Det är en jädrans tur..

...att det är fredag, känner jag. Då jobbar jag halvtid, och efter den gångna natten känner jag att det är nog ungefär så pass långt som jag kan sträcka mig. Och då ska man med "jobba" förstå att jag är rätt nöjd med att vara på plats och försöka se någorlunda intelligent ut.

Jomen, här har varit rajtantajtan i natt. Tyvärr inget som inbegrep klackarna i taket, champagnebubbel och livade laxar. Nej det har åskat. Åska medför en rädd Huligan. En som på alla vis försöker ta sig undan de värsta explosionerna. Man kan försöka gömma sig i en väska. Under skohyllan. Gräva ner sig i soffan. Man vill dock vara i närheten av sin matte, så därför vill man sen vara i sovrummet när hon tänker sova den oskyldiges rena sömn. Då bygger den oskyldiga matten en liten koja att gömma sig i. Huliganen ratar kojan. Då tänker den oskyldiga matten i ett svagt ögonblick att hunden kan få vara i sängen, trots att det inte är nyårsafton. Diskussion med maken kan tas senare. Mycket senare. Huliganen ratar att vara i sängen. Däremot vill han vara under sängen. Dit in kommer han inte, för det är bara en ganska låg öppning under sängen. Detta hindrar dock inte en beslutsam Huligan. Han krafsar, sprätter, ålar och ger sig inte. Till slut kommer han på att om han ligger på sidan och ålar så kommer han in.

Då blir det tyst. Ja förutom åskan då. Varje gång det smäller rycker Huliganen till och sprattlar lite.

Efter en obestämd tidsrymd slutar det åska. Då vill Huliganen ut från sitt gömställe. Då har han glömt hur han tog sig in, så det blir ett sprattlande och muttrande och kvävda huligansvordomar. När han väl kommit ut, jo för det går, då sätter katten igång att yla. Utomhus alltså. Jag är rätt positivt inställd till katter även om jag inte har någon själv, men nu vill jag mer benämna den "kattfan".

I min almanacka ska katter yla i mars. Nu är det inte mars. Det är augusti. Vad är det för en idiot till katt som valt vår trädgård till att hålla serenad i?

Om man på detta lägger lite allmänt klimakterietjohejsanhoppsan så förstår man kanske att jag inte är fräsch som en nyponros nu. Det trillar inte små glada skratt ur min mun. Det tindrar inte i mina ögon, de ser mer ut som skrynkliga små russin. Mögliga russin.

Det är i alla fall en rasande tur att man tankade lite energi igår kväll på promenad med Beardisen, Valpen och derases matte. Man kan liksom inte låta bli att känna endorfinerna spruta av att se en boing!boing!-valp sväva omkring ovan nejden, att se en briard fara fram som en blond furie och att se Huliganen omstajla derases Mattes frisyr (oss emellan sagt, så var den redan väldigt snygg, men Huliganen har fått för sig att om man älskar någon, så drar man dem i håret. Så det gjorde han).

Nu så ska här jobbas. Eller hur det nu var.