Min lille plutt

Det blir ju gärna så att när man bloggar så anammar man en viss stil. Själv tycker jag mig vara lite hårdkokt, fåordig och jordnära. Visst? Och man skriver ju om sina nära och kära, då är det ju lätt att man mytologiserar dem lite. Jo, jag vet att jag skriver om den lille kaxige Huliganen och det är absolut sant. Han är en Hund med Attityd. En som inga lydnadskurser biter på och en som får erfarna lydnadstävlingsdomare att gapa i förundran innan nollorna står som spön i backen.

Men det finns två sidor av myntet. Jag ska inte sticka under stol med att när den förträffliga Ellenbebisen  gjorde entre i våra liv så var jag lite skeptisk. Inte till Ellenbebisen, ånej, utan till hur Huliganen skulle ställa sig till detta intressanta tillskott i vår vänkrets.

Huliganen har nämligen inte så stor erfarenhet av barn, och hans sätt att möta barn formades mycket enligt devisen "anfall är bästa försvar". Skäll ut dem bara!, tänkte han, och motionerade stämbanden rejält. Barn är liksom oberäkneliga enligt Huliganens åsikt och därför bör de åthutas så att de skärper sig tycker han.

Men Ellenbebisen är världens coolaste bebis och hon har aldrig varit rädd för Huliganen, även om hon inte gillade att han skällde i början. Hon tittar och pratar och slänger matbitar till honom - och Huliganen har överraskat oss alla med att visa stor försiktighet i Ellens närhet. Han bufflar inte på och sliter mackorna ur händerna på henne, han river inte åt sig hennes leksaker och massakrerar dem på stället trots att han gärna ville - jo för Ellen har många och fina saker, saker som väcker ett hett habegär i Huliganens själ. Ändå låter han sakerna vara ifred, bara emellanåt försöker han smyga sig förbi med en leksak i munnen medan han försöker se ut som om "ja jag vet inte hur den här mackapären hamnade i mitt gap, den bara flög på mig!". När han får en tillsägelse så släpper han dock det åtrådda föremålet med en liten suck och tänker att nähänä, inte den heller. Ellen å sin sida, hon vill gärna ge Huliganen saker. Mjuka fina bollar och små mackbitar, det spelar inte så stor roll. Och Huliganen tar emot, men spottar ut när vi säger "nej, det är inte din boll!". (Mackbitarna äter han dock upp, någon måtta får det väl ändå vara på medgörligheten).

 

Skulle Ellen råka köra på honom med gåvagnen så fräser han visst till lite, men sen är det bra. Och Ellen, som är en klok Ellen, inser att detta är inte allvarligt menat och blir inte rädd alls.

Och jag, jag blir varm om hjärtat av min lille hund som när det gäller visar att han visst är en mjukis, en som har vett att behandla småbarn med försiktighet. Och då spelar det faktiskt ingen roll alls att vi aldrig lyckats ta något förstapris i lydnadsklass 1.