Havängshelg

Och vips så går det ett år, och vips! så är det dags för den årliga Havängshelgen.

I år höll det på att bli katastrof! Ja det är knappt jag hämtat mig ännu - jag blir darrig och alldeles kallsvettig när jag tänker på det. En Mycket Ordentlig Person (min blygsamhet förbjuder mig att tala om vem...)  hade på sitt vanliga kompetenta sätt skrivit ner och mailat ut vem som var ansvarig för vad i denna årliga matkavalkad. So far, så good - men sen så var det någon, ja mitt minner sviker mig på punkten vem det var, som mot all rim och reson och mot alla skrivna instruktioner gjorde efterrätt i stället för förätt!!! Kan det ha varit jag?!? Man kan knappt tro det, men tja... äsch nu stryker vi ett streck över denna sorgliga incident.

Herregud, nu var goda råd dyra, nu stod vi där med två efterätter och ingen förrätt. Men lugn, bara lugn - vi löste den gordiska knuten!

Det blev knäckig äpplekaka till eftermiddagskaffet och sen tog vi efterrätt nummer två efter huvudrätten, och förrätten, tja, det får väl bli en annan gång.

Efter äpplekaka fick det bli dags för lite rosa bubbel - dels för att lugna nerverna, dels för att - som traditionen bjuder - skåla för absent grandmothers. Jo för i år har vi åter en mormor i vår mitt - en som fick ränna iväg till Norge på barnbarnsdop.

Skål och grattis, mormor Å!

 

Sen blev det sedvanlig promenad, man måste ju göra plats för maten! Och att promenera nere vid havet i Haväng, ja det är minsann ingen uppoffring. Det är mycket som måste beskådas. Beundras. Fotograferas. Ja det kan väl hända att jag löpte lite amok med kameran och kom lite på efterkälken emellanåt...

Det är en ljuvlig årstid, sommaren hänger kvar, men bara i allra yttersta fingerspetsarna, och hösttecknen börjar visa sig.

Rätt som vi gick där mötte vi en rackarns liten trevlig hund, en Lancashire Heeler. Den fick man ju hälsa på - den visade gott gry, nämligen vätstgötapestgry. "Vill du följa med hem?" frågade jag, men han var strängt upptagen med att skutta vidare.

Så då gick vi tillbaka till stugan och fortsatte lugna nerverna med en liten drink. En dry Martini till exempel.

Och sen så blev det ju mat! Som tur var hade Karin inte glömt bort och villat in sig, utan det blev rosmarinkryddad oxfile med portvinsås och spenat-och-parmesanfylld pasta. Alltså, detta var inte det minsta räligt! Inte alls!

Sen så höll det på att inträffa en kalamitet till! Ja detta var en nervslitande och spännande helg, det framgår väl med all önskvärd tydlighet? Vi höll på att inte hitta korkskruven! Och hur skulle det då kunna bli lite muscatvin till desserten? Alltså dessert nummer två, om man nu har lite svårt att hålla räkningen. Och den gick inte av för hackor, den desserten!

Därefter blev det lite spel, och mitt lag vann! Då gick jag och la mig, man vill ju liksom sluta när man är topp.

På morgonen traskade jag ut i en ny och strålande sommarmorgon! Små lätta moln, precis såna som Pugh Rogefeldt sjöng om en gång på urtiden.

Spegelblankt låg havet i den alldeles stilla morgonen...

Jag roade mig med att fotografera ungefär sjuttiofnutti staketstolpar, och såg att det kan vara vackert att vara både sliten, grå, rynkig och mossig. Det känns ganska trösterikt, måste jag säga.

Så nu har jag morgonvandrat längs underbara havsstränder en hel vecka, och det har varit fullständigt sagolikt. Imorgon blir man attackerad av en ny dag. Närmare bestämt en måndag. En bokslutsmåndag...