett snålt tilldelat antal semesterdagar så för det mesta blir det bara ett tyckande - men så ibland, ja då far man iväg.
Först åker vi biltåget från Hamburg i hällregn. Det är trångt att köra upp på tåget, så jag sa med emfas till maken "att köra på biltåg, det är en typiskt manlig grej. Inte vill du väl att folk ska tro att du är en velourfjolla som inte vågar köra på ett tåg?". Så maken körde på, såklart. (Män är så lättmanövrerade!)
 |
| Maken kör på - själv fotograferar jag... |
 |
Hamburgskt hällregn
|
Sen ägnade vi oss åt ett flitigt vinprovande och ätande och njutande och hade det väldigt, väldigt skönt. Det var chateauer och domainer och vingårdar och vinrankor och druvsorter och det ena med det fjärde.
 |
| Inget modernt nytt franskt kök med två korslagda fänkål - men väldigt, väldigt gott! |
När man åker bil med maken så kan det väldigt lätt hända att man råkar lite på villovägar när man ska ut och jaga något särskilt som gps:en inte riktigt vet vad det är. Rätt som det är befinner man sig på en liten, liten jävla smal markväg mitt ute bland bourgognes finaste vinfält... då ylar jag hysteriskt att "här vill jag inte köra, hör du det!!", för jag inser att om vi får möte med en vintraktor så är det inte jag och volvon som kommer att avgå med segern. Alltså får jag trixa och fixa och försöka svänga.
Och nu ska jag bekänna en sak; jag råkade backa på en liten oskyldig vinplanta. En vinplanta som växer på ett av de finaste fälten som producerar så dyrt vin att man baxnar. Den blev inte knäckt, men jag skämdes oerhört och klappade den urskuldande på huvudet. Eller tja, det som hade varit huvudet som den hade varit en hund, till exemepel. Jaja, det var ju ingen hund, men principen, alltså!
 |
| Förlåt!! |
Väldigt trevligt, och väldigt vackert när vi fick åka ut på fälten som låg högt och svindlande skönt.
Underbart! utbrast jag och sen sa jag till maken att "jag känner på mig att det är just de här vinraderna som är "våra"!
Maken stirrade avfärdande på mig och sa att det kunde det inte vara, för det som växte där var chardonnay och vi skulle hämta pinot noir-vin.
- det skiter väl jag i, sa jag kyligt då. Man får ha visioner - och just nu är det mina visioner att mina druvor växer just här och ingen annanstans. Det där med chardonnay, det sätter jag mig faktiskt över.
Maken öppnade munnen för att säga att man kan väl inte ändra druvsorter hur som helst, men efter en blick på min bestämda min fann han för gott att stänga den igen. Det går helt enkelt inte att komma dragandes med torra fakta när fantasin svävar ut.
 |
| Chardonnay? Pah! Typiska pinot noir, tycker jag i alla fall. |
 |
| Här bubblar maken.. |
 |
| Och här bubblar jag! |
Därefter åkte vi upp till Alsace och gjorde i stort sett samma sak. Låt oss rekapitulera:
Äta mat? Japp!
 |
| Två flugor i en smäll! Typ. Choucroute och Tarte Flambée |
Vinfält och idylliska byar? Japp!
 |
| Equisheim |
Skillnaden mot Bourgogne kan väl sammanfattas i: billigare vin, fler druvsorter, fler storkar, mer surkål. Ungefär så. Här bjuder jag alltså på en komprimerad och kombinerad geografi- och samhällskunskapslektion alldeles gratis, bara för att jag har ett sånt gott hjärta. Maken hade förmodligen velat flika in att när det gäller geografi så ska man inte lita på mig. Jag har ett slags inre svart hål där alla geografikunskaper och -insikter raskt sugs ner och försvinner. Så kanske ni inte ska lita på mig - men storkar finns det i alla fall i Alsace!
Så så har vi haft det! Det blev väldigt soligt och varmt. Blev vi solbrända? Tja, eftersom vi tillbringade massor av tid i vinkällare blev det väl inte riktigt så.
Fick vi nytta av våra fransk"kunskaper"? Absolut! Utan att darra på manschetten klev jag in i en tobaksaffär och köpte frimärken till Sverige. Jag svängde mig med "bonjour" och "madam" och "timbre" och "Suède" och kände mig så fransk som allra helst.
Madam tittade tvivlande på mig. "Sverige?" frågade hon. "Ligger det i Europa?".
Au revoir!
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)