Jag gillar verkligen den tidiga morgonpromenaden. Man spankulerar fram, vaknar i sin egen takt, skrattar lite åt Huliganen, plockar lite bajs, tänker en del tankar. Alltså, bli nu inte alltför imponerade, det är ju inte direkt tankar om relativitetsteorin, protohistoria eller jondiffusion, mer tankar av karaktären "skönt det är torsdag", "det märks det är ljusare på morgonen nu". Eftersom man är skåning så tänker man även en del på go mad, möen mad å mad i rättan tid.
Schemat följdes även idag. Behagligt var livet. Men så! rätt vad det är stelnar Huliganen till, och det kommer ett dovt morrande från honom. Ett morrande av en avgjord vakthundskaliber. Inte alls ska'ru ha på flabben-morret som dyker upp när vi till exempel möter områdets andra västgötehane utan den där typen av morr som skrämmer slag på matte när Huliganen mitt under en promenad i en mörk morgonskog ställer sig och stirrar stint in mot mörkret och börjar mullra. Det där morret som får en att tänka "en björn!!", innan ma besinnar sig och inser att det är mer troligt i så fall att det är ett vildsvin och man falsk och med darrande stämma sjunger jopphejdi-jopphejda för att skrämma bort alla eventuella vilddjur och raskt förflyttar sig därifrån.
Just ett sånt morr var det. Pälsen på ryggen stod rakt upp (på Huliganen alltså, men om jag hade haft ryggpäls hade den också varit avgjort rest), benen var styva och fokus lämnade inget att önska. Hela tiden brummade det hotfullt djupt nerifrån bröstet och Huliganen utstrålade "passa dig! Jag har ögonen på dig och jag är inte rädd! Jag är beredd att försvara matte och mig till döden, bara så att du vet alltså!".
Alltså, sånt här får ju hjärtat att hoppa dubbelslag i bröstet på en, reptilhjärnan slår till och man ser sig febrilt om efter närmsta gömställe. Man överväger rentav om man skulle kunna klättra lite raskt upp i den gigantiska björk som finns inom räckhåll?
Men sen undrar man; Vad? Vad är det som får Huliganen att ana fara? Vilket håll ska vi fly åt?? Var någonstans döljer sig vildsvinen/yxmördaren/den bengaliska tigern?
Vi går vidare på mycket stela ben. Med uppdragna mungipor.
Men så slappnar Huliganen av igen. Tittar stolt på mig och säger självbelåtet; jag räddade dig, matte! Bra va? Värt en frolic, eller?
Och visst är jag tacksam. För att jag lever. För att jag har en sån duktig och modig vakthund. För vem vet, nog hade den kunnat hoppa på mig och äta upp såväl mig som Huliganen. Den där omkullvälta soptunnan.
Det bästa sättet att börja en morgon - med ett stort gapskratt! Tack Syrran!
SvaraRaderaUnderbart! Och härligt att du kan känna dig trygg på promanderna.
SvaraRaderaNär Iza, som bara är nyfiken och aldrig rädd, och aldrig morrar, faktiskt gör det, då skyndar man sig därifrån. Tror nog faktiskt att det krävs minst en björn eller bengalisk tiger för att få fram den reaktionen hos henne, så...?
Åh, herregud. Tänk att stirra döden i vitögat en vanlig torsdagsmorgon, där man går intet ont anande och spekulerar över om det heter semla eller fastlagsbulle! Vilken skräckupplevelse. Jag hoppas att ni hämtar er, och alla bloggläsare drar nog en lättnandens suck över att du har Huliganen som skydd!
SvaraRaderaTänk så olika det kan vara, ändå. Och vi som bara såg fem rådjur, två harar och just inte mer. Men så blev det inget hundgodis av det där kända varumärket heller.
SvaraRaderaAnnika; vassego!
SvaraRaderaLotta; visst är det skönt att ha en egen bodyguard! Liten, men naggande god skulle man kunna säga.
Anna-Karin; jag börjar hämta mig, det gör jag. Det gläder mig dock att du förstår vilken pärs detta var!
Bitte; det blev inget hundgodis här heller, för jag kom liksom av mig. Dock tycker jag inte man kan få hundgodis bara för att det vimlar rådjur och harar. Skulle i så fall vara om rådjuren och hararna hotar en och vill ge en på moppe. Jag hoppas dock att sagda djur är av mer vän och blid natur ute hos er.
Det låter onekligen som att Huliganen är en typ av hedersmullehäst! Vi försökte finta en soptunna häromdagen. Annars har vi mest problem med brevlådor. Framför allt röda.
SvaraRaderaVi läser inlägget, jag och Grabbarna. Jag med ett brett smil över hela ansiktet, Grabbarna med ögon som växer från tefat- till undertallriksstorlek ju längre ner i inlägget vi kommer.
SvaraRaderaOch sen utbryter kakafonin!
-Ser du nu, matte? Vavavavava????
Vi har ju sagt hela tiden att soptunnor är lömska. Lömska OCH opålitliga.
Vi visste - du visste inte!!
För inte vill du väl påstå att Huliganen inte har vett att skilja vän från fiende? Vill du det? VA?!?
Jag hukar mig inför harangerna och tänker tyst att hädanefter ska jag företa bloggläsandet i ensamhet. I lä bakom soptunnan tror jag blir den optimala platsen.
Helena; Huliganen låter hälsa att han känner det som en ära att vara en hedersmullehäst! Han låter vidare hälsa att han tror att Mullehästen och han hade kunnat ha ett och annat att snacka om... dock har han sällan problem med just brevlådor. De befinner sig oftast utanför hans synvinkel nämligen!
SvaraRaderaLarsson; kanske du hittar lä bakom soptunnan. Men inte ro... i alla fall inte om den är omkullvält för då lär väl grabbarna Grus stå på andra sidan och skälla ut den efter noter? Fast, oss emellan, jag tvivlar just nu lite på om Huliganen har vett att skilja vän från fiende. Har ju sällan haft problem med soptunnor måste jag säga.