Söndagsmorgon

Man vaknar och känner att det suger och sliter i bröstet på en. Det som suger är en längtan efter Moder Natur - jag och Huliganen och Naturen i samklang och harmoni, det är vad som behövs. Man petar på maken och undrar om han känner en trängtan efter att bli ett med Moder Natur. Maken muttrar och rullar över på andra sidan, något som man tolkar som att vad maken anbelangar får Moder Natur sköta sig själv.

Man kliver upp och noterar att det regnar, dock mer av ordinärt sommarregnnatur och inte skyfallsliknande, så man ikläder sig regnkläder, robusta skor och Huligan och drar ut på äventyr! Ut i vida världen, ut i skogen, ut på heden!

Världen är nyvaknad, regnvåt, stilla och tom. Inte en endaste en möter vi på vår morgonvandring, det är vi två, Huliganen och jag. Ja också 27 miljarder mygg i runda slängar, men inifrån min regnjackas djup hånler jag mot de blodtörstiga bestarna.

Plötsligt snavar vi över den här skylten:

Jag hejdar mig och kontrollerar:

 Till fots? Jomenvisst!

Och trupp? Huliganen och jag, vi är en liten, men naggande god trupp, det får man nog ändå anse

Det är ok, säger jag till Huliganen, men han har redan helt självsvåldigt försvunnit i grönskan.

Militäriskt kamouflerad Huligan

 

Sen traskar vi vidare på vår färd. Tjipp och tjopp säger det om skorna, själv gnolar jag falskt men lyckligt, magen kurrar av frukostsug och livet känns söndagsfridfullt i största allmänhet.

När vi närmar oss bilen igen inser jag att det faktiskt är ett annat lite behov som gör sig påmint. Jag försöker ignorera det, med tanke på alla de 27 miljarderna myggen, men inser att det är en förlorad kamp.

- Jag hinner om jag snor mig! säger jag till Huliganen. - Du får hålla utkik, och varna om det kommer någon, och dessutom hålla myggen på avstånd. 

Men Huliganen hade ju inte tid med sånt, han var upptagen med andra viktiga saker som att snusa på 28 olika fläckar i grannskapet. Detta är anledningen till att jag nu har ett myggbett på en plats där jag definitivt inte vill ha ett.