Om att drömma sig bort

Måndag kväll och lite råkallt - vad gör man då? Tja man kan ju drömma sig bort, till varmare dagar, soligare trädgård, blommigare rosor... men det känns nästan övermåttan tufft att få till såna drömmar. Så jag nöjer mig med att visa bilder från söndagens promenad. Inga rosor. Ingen sol. Men en ledig stund i alla fall, man får vara nöjd med det lilla.

Maken, Huliganen och jag drog till Lomma by the Sea. I ärlighetens namn ska sägas att Lundåkrabukten inte tillhör Sveriges mest anslående kuststräckor. Tvärtom. Ganska platt och...tja... platt. Inga sanddyner. Inga skärgårdsöar. Inga klippor. Ingen dramatik.

Men däremot en Huliganhund! Och det väger väl upp det mesta?

Maken, han är ju ingen promenerare (eller kan det heta 'promenör'?) direkt. Men nu ville han följa med, jo för han ville se hur mycket is det är. Om man kunde tänka sig hur det var när Karl X Gustaf tågade över Sundet och slog dansken såväl med häpnad som med muskedunder i huvudena.

Men det vill jag ju bara ha sagt att hade han traskat ut här, han som var ganska rund om magen, ja då hade han inte kommit så långt. Maken var lite besviken, den här isen kändes inte historisk på något vis alls! Huliganen var inte heller så imponerad, vilket han visade på ett manligt sätt.

 

Men även om vi inte kände historiens vingslag så kände vi andra vingslag - knökfullt av fåglar av olika slag. Det var... vita fåglar. Och gråa fåglar. Och frusna fåglar. Jag kände hur innerligt glad jag var över att inte vara fågel och behöva doppa mig i det där kalla, våta!

 

 

 

 

Och detta var dagens lilla ornitologiska betraktelse. Roligare än så här blir det inte en måndagskväll.

Det är inte mitt fel

... om bloggen inte blir så bra som den kunnat bli. Till förra inlägget fick jag kommentarer om att det vore ju roligt att se maken utklädd till tax.

- Heureka! tänkte jag och framlade raskt förslaget för maken.
- Får jag klä ut dig till tax och lägga ut en bild på bloggen?

Maken tittade förvirrat upp från en av alla de skrifter han omger sig med och svarade begåvat: - va?

- F-å-r   j-a-g  k-l-ä   u-t   d-i-g   t-i-l-l   t-a-x bokstaverade jag övertydligt då.
- Nej! svarade maken och trodde att saken därmed var överspelad.

Men! Jag tittade surt på maken som motarbetade bloggen på detta vis. Sen förklarade jag hur pedagogiskt, roligt och bra det skulle bli. Maken tvärvägrade envetet på ett synnerligen bakåtsträvande sätt.

- du kan få välja om du vill vara strävhårig eller långhårig. Eller rentav kanintax? sa jag sen
- Kanintax?? Finns det sådana? undrade maken förvirrat

Yes! tänkte jag, nu har jag honom i gungning!


Men nix. Maken skakade bara räddhågset på huvudet och hur jag än förklarade, tjatade eller bad så blev det samma svar: "Read my lips", sa maken på det mest hårdkokta sätt, "jag tänker inte, INTE, klä ut mig till tax och hängas ut på din blogg!"

Så, som sagt, det är inte mitt fel. Jag har försökt, kära bloggläsare.

(Alla eventuella likheter med hur det verkligen gick till är högst tillfälliga. Förf. anm.)

Det kanske går?

Igår följde vi med Briarden och hennes matte på massage. Jo för Briarden har en träningskompis vars matte utbildar sig till hundmassör på Axelssons och nu behövdes det övningsobjekt. Med tanke på hur Huliganen uppför sig så fort man kliver innanför dörren hos veterinären kände jag en viss tveksamhet - men å andra sidan, ska man öva sig så är det väl bra att öva sig även på objekt som stretar emot, som gapar högljutt, som har åsikter, som är stela och med Attityd?

Vi beslöt oss således för att följa med - inte minst därför att detta medförde att åka tillsammans med Briardens matte, och bara det, att få sitta i lugn och ro i bilen och prata så öronen fladdrade var ju väldigt lockande.

Vi kom fram. Hälsade. Bjöds på kaffe och kanelbulle, bara det var ju bums ett jättestort plus i kanten. Ja faktiskt kvalificerande för Guldstjärna av Största Storleken. (Briardens matte kom sedan på när vi åkte hem att hon varit så upptagen att hon glömt att äta kanelbulle... STORT misstag kan jag ju säga!).

Sedan kom Huliganen in. Som Tjuren Ferdinand på arenan, typ. Lite lätt blängande under lugg, men han kom snabbt på att det här, det var ett schysst plejs, så han for frejdigt runt och inspekterade. Därefter var det dags för själva undersökningen och jag anlade redan i preventivt syfte ett litet urskuldande leende.

Men se på f-n! Dessa två tjejer var så mjuka, fina och lugna att Huliganen fann sig tycka det var en trevlig sak, de där att bli känd på. Struken över med mjuka händer. Och jo, det var RÄLIGT att bli känd på ryggen. RÄLIGT att lyfta baktassarna. ÖVERMÅTTAN GRÄSLIGT att bli undersökt i de bakre regionerna. Men ändå stannade han kvar och fann sig i det mesta. Tyckte rentav det bitvis var skönt! Och om nu någon misstrogen läsare tror att detta har att göra med att han blev mutad med små bitar godis, ja då vill jag bara säga att hos veterinären, där försöker de också erbjuda godis, men dessa bitar betraktar då Huliganen som om de vore preparerade med dödligt gift och djursjukvårdarna Lucrezia Borgia (den ökända giftblanderskan) i egen hög person. Han låter sig alltså inte mutas hur som helst.

När Huliganen var klar kom Briarden in. Måhända tänker hennes matte blogga om det själv? Så jag nöjer mig med att konstatera att Briarden, det är en tjej i toppform! Och en tjej som njöt av behandlingen, som låg behagligt utsträckt och tyckte att det där med massage, det var en toppengrej.

Därefter åkte vi hem till våran Husse. Huliganen spetade in  huset och tjoade högljutt

- jag har varit på massage! Och, lade han triumferande till, jag uppförde mig!!
- Väl eller illa? frågade Husse försmädligt då.

Huliganen fnös bara åt sånt dumt prat och rullade sedan ihop sig och somnade.

Husse såg lite avundsjuk ut. Sedan sa han att han hade också tyckt det varit skönt med massage.

- Det är nog inga problem svarade jag kreativt då.
- Vi klär ut dig till tax så kan du följa med nästa gång!

Jajaja

Maken kom nyss hem från nedan omnämnda jubileumsföreläsning och jag meddelade stolt att jag bloggat om Cinthio. Maken läste noggrannt igenom hela inlägget. Jag tror han tyckte att det var väldigt mycket Huligan och väldigt lite Cinthio över det. Att balansen liksom vägde åt fel håll om man nu skulle kalla det ett arkeologiskt blogginlägg. Så nu frågar jag; vill ni hellre läsa om Cinthio än om Huliganen? Va?

P.S. Maken påtalade dessutom att jag fått det mesta om bakfoten. Erik Cinthio är inte historieprofessor. Han är nämligen professor i medeltidsarkeologi. Bäst att tala om detta innan jag får en massa upprörda kommentarer. Fast jag kan ju ändå tycka att spela roll, liksom?

Idag är det fredag

...och inte vilken fredag som helst, om man nu trodde det. Ånej, idag är det en Jubileumsfredag! Det var nämligen fredagen i vecka 8 för åtta år sedan som såg slutet på en era och början på en ny. Efter den blev livet sig aldrig riktigt likt.

Jo för det var den fredagen som Huliganen flyttade hem till oss! Ja, vi visste ju inte att han hette det, utan vi trodde att han hette Hampus.

Hela familjen packade in sig i bilen och körde till gården där Huliganen är uppväxt. Där bodde han med sin mamma som hjälpte till med korna och med sina syskon, och med sina förfärligt trevliga uppfödare. Dit åkte vi och hämtade hem en liten valp, en med vippöron och liten, liten svans. En som fick sitta i mitt knä på hemresan och som med nöd och näppe klarade sig från att bli åksjuk.

När vi kom hem la jag mig på knä på golvet och tänkte sätta ner Huliganen. Han tittade sig lite misstänksamt omkring och vägrade lämna min handflata. Där stod han ett tag och begrundade omgivningarna. Sen klev han av och tittade på mig. Jag tittade tillbaka och tänkte "Hjälp! vad har jag gjort?? Jag kan ju inget om hundar och ännu mindre om valpar!".

Sen åt vi kvällsmat och Huliganen satt på dörrmattan vid köksdörren. Vi lade upp en strategi. Vår hund skulle bli väluppfostrad. Inte tigga vid bordet. Inte skälla. Inte bete sig. Jojo. Huliganen satt där så lugnt. Vi tänkte att "det går ju bra, det här!". Detta var dock lugnet före stormen.

Efter någon dag ringde jag kompisen med västgötaspets och frågade "ska de bitas?? Hela tiden?" Hon skrattade rått men hjärtligt och meddelade att när man har en västgötaspetsvalp i huset så är man alltid lite lätt blodig kring anklarna. Det hörde liksom till. Att han bet tag i bordsduken och hängde i krokig arm i den var också något man fick räkna med.

Nästa grej vi undrade över var det där med valphage. Vi hade ju tittat på filmer om hur man handskas med valp. Vi hade läst böcker. Vi hade pratat med folk. Och alla källor sa samma sak; gör en valphage av kompostgaller så valpen har en trygg plats att dra sig tillbaka på. Alltså for jag ner till stan och köpte kompostgaller. Buren skulle stå i vardagsrummet var det tänkt, för där satt vi ju på kvällarna.

Huliganen blev djupt upprörd och förorättad. Vafalls?! Hade han kommit hem till oss för att bli inburad? Nästintill kedjefånge? Inlåst och nyckeln bortkastad? Näminsann, det tänkte han inte finna sig i, talade han om i ganska högljudda ordalag. Han kom dock snart på att man tar inte en vättevalp där man sätter den, ånej. Om man nu var inburad så fick man väl flytta på buren? Så han körde runt med den i hela vardagsrummet. Då förankrade vi buren i elementet och talade om hur mysigt det var där inne, med säng och filt och leksaker och allting. Huliganen lät meddela att om det nu var så mysigt så kunde vi bo där. Han tänkte inte göra det.

Vi började gripas av en svag känsla av att det nog var en rätt självständig liten valp som flyttat hem. En med åsikter. En med massor av energi och leklust och alldeles, alldeles rysligt söt och bedårande.

Dottern och jag åkte ut i skogen för att träna på att vara lös. (Ja alltså både hon och jag kunde det ju, om nu någon missförstår). Man hade ju läst (återigen dessa valpböcker!) om att man sätter ner valpen och springer och gömmer sig, så kommer valpen lubbandes för att leta upp sin Stora Idol Matte. Jo tjena. Huliganen spankulerade runt och snusade på blommorna och var nöjd med det.

Här måste till kurser, det förstod vi ju. Vi har gått på valpkurs. Fortsättningskur. Spårkurs. Lydnadskurs. Klickerkurs. Kurs för en viss skånsk tränare känd från TV... en som hela tiden kallade mig för mesig kärring och Huliganen för den lille Råttejäveln. Och jo, jag var nog mesig eftersom jag inte sa vad jag tyckte och tänkte om honom. Vi har tävlat och tränat och vandrat och lärt känna massor av trevliga människor.

Och jag älskar den där lille ligisten! Jag kikar ibland ner på honom när han ligger och snarkar i sin biabädd bredvid min säng och får nästan nypa mig själv för att förstå att jo, jag har en hund! Och just den Hunden! Vilken rackarns tur att han flyttade hem till oss, den där fredagen för åtta år sedan.

- Vet du vad det är för speciellt med den här dagen? frågade jag nyss maken. Maken tänkte till och svarade sedan raskt att jo idag är det ju jubileumsföreläsning för historieprofessor Erik Cinthio på hans 90-årsdag. Det är lite olika vilket perspektiv man har. Fast själv tycker jag ju att en vättevalp slår en historieprofessor med hästlängder.

Helrenovering

Oto-clean. "Rensar öronen och motverkar öroninflammation" står det. Väldigt bra, tycker jag. Då behöver jag ju inte oroa mig för att få öroninflammation i mina byxknän, där Huliganen med ett välriktat rusk på huvudet placerade oto-cleanet när jag applicerat det där jag tyckte det skulle befinna sig, nämligen i hans öra. Men så är jag ju också lite konventionell av mig.

Vi har annars ägnat oss åt lite renovering; tandborstning, kloklippning och öronrens. Det mesta går bra, man hittar sin rutin;

1. med ett rutinerat grepp hasar man fram hunden från gömslet längs in under köksbordet, dit han med sin osvikliga nu-e-hon-på-gång-igen-känsla förpassat sig
2. man säger med uppmuntrande röst; nu ska vi klippa klorna/rensa öronen lille vän
3. man kastar sig med ett pantersprång efter hunden som åter är på rymmen
4. man klipper/häller i geggamoja och uthärdar förebrående blickar
5. klart!

Borsta tänderna, däremot, det gillar Huliganen. Om kan tolka ett frenetiskt tuggande på tandborsten som "borsta", och det kan man väl?

Kloklippning går egentligen också väldigt bra. Han sitter snällt i husses knä medan matte närsynt kisar och klipper. Men blicken! Den säger "jag vet det! nu klipper du snart mig i pulpan, jag vet det, jag vet det!!"

Ganska långsint tycker jag. En (1) gång har jag klippt i pulpan och det var för 8 år sedan. Då var han en liten, liten valp och  jag var en orutinerad matte. Och okej, jag medger att det kanske inte var bästa sättet att hantera det på att börjar stortjuta, hyperventilera och ringa runt till alla sina hundbekanta och yla i telefonen att man har klippt sin valp så att det blööööder! Ganska orutinerat tycker jag ju nu. Men jag tycker också att let bygones be bygones, är det något att tjafsa om nu? Uppenbarligen är det det. Huliganen tänker inte låta mig glömma.

Öronrens, där är det handakraft som gäller. "Sjåpa dig inte!" säger jag bestämt, medan hunden spelar upp sin version av den Döende Västgötaspetsen. Sätt på honom tåspetsdojor och tyllkjoll som vippar i takt med örat så hade han platsat på Bolsjojteatern.

Han fick dock sin hämnd. På mina byxor.

Flopsy

Lördagen började inte bra, inte med några mått mätt alls. Jag vaknade med huvudvärk, knallade ut med den lille Huliganen (som numera går under namnet Flopsy... av uppenbar anledning). Självklart oror jag mig för hans öra, så jag gick och tänkte djupa tankar om öron och dess konstruktion. Sen kom vi hem till tom brevlåda. Ingen tidning! Suck. Knallade in och möttes av synen av rosorna som jag fått av maken i fredags. Jo för maken, som är en Man med Principer, han hade ju inte köpt några blommor på Alla Hjärtans Dag, så de fick jag i fredags. Uppenbarligen tjurade rosorna över att inte levererats på måndagen så de hängde sorgmodigt med alla sina små huvuden. Kanske hade huvudvärk de också?

Därefter tillbringade syrran och jag hela förmiddagen på akuten med pappa, som inte mådde bra. Det kändes kort sagt som en riktigt skitdag. Ja, jag får be om ursäkt för språket, men det går liksom inte att säga det på något mer verserat sätt.

Fast sen så fick blommorna spa-behandling och rätade på ryggen. Tidningen levererades. Och pappa blev inlagd och fick dropp och blodtransfusioner och piggnade på sig avsevärt.

Och Flopsy, han han är ju faktiskt alldeles väldigt söt även om öronen pekar åt var sitt håll och verkar dessutom inte ha ont alls.

Har man då dessutom turen att ha en händig syster, ja då kan man ju få en present. En sån här till exempel!

Nu kanske man undrar vad detta är? Jo, minsann, det är ett fodral till virknålarna:

Så helt plötsligt blev en skitdag en riktigt bra dag! Söndagen har börjat bra med lång promenad med make och husse i solskenet (milda matilda, vad är det jag skriver?! maken och HULIGANEN, aka Flopsy, skulle det ju vara. Tur man har observanta bloggläsare!). Det är en märklig sak att vandra runt i gammal bymiljö och följa en karta från 1700-talet, men det går! Gissa vems idé det var?.... inte min, kan jag ju säga, men vem tackar nej till en promenad i solskenet? Vi gick väl där och flippade och floppade med våra öron och mådde ganska gott i solskenet. Så jag vill inte ropa hej förrän vi är över bäcken, men söndagsprognosen är god.

Äsch, vad sjutton; jag slänger in en bild på Mr. Öra till!

Om öron

Imorse var det jag som förtjänade tapperhetsmedalj! Hör bara; ett (1) snooze, sedan studsade jag upp kl 05.45 och dansade ut i badrummet, sjungande "oh what a beautiful morning!" (det där sista var kanske inte riktigt, riktigt sant, om man ska vara petig. Men jag kom upp i alla fall)

Sedan iklädde jag mig hund och rände ut på morgonrundan, belåtet begrundande att dagens namn är Fredag. Oh what a beautiful Friday!! kunde man sjungit då, om man velat.

Rätt som det var medan jag gick där fick jag syn på hunden som traskade iväg i god vättefart, med de små gulliga öronen glatt vippandes glatt.

... men vänta nu här!! "glatt vippandes"?! Här ska inte vippas på vätteöron, vare sig glatt eller argsint, de ska stå piggt rakt upp! Jag gjorde en koll. Öra A: check! Piggare och sprättigare öra har sällan skådats. Öra B: ...nähä minsann, det vippade. Hela spetsen vippade som på grannens gamla schabrador. Ovanligt luddigt såg det också ut.

- Hördu Huliganen, sa jag då, kom hit så jag får känna. Och känna, det var minsann precis vad jag fick. Hela halva örat var genomsvullet men verkade inte påverka honom direkt. Här fanns inget annat att göra än att uppsöka den lokala veterinären. Vi gick igenom vår sedvanliga veterinärrutin; 1) gasta upprört i väntrummet. 2) darra som ett asplöv när veterinären ska känna. 3) försöka kasta sig med ett kamikazeskutt ner från undersökningsbordet. 4) hyperventilera. När vi gått igenom hela programmet kom domen; blodöra. Dock ingen öroninflammation vilket vi var genuint tacksamma för.

Sen fick vi två val; låta örat vara, och avvakta att blodet absorberas av sig själv. Detta lär göra att örat blir lite missformat, det kan bli såväl vipp- som blomkålsöra av det hela. Eller operera, sy fast kudde på örat och gå med tratt i tre veckor. Detta av rent kosmetiska skäl, sa veterinären.

Huliganen och jag tittade på varandra. Jag tänkte "TRE veckor i tratt, giv mig styrka!". Huliganen tänkte "blomkålsöra? Schysst!! Manligt! Macho!"

Blomkålsöra, så får det bli. Det tackar nog såväl mina nerver som min plånbok för.

Det är kontrasterna som gör det

Om det inte blåste så attans kallt därute, så hade man kanske inte tyckt det varit så skönt att få vara inomhus ikväll?

Om det inte var så vidrigt grått, eländigt och räligt, så hade man kanske inte förstått att uppskatta att små, små snödroppar (värda Tapperhetsmedalj av Största Storleken!) håller på att förskrämt titta upp?

Om man inte hade jobbat över och tänkt så att man fått träningsvärk i hjärnan så hade man kanske inte uppskattat att det snart är Antikrundan på TV?

... milde tid, ikväll är jag verkligen filosofisk! "Du å jag, Platon, du å jag!"

Onsdagskväll i hälsokostens tecken

Vad gör man en onsdagskväll när energinivån är låg?
När man känner sig avgjort, tja, som en ojäst deg ungefär?
När man misstänker att sonen på sitt korta Lundabesök eventuellt glömde att ta med sig sin förkylning när han åkte tillbaka igen? (Fast vem kan klandra honom för det; han kommer hem och hans ömma föräldrar har totalt glömt att sätta på värmen på ovanvåningen igen. På ovanvåningen befinner sig gästrummet. Ynglingen sov iförd yllemössa).
När det mest upphetsande man kan tänka sig är att få gå och lägga sig och vakna upp till en morgon fylld av snoozandets tjusning?
När man dessutom har en anstrykning av anglofili?

Ja då finns bara en sak att göra; baka flapjacks! Alltså, havre, råsocker, smör, sirap, tranbär och aprikoser, det är väl så hälsosamt så man baxnar? Tillsammans med en kopp Earl Grey de Luxe, då spritter det i livsandarna igen.

 

 

Medan man väntade på att flapjacksen skulle baka sig klara i ugnen röjde man i köket. Då mötte man en blick. En förebrående blick. En som sa: jag har trååååkigt! Jag erbjöd raskt Huliganen att hjälpa till och torka disk, men han bara fnös. Så då fick vi ju leka gömme; Huliganen väntar i köket och jag gömmer små frolicbitar; i vedkorgen. I soffan (jaja, käre make, på den sanktionerade filten!). I bokhyllan. På sänggaveln. Ovanpå (den sorgligt dammiga och oanvända) träningsväskan. Då blir det sprutt på Huliganen också! Trots att han inte fick smaka någon flapjack.

Försenad

Ungefär 30 år efter alla andra upptäcker jag snoozandets tjusning. Då är man sent ute. I mer än en bemärkelse.

Olika perspektiv

Jag kom hem och kollade bloggen.

- Minsann, jag har fått åtta kommentarer på valpinlägget! sa jag belåtet till maken. Maken sa uppmuntrande "så bra då!" Men sen såg han fundersam ut. - Hur många kommentarer fick du på förra veckans inlägg om protohistoria undrade han när han funderat färdigt.

- Äh...tja... noll. Ungefär. svarade jag lite undvikande. Maken såg helt oförstående ut. Hur kan man skriva en massa svar om valpar undrade han sen, och totalignorera protohistoria? Jag påpekade lite försiktigt att den genomsnittlige läsaren här säkerligen är hundintresserad, men att intresset för protohistoria säkert är ganska svalt. Om man nu vet vad det är - vilket jag, till exempel, inte gör. Jag skulle tro att de flesta gäspar mer eller mindre förstulet när protohistoria kommer på tapeten.

Maken såg oövertygad ut. Han påpekade upprört att jag hade ju inte bara skrivit om protohistoria, utan dessutom om filologisk tradition. För att inte tala om korrespondenskontext. - Det är ju rena rama Kinderägget! utropade han. Tre saker på en och samma gång!

Fast jag vet inte, jag. Går protohistoria upp mot choklad?

Lite lindring i vinterrusket

Trots min eländesklagan i förra inlägget så finns det dock saker som lindrar. Som gör att man ser framtiden an med större tillförsikt. Som gör att man blir varm om hjärtat, lite lätt fjollig och plötsligt börjar prata med pipig jollrande röst.

Japp! Jag pratar om.... VALPAR!!!

Systerdottern har en arbetskamrat med hunduppfödning. Systerdottern frågade i julas sin mamma (den listige räknar säkert ut att systerdotterns mamma är... tada! just det! Min syster!!) om hon ville komma och titta på valpar när de var tillräckligt gamla. En sån chans kan ju inte få passera, utan jag bjöd raskt in mig själv och lät förstå att det blev inget valptittande om inte jag fick komma med.

Idag var det dags. Full av förväntant packade vi in oss i bilen och körde iväg. Maken fick inte följa med, men han började bli lite lätt ängslig och frågade misstänksamt - du ska väl bara titta? INTE köpa! Inte komma hem med valp!

- Självklart! svarade jag sorglöst. Jag ska bara titta. Jag har inte tid med valp just nu, jag jobbar för mycket och livet är inte så valpvänligt. Men titta får man. Planera för framtiden. Förresten är de säkert inte söta alls, skulle jag tro. Inte lockande på något vis, fortsatte jag sen och korsade fingrarna bakom ryggen.

Maken såg inte övertygad ut, men släppte med viss bävan iväg mig.

Så kom vi få fram och möttes av ett charmigt och piggt litet gäng. Ett gäng som inte stod stilla många mikrosekunder. Ett gäng som således inte var så där våldsamt lättfotograferat, men däremot så alldeles väldigt lättgullat.

Vi kastade oss bums ner på golvet och jollrade och klappade och gullade så att det stod härliga till. För vem blir inte lite fjollig i närheten av såna här små pluttefnuttegullefjun? Med genomskådande blickar, trots att de bara var fyra veckor och precis lärt sig gå. Med världens gulligaste små svansar!

 

 

 

 

Jag behärskade mig och muttrade tyst mitt mantra för mig själv: jagskainteköpavalp, jagskainteköpavalp... INTE. Oj vilken vacker moder valparna hade.

 

Och en blivande moder... herregud FLER valpar! Som inte ska flytta hem till mig...

Jag är en beslutsam kvinna. Jag klarar det här. Hoppas jag.

 

Sen fanns det fler valpar! Den här lille rackaren var så livlig att han var nästintill omöjlig att fotografera.

Han klättrade upp i mitt knä och bet mig i fingret - ögonblicklig kärlek kan jag meddela.

Sen bände vi oss loss med kofot från valparna och körde hem. Jag klev in genom dörren och meddelade maken att jag varit ett under av självbehärskning och inte köpt valp! (Jag har bara tingat en)

... Äsch jag kunde inte låta bli! Jag visste att maken kommer att läsa inlägget och jag vill se hans min när han läser förra meningen! Så skojfrisk är jag av mig. Men nej, jag har inte tingat någon valp, käre make.

Någon gång ska det bli en papillon i Huliganhemmet, det ska det. Först en (minst en!!) vätte till, sen en papillon. Så får det bli. Men inte just nu, tyvärr.

Nära-döden-upplevelse på morgonpromenad

Jag gillar verkligen den tidiga morgonpromenaden. Man spankulerar fram, vaknar i sin egen takt, skrattar lite åt Huliganen, plockar lite bajs, tänker en del tankar. Alltså, bli nu inte alltför imponerade, det är ju inte direkt tankar om relativitetsteorin, protohistoria eller jondiffusion, mer tankar av karaktären "skönt det är torsdag", "det märks det är ljusare på morgonen nu". Eftersom man är skåning så tänker man även en del på go mad, möen mad å mad i rättan tid.

Schemat följdes även idag. Behagligt var livet. Men så! rätt vad det är stelnar Huliganen till, och det kommer ett dovt morrande från honom. Ett morrande av en avgjord vakthundskaliber. Inte alls ska'ru ha på flabben-morret som dyker upp när vi till exempel möter områdets andra västgötehane utan den där typen av morr som skrämmer slag på matte när Huliganen mitt under en promenad i en mörk morgonskog ställer sig och stirrar stint in mot mörkret och börjar mullra. Det där morret som får en att tänka "en björn!!", innan ma besinnar sig och inser att det är mer troligt i så fall att det är ett vildsvin och man falsk och med darrande stämma sjunger jopphejdi-jopphejda för att skrämma bort alla eventuella vilddjur och raskt förflyttar sig därifrån.

Just ett sånt morr var det. Pälsen på ryggen stod rakt upp (på Huliganen alltså, men om jag hade haft ryggpäls hade den också varit avgjort rest), benen var styva och fokus lämnade inget att önska. Hela tiden brummade det hotfullt djupt nerifrån bröstet och Huliganen utstrålade "passa dig! Jag har ögonen på dig och jag är inte rädd! Jag är beredd att försvara matte och mig till döden, bara så att du vet alltså!".

Alltså, sånt här får ju hjärtat att hoppa dubbelslag i bröstet på en, reptilhjärnan slår till och man ser sig febrilt om efter närmsta gömställe. Man överväger rentav om man skulle kunna klättra lite raskt upp i den gigantiska björk som finns inom räckhåll?

Men sen undrar man; Vad? Vad är det som får Huliganen att ana fara? Vilket håll ska vi fly åt?? Var någonstans döljer sig vildsvinen/yxmördaren/den bengaliska tigern?

Vi går vidare på mycket stela ben. Med uppdragna mungipor.

Men så slappnar Huliganen av igen. Tittar stolt på mig och säger självbelåtet; jag räddade dig, matte! Bra va? Värt en frolic, eller?

Och visst är jag tacksam. För att jag lever. För att jag har en sån duktig och modig vakthund. För vem vet, nog hade den kunnat hoppa på mig och äta upp såväl mig som Huliganen. Den där omkullvälta soptunnan.

Är det bara jag som är en fåkunnig fårskalle?

Är det många här som spontant vet vad "protohistoria" är? Så där på rak arm?

Maken bad mig läsa igenom hemtentan som han precis skrivit (på min tid fick man minsann svettas i salstentor men nu är det andra, modernare, tider). Jag läste och jag läste och jag kände att det här, det känns väldigt långt från Erik den XIV och förgiftad ärtsoppa, kulknappar och "han blev med tiden tämligen fet".

Inte minns jag att vi fick läsa om filologisk tradition och korrespondenskontexter?

Den obotlige optimisten

"Nu är det vår!" tänker man. Bara för att det försvunnit en himla massa snö, blivit en eller annan plusgrad och man, åtminstone temporärt, avbroddat kängorna. Vips glömmer man halka, snö, minusgrader och svordomar över vintereländet. Man börjar spana efter snödroppar och vintergäck, totalt glömsk av att det faktiskt bara är början av februari och att det normala år är just då ungefärligen som vintern behagar komma till Skåne.

Men så igår behövde man masa sig till huvudstaden. Per tåg skulle man masa sig, och det var ju en viss undran om detta skulle gå, sådär i stormens efterdyningar, men jodå, fram kom man, försenat men i tid för möte trots allt. På uppvägen upptäckte man  att ja, jo, just i Lund så är det inte så himla mycket snö kvar, men resten av landet är snötäckt. Snö, snö, snö. Då ramlar man med en duns ner i vinterträsket igen.

Fast så imorse, när Huliganen och jag traskade ut på morgonpromenad så hördes det något. Något man inte hört på länge. Fågelkvitter var det ovana ljud som fick trumhinnorna i dallring, och då kändes det att okej,  man kanske  är naiv, man kanske inte har förstånd att  begripa att det kommer säkert mer vinterrusk och elände men man är i så fall inte ensam om det. Det finns fler som hyser ett hopp om vår. Det kändes ganska skönt faktiskt.

Min lille plutt

Det blir ju gärna så att när man bloggar så anammar man en viss stil. Själv tycker jag mig vara lite hårdkokt, fåordig och jordnära. Visst? Och man skriver ju om sina nära och kära, då är det ju lätt att man mytologiserar dem lite. Jo, jag vet att jag skriver om den lille kaxige Huliganen och det är absolut sant. Han är en Hund med Attityd. En som inga lydnadskurser biter på och en som får erfarna lydnadstävlingsdomare att gapa i förundran innan nollorna står som spön i backen.

Men det finns två sidor av myntet. Jag ska inte sticka under stol med att när den förträffliga Ellenbebisen  gjorde entre i våra liv så var jag lite skeptisk. Inte till Ellenbebisen, ånej, utan till hur Huliganen skulle ställa sig till detta intressanta tillskott i vår vänkrets.

Huliganen har nämligen inte så stor erfarenhet av barn, och hans sätt att möta barn formades mycket enligt devisen "anfall är bästa försvar". Skäll ut dem bara!, tänkte han, och motionerade stämbanden rejält. Barn är liksom oberäkneliga enligt Huliganens åsikt och därför bör de åthutas så att de skärper sig tycker han.

Men Ellenbebisen är världens coolaste bebis och hon har aldrig varit rädd för Huliganen, även om hon inte gillade att han skällde i början. Hon tittar och pratar och slänger matbitar till honom - och Huliganen har överraskat oss alla med att visa stor försiktighet i Ellens närhet. Han bufflar inte på och sliter mackorna ur händerna på henne, han river inte åt sig hennes leksaker och massakrerar dem på stället trots att han gärna ville - jo för Ellen har många och fina saker, saker som väcker ett hett habegär i Huliganens själ. Ändå låter han sakerna vara ifred, bara emellanåt försöker han smyga sig förbi med en leksak i munnen medan han försöker se ut som om "ja jag vet inte hur den här mackapären hamnade i mitt gap, den bara flög på mig!". När han får en tillsägelse så släpper han dock det åtrådda föremålet med en liten suck och tänker att nähänä, inte den heller. Ellen å sin sida, hon vill gärna ge Huliganen saker. Mjuka fina bollar och små mackbitar, det spelar inte så stor roll. Och Huliganen tar emot, men spottar ut när vi säger "nej, det är inte din boll!". (Mackbitarna äter han dock upp, någon måtta får det väl ändå vara på medgörligheten).

 

Skulle Ellen råka köra på honom med gåvagnen så fräser han visst till lite, men sen är det bra. Och Ellen, som är en klok Ellen, inser att detta är inte allvarligt menat och blir inte rädd alls.

Och jag, jag blir varm om hjärtat av min lille hund som när det gäller visar att han visst är en mjukis, en som har vett att behandla småbarn med försiktighet. Och då spelar det faktiskt ingen roll alls att vi aldrig lyckats ta något förstapris i lydnadsklass 1.

Hallelujah moments

Jag känner redan nu, så här i inledningsskedet, att det finns en viss risk för spretighet i det här blogginlägget. "Osammanhängande babbel"  kommer förmodligen att väl summera det. Så tag varning alltså, läs på egen risk!

Jo alltså; jag har inte riktigt känt igen mig själv. Jag har liksom gripits av ett lätt vansinne. Virkningsvansinne skulle man kunna säga. Lite pinsamt har jag nog tyckt att det varit, det är definitivt tantvarning på handarbete. Trodde jag.

Men så läste jag en stor artikel i Svenska Dagbladet häromdagen. Att det är inne så det sjunger om det med garner, stickor och virknålar. Att folk står och sliter såväl ull- som bomullsnystan ur händerna på de lokala garnmånglarna. Att det virkas, stickas och knörplas isåväl koja som slott. Garn är Hett! Alltså är jag inte det minsta tantig utan tvärtom oerhört med min tid. Nästan lite avantgardistisk skulle man kunna säga.

En annan sak med mig är att jag har våldsamt lätt att gripas av entusiasm. Sätta igång projekt. Inbegriper det lite shopping av trevliga attiraljer; desto bättre! Fast sen är det ju det där med att slutföra.... det är ju liksom så mycket roligare att bara börja på nya trevliga projekt.

Ibland slår jag mig dock med häpnad och slutför faktiskt något. Och titta här! Pukor och trumpeter!

Jag har minsann stickat klart något, nämligen vantar av restgarn. Så i ett enda nysande så är jag inte bara sparsam, jag är även färgglad och ordentlig, en sån Som Slutför Projekt. Detta tycker jag man kan fira med en bild till. Titta och njut! Är inte detta ett hallelujah moment så vet då inte jag vad man ska halleluja för.

Men de skulle ju invigas också. En ovetande omvärld måste ju få bli varse min flit, min nit, min... ja min förträfflighet i största allmänhet. Hur skulle de invigas? Inget sätt kunde väl vara bättre än att göra den omkringliggande landsbygden osäker tillsammans med Briarden, Beardisen och derases Matte. Jojomen. Två timmar har vi nu rantat runt. Man kunde välja att gå på isiga vägar. Eller leriga vägar.

Nä just det. Ingen av oss gillar is. Men vi hade så himla trevligt att hela promenaden, med leriga hundar, randiga vantar och allt ändå kvalificerade sig med råge som ett hallelujah moment.

Nu ska det snart fortsättas med lite hotta aktiviteter. Låt virknålen glöda! utropar jag och känner mig så icke-tantig som allra helst.

I ugnen väntar just nu muffins fyllda med hallon och mörk choklad. Jag känner med förtröstan att det snart kommer att bli ett hallelujah moment till.

Det kom ett mail

Allra roligast är ju såklart att få "riktiga" brev. Skrivna med penna på riktigt papper. Nerstoppade i kuvert, adresserade och skickade till den brevlåda som huserar utanför mitt hus. Fast mail är ju också kul! Man får inte den där sprätta/slita-upp-känslan, det är inte samma sak med att bara klicka upp ett meddelande, men innehållet är ju lika roligt.

Nu blev jag dock förbluffad. Jag kom mig inte ens för med att klicka och öppna, jag stirrade vantroget. Sen började det pysa lite ur öronen, tänk att man ska få spam i sin egen lilla renhjärtade inbox, fy sjutton för alla dessa som kränger både det ena och det andra. Viagra och rolexklockar och jag vet inte allt. Dubiösa erbjudande av skild natur kan man också få, vare sig man vill eller inte. Pottsorkar! tänkte jag ilsket.

Fast sen såg jag vem avsändaren var och lugnade ner mig. Jag kan dock forfarande tycka att ha just "Kastrationserbjudande" som ärendemening inte är helt lyckat.

Inte ens om avsändaren är ens lokala veterinär.

Tisdag eftermiddag

Huliganen har gått av sitt skift och håller nu arkeologistudenten sällskap i hemmet. Jag kan se framför mig hur maken sitter i sin stol och plöjer bok efter bok, sida efter sida alltmedan Huliganen snarkar i godan ro på mattan bredvid honom. Fridfullt är liksom ordet som kommer för en.

Fridfullt är också ordet för hur det är på kontoret just nu. Strax blir det eftermiddagsfika. Fika i lugn och ro utan att Huliganen hoppar av otålighet främst i kön och tigger ost - faktum är att han är inte bara är först i kön, han är liksom överallt. Helt ogenerat tränger han sig fram så fort ett nytt offer närmar sig osthyveln. Det är märkligt att så pass få kilon kan märkas så mycket.

Han hade ett tufft pass i förmiddags; ost som sagt. Sedan parkerar han sig under bordet för att likt en ostälskande hök hålla koll på alla smulor som kan tänkas ramla ner - ja om nu hökar sitter under bord, mina ornitologiska kunskaper är minst sagt otillräckliga i detta ämne.

Då råkade han bli sparkad på och det hördes liksom. Sen mitt upp i allt tjohejande dök det upp två hantverkare. Och inte nog med det; de bar på en stege! Ja herredumilde, det är väl klart att man måste gasta lite extra mycket då. Vad är det för ett sätt? Komma där och stå på stege och byta lysrör, sånt kan ju inte få passera obemärkt. Huliganen tar sitt kontorsvaktarjobb på allvar, ingen kan säga något annat.

Men just därför så är det faktiskt lite vilsamt just nu. För dem där hemma. Och för oss som är här.