Nyttan av att ha en Huligan

Idag var det dags. Idag skulle bilskrället lagas och därmed åsamka mig en smärre naturkatastrof i plånbokszonen. Bilen lämnades in, jag for till jobbet tillsammans med Huliganen och sen blev det så småningom dags att hämta ut eländet.

Jag hade tänkte anlita maken att agera tystlåten mafioso så att de skulle bli lite skrämda, men han for helt osolidariskt iväg till Danmark. Man tycker ju att han åtminstone kunnat lämna ett hästhuvud i deras smörjgrop, men nä, inte ens det kunde han bidra med.

Men man tager vad man haver - och i det här fallet haver man en liten Huligan. Sagt och gjort, jag tog Huliganen i kopplet och stegade med bestämda steg in i verkstaden. Planen var att han skulle se så skräckinjagande ut att Bilia inte vågade ta betalt.

Denna plan kvästes dock i sin linda, vi hann i stort sett inte mer än in i denna manlighetens högboning innan diverse machomän i blåställ kastade sig ner och pep i falsett "hej voffsingen!" Huliganen skällde lite för sakens skull, men jag insåg att hans mafiosoalias liksom var kört. Till all lycka var "vår" reparatör inte där och bilnycklarna skulle hämtas i kundtjänst.

Jag bände loss Huliganen från olje-och-trassel-falangen och traskade ut till kundtjänsten. Där stod en man bakom en hög disk och framför denna disk parkerade jag mig med Huliganen vid sidan. Han syntes inte... men hördes gjorde han, för varenda post som mannen räknade upp stötte jag uppmuntrande till Huliganen lite lätt med foten och då morrade han lydigt och hotfullt. Och tänk! Då visade det sig att då slapp jag betala den posten. Ett mycket lyckat samarbete blev det, så till slut behövde jag bara betala en tämligen beskedlig summa, allt annat stod Bilia för.

Jag log ett ampert leende, tog min Huligan och vandrade ut i solskenet. Och sen, ja sen blev det frolic. Så klart!