Imorse var det jag som förtjänade tapperhetsmedalj! Hör bara; ett (1) snooze, sedan studsade jag upp kl 05.45 och dansade ut i badrummet, sjungande "oh what a beautiful morning!" (det där sista var kanske inte riktigt, riktigt sant, om man ska vara petig. Men jag kom upp i alla fall)
Sedan iklädde jag mig hund och rände ut på morgonrundan, belåtet begrundande att dagens namn är Fredag. Oh what a beautiful Friday!! kunde man sjungit då, om man velat.
Rätt som det var medan jag gick där fick jag syn på hunden som traskade iväg i god vättefart, med de små gulliga öronen glatt vippandes glatt.
... men vänta nu här!! "glatt vippandes"?! Här ska inte vippas på vätteöron, vare sig glatt eller argsint, de ska stå piggt rakt upp! Jag gjorde en koll. Öra A: check! Piggare och sprättigare öra har sällan skådats. Öra B: ...nähä minsann, det vippade. Hela spetsen vippade som på grannens gamla schabrador. Ovanligt luddigt såg det också ut.
- Hördu Huliganen, sa jag då, kom hit så jag får känna. Och känna, det var minsann precis vad jag fick. Hela halva örat var genomsvullet men verkade inte påverka honom direkt. Här fanns inget annat att göra än att uppsöka den lokala veterinären. Vi gick igenom vår sedvanliga veterinärrutin; 1) gasta upprört i väntrummet. 2) darra som ett asplöv när veterinären ska känna. 3) försöka kasta sig med ett kamikazeskutt ner från undersökningsbordet. 4) hyperventilera. När vi gått igenom hela programmet kom domen; blodöra. Dock ingen öroninflammation vilket vi var genuint tacksamma för.
Sen fick vi två val; låta örat vara, och avvakta att blodet absorberas av sig själv. Detta lär göra att örat blir lite missformat, det kan bli såväl vipp- som blomkålsöra av det hela. Eller operera, sy fast kudde på örat och gå med tratt i tre veckor. Detta av rent kosmetiska skäl, sa veterinären.
Huliganen och jag tittade på varandra. Jag tänkte "TRE veckor i tratt, giv mig styrka!". Huliganen tänkte "blomkålsöra? Schysst!! Manligt! Macho!"
Blomkålsöra, så får det bli. Det tackar nog såväl mina nerver som min plånbok för.
Men du... det där med blodöron är lite knepigt. Det är väl inte bara det kosmetiska det handlar om. Om det får självläka (vilket jag iofs aldrig hört talas om?!) så blir det väl oftast ärrbildning, och det kan tydligen göra rätt ont. Har aldrig haft blodöra på egen hund, tack och lov, men vet de som haft och ingen har låtit det vara helt obehandlat. Tömning av blod ska väl iaf göras? Vippöra blir det nog ändå, men förhoppningsvis inte ont/ömt.
SvaraRaderaAlltså, jag vet inte? Jag har aldrig stött på fenomenet tidigare. Veterinären tyckte inte att man skulle göra något, hon sa att det blir ärrbildning men att det inte påverkar örats funktion. Att bara dränera var inte lönt, då fylls det tydligen på igen, plus att det alltid är en infektionsrisk med att öppna. Hennes rekommendation var att inte gör något alls.
SvaraRaderaHampus har inte ont i nuläget, han är helt obekymrad om man känner. Jag får ju hålla koll på honom, blir han påverkad så får jag ha en second opinion, men i nuläget så får jag väl lita på veterinären.
OK, hoppas det går bra. Min träningskompis fick blodöra i somras på sin malle och det var ett himla pysslande med tömning osv, enligt rekommendation av en mkt duktig veterinär. Vippöra blev det, men ingen ärrbildning, och inget ont. Hoppas det blir bra med det lilla örat. :)
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaJag har haft två hundar med blodöra, en labbe o en schäfer, på båda lät vi det självläka och ingen av dem fick några problem efteråt. Även min veterinär påpekade infektionsrisken med att tömma öronlappen på blodet.
SvaraRaderaNinnie
Dotter Bettans västgötapojke Acke Ackspett drabbades av blodöra på äldre dar´.Kollades givetvis av veterinär, men fick "självtorka" - Acke var aldrig besvärad av det torkade örat, bekymrade honom inte ett smack. Det enda som hände var att det förvisso blev lite "blomkålsaktigt" och hans utställningskarriär tog slut - men han var redan väl uppe i veteranåldern, så det spelade ingen roll.
SvaraRaderaLotta, tack! Det hoppas vi också.
SvaraRaderaNinnie; jag hoppas på samma tur får vår del. Han verkar inte ha ont, och därför får vi ju lita på veterinärens rekommendation och hoppas på det bästa.
Britta; jag har sett en bild på Acke med blomkålsöra; han var minsann alldeles otroligt charmig ändå!
Den ende vätte jag känt, innan Huliganen, hade blomkålsöron. Och slickade ihjäl alla besökare. Kan det vara något genetiskt?
SvaraRaderaprecis som bullterriers oftare än andra får eksem i tassarna osv?