Idag är det fredag

...och inte vilken fredag som helst, om man nu trodde det. Ånej, idag är det en Jubileumsfredag! Det var nämligen fredagen i vecka 8 för åtta år sedan som såg slutet på en era och början på en ny. Efter den blev livet sig aldrig riktigt likt.

Jo för det var den fredagen som Huliganen flyttade hem till oss! Ja, vi visste ju inte att han hette det, utan vi trodde att han hette Hampus.

Hela familjen packade in sig i bilen och körde till gården där Huliganen är uppväxt. Där bodde han med sin mamma som hjälpte till med korna och med sina syskon, och med sina förfärligt trevliga uppfödare. Dit åkte vi och hämtade hem en liten valp, en med vippöron och liten, liten svans. En som fick sitta i mitt knä på hemresan och som med nöd och näppe klarade sig från att bli åksjuk.

När vi kom hem la jag mig på knä på golvet och tänkte sätta ner Huliganen. Han tittade sig lite misstänksamt omkring och vägrade lämna min handflata. Där stod han ett tag och begrundade omgivningarna. Sen klev han av och tittade på mig. Jag tittade tillbaka och tänkte "Hjälp! vad har jag gjort?? Jag kan ju inget om hundar och ännu mindre om valpar!".

Sen åt vi kvällsmat och Huliganen satt på dörrmattan vid köksdörren. Vi lade upp en strategi. Vår hund skulle bli väluppfostrad. Inte tigga vid bordet. Inte skälla. Inte bete sig. Jojo. Huliganen satt där så lugnt. Vi tänkte att "det går ju bra, det här!". Detta var dock lugnet före stormen.

Efter någon dag ringde jag kompisen med västgötaspets och frågade "ska de bitas?? Hela tiden?" Hon skrattade rått men hjärtligt och meddelade att när man har en västgötaspetsvalp i huset så är man alltid lite lätt blodig kring anklarna. Det hörde liksom till. Att han bet tag i bordsduken och hängde i krokig arm i den var också något man fick räkna med.

Nästa grej vi undrade över var det där med valphage. Vi hade ju tittat på filmer om hur man handskas med valp. Vi hade läst böcker. Vi hade pratat med folk. Och alla källor sa samma sak; gör en valphage av kompostgaller så valpen har en trygg plats att dra sig tillbaka på. Alltså for jag ner till stan och köpte kompostgaller. Buren skulle stå i vardagsrummet var det tänkt, för där satt vi ju på kvällarna.

Huliganen blev djupt upprörd och förorättad. Vafalls?! Hade han kommit hem till oss för att bli inburad? Nästintill kedjefånge? Inlåst och nyckeln bortkastad? Näminsann, det tänkte han inte finna sig i, talade han om i ganska högljudda ordalag. Han kom dock snart på att man tar inte en vättevalp där man sätter den, ånej. Om man nu var inburad så fick man väl flytta på buren? Så han körde runt med den i hela vardagsrummet. Då förankrade vi buren i elementet och talade om hur mysigt det var där inne, med säng och filt och leksaker och allting. Huliganen lät meddela att om det nu var så mysigt så kunde vi bo där. Han tänkte inte göra det.

Vi började gripas av en svag känsla av att det nog var en rätt självständig liten valp som flyttat hem. En med åsikter. En med massor av energi och leklust och alldeles, alldeles rysligt söt och bedårande.

Dottern och jag åkte ut i skogen för att träna på att vara lös. (Ja alltså både hon och jag kunde det ju, om nu någon missförstår). Man hade ju läst (återigen dessa valpböcker!) om att man sätter ner valpen och springer och gömmer sig, så kommer valpen lubbandes för att leta upp sin Stora Idol Matte. Jo tjena. Huliganen spankulerade runt och snusade på blommorna och var nöjd med det.

Här måste till kurser, det förstod vi ju. Vi har gått på valpkurs. Fortsättningskur. Spårkurs. Lydnadskurs. Klickerkurs. Kurs för en viss skånsk tränare känd från TV... en som hela tiden kallade mig för mesig kärring och Huliganen för den lille Råttejäveln. Och jo, jag var nog mesig eftersom jag inte sa vad jag tyckte och tänkte om honom. Vi har tävlat och tränat och vandrat och lärt känna massor av trevliga människor.

Och jag älskar den där lille ligisten! Jag kikar ibland ner på honom när han ligger och snarkar i sin biabädd bredvid min säng och får nästan nypa mig själv för att förstå att jo, jag har en hund! Och just den Hunden! Vilken rackarns tur att han flyttade hem till oss, den där fredagen för åtta år sedan.

- Vet du vad det är för speciellt med den här dagen? frågade jag nyss maken. Maken tänkte till och svarade sedan raskt att jo idag är det ju jubileumsföreläsning för historieprofessor Erik Cinthio på hans 90-årsdag. Det är lite olika vilket perspektiv man har. Fast själv tycker jag ju att en vättevalp slår en historieprofessor med hästlängder.