Ett hem i uppror

Huliganhemmet har varit i uppror hela dagen. Ställningarna är låsta. Vi hukar oss bakom våra barrikader och bombarderar varandra med argument "varför" kontra "varför inte".

Ingen ger sig. Jag försöker i kraft av min kvinnliga överlägsenhet och min allmänna jag-har-alltid-rätt-inställning trycka till maken, som bara envetet, på det mest tjurskalliga vis, vägrar ge med sig.

Huliganen vägrar blanda sig. "Må så vara att jag är en vetenskaplig hund", säger han, "men det där är faktiskt inte min disciplin" säger han vidare och går för att göra något viktigare. Typ att klia sig bakom örat.

Alltså återstår att vädja till de eventuella bloggläsare som råkar kika in här - och det är precis det jag gör nu. Och kom då ihåg att det här är min blogg och att maken gott kan behöva kväsas lite i sin självgodhet!

Tvistemålet är sista paragrafen i förra inlägget, där jag skrev "Huliganen glodde under lugg på mig, och sa sen på sitt mest dräpande sätt att av oss två så var i alla fall han den som bidrog till att utöka den sammanlagda kunskapen och kompetensen här i världen, för inte är det väl någon som velat ha med mig i en komparativ studie, vavava??!! Och det har han ju onekligen rätt i"

Maken hävdar nu att jag skrivit FEL!! Ja man häpnar över denna stupiditet, men det gör han faktiskt. Han påstår att jag inte skulle skrivit "mig" utan "dig" i nästsista meningen. "Det är ju Huliganen som säger det" försöker han sedan kväsa mig med. Notera nu att detta är den man som tidigare hävdat att hundar kan inte tala!

Själv säger jag att detta är ju ett indirekt återgivande av vad Huliganen sa, att det är om mig och alltså skriver jag just "mig" och inget annat.

Detta säger jag till maken på mitt mest överlägsna sätt, varpå denne nincompoop då säger att det där "vavava:andet" tycker minsann han tyder på direkt återgivande och då så är det fel med "mig".

- Bloggläsarna kan bli förvirrade! utropar han sedan, och hycklar en falsk medkänsla med er.

Men vad säger ni? Nog har han FEL!!! Vavava??!!