Äta bör man

Sägs det ju. Det har jag tagit till mig, jag äter gärna och mycket. Lite för gärna kanske, men det gäller faktiskt att hålla svältdöden på avstånd så gott det går.

Maken äter också gärna, men kommer väl inte så gärna loss bland kastrullerna själv, däremot hejar han glatt och entusiastiskt på när jag svingar stekspadar och förskärare.

Nu har jag ju då varit borta. Maken skulle själv stå för mathållningen under inte mindre än tre (3)  kvällar.

- Klarar du dig? undrade jag lite ängsligt. Maken nickade förtroendeingivande och sa att det var inga som helst problem, han skulle nog vara vid liv även när jag återkom till hemmet (och spisen...).

Mycket sent fredagkväll återkom jag till Huliganhemmet. Huliganen himself knöt nästan knut på sig under det att han utförde en liten välkomstdans kring mina ben så att jag nästan stod på näsan över tröskeln. Bredvid stod maken och såg också glad och välkomnande ut. Glad... och lite hungrig.

- Har du ätit de här kvällarna? undrade jag misstänksamt. Jajamen svarade maken och fortsatte sen "jag har ätit knäckebrödsmackor med ost!". Jag borde ha kunnat räkna ut det, maken anser att bre Bregott på knäckebrödsmackor och sen hyvla ost på är kok-konst i den högre skolan.

- Men på fredagkvällen gjorde du väl ändå något annat, du kunde väl inte äta ostknäckemackor då också? frågade jag strängt.

Maken insåg att jag inte var så värst imponerad, så  han svarade lättat att nejdå, han hade inte livnärt sig på ostmackor då.

- Osten tog slut, fortsatte han sen. Så då blev det knäckemackor med bara bregott.

En himla tur att jag inte var borta 14 dagar i sträck, börjar jag tycka.